Suzanne Osten (1944–2024) in memoriam

«Hur jag tar mig förbi nej och omvandlar det till ett ja» var det motto Suzanne Osten inledde sitt radioprogram Sommarmed den 18 augusti 2024. Det gäller att överlista motståndet, det gäller att tjata. Det var en chock för Teatersverige när budet om Suzanne Ostens plötsliga död kom den 29 oktober. Dagen innan hade hon samtalat med en medarbetare. Hjärtat svek henne mitt i teaterarbetet. Suzanne Osten växte upp i ett gråtrist Stockholm i ett krigshärjat Europa Modern Gerd Osten, signaturen Pavane, skrev filmkritik och fadern, som snart lämnade familjen, var en tysk krigsflykting som tagit sig till Sverige via Norge.  

Modern betonade vikten att gå barnets önskningar till mötes, men hon drabbades av så allvarlig psykisk sjukdom att hon till sist inte kände igen dottern när hon fick besök på mentalsjukhuset. Suzanne upplevde många nej som flicka och beundrade Brechts Sjörövar-Jenny. Hon fick klara sig själv från tonåren. Med åren skulle hon i sin teater- och filmkonst ofta återvända till sin säregna barndom. Efter studentexamen flyttade hon till Lund 1963 för att studera konsthistoria, litteraturhistoria och historia vid universitet. Osten regidebuterade redan 1964 på Lunds Studentteater. Hon var även verksam på Teater 23 i Malmö fram till 1967, då hon flyttade tillbaka till Stockholm.

Fickteatern – bruksteater

Osten hade fått ett nej av Malmöregissören Eva Sköld när hon frågade om hon fick bli regiassistent, men omvandlade detta till ett ja när hon tillsammans med Leif Sundberg, Gunnar Edander och Lottie Ejebrant bildade Fickteatern 1967. Fickteatern hann under sin verksamhetstid fram till 1971 genomföra 18 större uppsättningar. Föreställningarna spelades över hela landet, i skolor, bibliotek, fängelser och i gatumiljö. Gruppens strävan var att uppsöka sin publik där den befann sig. Uppsättningarnas innehåll utgick från en socialistisk övertygelse hos gruppen och grundades tidstypiskt på viljan att föra ut ett visst budskap till publiken. Hon debuterar som radioregissör 1967 och en fickteateruppsättning inspelas för TV 1968.

Stockholms Stadsteater, Grupp 8 och Unga Klara

Osten upptäcktes av den energiska chefen för Stockholm Stadsteater 1968–80, Vivica Bandler, och anställdes. Hon debuterade med kvinnodramat Tjejsnack, skrivet i samarbete med journalisten Margareta Garpe. 1980 blev hon medlem av Grupp 8, den samtida radikala kvinnogruppen, motsvarande rödstrumporna i Danmark. Dels engagerade hon sig i kvinnofrågor (redan som extraarbetande studerande på fritidsgårdar hade hon upptäckt att pojkarna talade, men flickor förblev tysta). Dels kämpade hon för barnens rättigheter. Ostens kvinnopjäser under 1970-talet, framför allt Jösses flickor. Befrielsen är nära (1974), som blev en succé och spelades i tre år. Liksom Kärleksföreställningen (1973) ochFabriksflickorna (1980) tillkom den i samarbete med Garpe. Vissa kritiker ansåg iscensättningen vara endimensionell plakatteater. Den brechtianska träsnittsaktiga spelstilen där aktörerna blev typer utan psykologiskt djup förargade dem som väntat sig tolkningar som gjorde kvinnosakens intelligenta tidiga förkämpar historiskt verklighetstrogna, men Ostens syfte var inte att gestalta nyanser, utan att nå en mycket bred publik, särskilt kvinnor, vilket hon lyckades med. Iscensättningen blev legendarisk.

            I Sessorna på Haga (1976) vågade sig Osten på att sceniskt gestalta veckopressens bild av de fyra prinsessorna Margaretha, Birgitta, Desirée och Christina, närmast ikoniska flicksöta men blyga förebilder för unga kvinnor under Ostens uppväxt och ungdom. 

            År 1975, då Bandler lät Osten grunda Unga Klara fanns en livaktig svensk barnkultur. Redan Ellen Key hade lanserat begreppet barnets århundrade och redan Elsa Beskow hade skapat en vänlig barnkultur. Astrid Lindgrens värld byggde, även om barn ibland var olydiga, på en idyllisk barndomsuppfattning. Det Osten åstadkom med sin teatergrupp på Stadsteatern var att, inspirerad av sin uppväxt, införa svåra problem som psykisk ohälsa, alkoholism och död i barnteaterns värld. Inledningsföreställningen Medeas barn (1975) med Euripidesbearbetning av Osten själv och Per Lysander utgick från barnens perspektiv. Unga Klaras föreställningar nådde precis som kvinnopjäserna en ny bred publik. Djärvast var Babydrama (2006) skrivet i samarbete med Ann-Sofie Bárány för mycket unga åskådare.

Norén, Danton och nyorientering

Den uppburne lyrikern Lars Norén hade med sina visionära och mytiska pjäser Fursteslickaren (1973) och Orestes (1980) introducerats på Dramaten och uppfattats som svårtillgänglig och verklighetsfrämmande. Det blev nu Osten som med En fruktansvärd lycka (1981) och Underjordens leende (1982) på andra spelplatser än Stadsteaterns vanliga salonger lanserade en ny Norén, den dramatiker som blev en modern svensk klassiker. Ostens regi skärpte pjäserna till ett slags hyperrealism som förde tankarna till Francis Bacons eller Edward Hoppers målningar. Publiken satt bokstavligen i samma rum som aktörerna. 

På Unga Klara iscensatte Osten Hitlers barndom (1984) en pjäs av Niklas Rådström. Utgångspunkten var psykoanalytisk och inspiratören var Alice Miller som även senare kom att betyda mycket för Unga Klara. Kanske var det alltför förenklat att se historiska personers grymheter orsakade av svart pedagogik, men återigen fick den breda publikens intressen gå före nyanseringen. Mer övertygande var hennes intresse för Donald Winnicott och dennes tankar om leken.

1986 hade Unga Klara fått en ny fast scen i Kulturhuset vid Sergels torg och Osten lanserade sent omsider en ny experimentell dramaestetik. I programbladet till Stanisława Przybyszewskas pjäs Affären Danton redogjorde hon för sin nya inriktning. Från och med nu kunde åskådaren iaktta en tvekamp mellan pjäsernas ord och scenens övriga element: ljus, ljus, koreografi, kostym etc. i Ostens iscensättningar, vilka alltmer avlägsnade sig såväl från den naiva som den mer sofistikerade realismens ideal. Chockerade gjorde hon även med sin iscensättning av Jane Bowles I lusthuset (In the Summer House,1988), där Malin Ek spelade man och Etienne Glaser och Rikard Wolf tolkade kvinnoroller.

Professur och queerdramatik

Med åren kom Osten att bli alltmer allmänt uppskattad, bland annat som professor på Dramatiska institutet 1995–2009 och år 2000 promoverades hon till hedersdoktor vid Lunds universitet. Hon anlitades som sakkunnig av Vetenskapsrådet och hedrades med drygt tjugotalet priser och medaljer.

Ständigt nyfiken fokuserade Osten alltmer ’det queera rummet’, exempelvis i sin iscensättning av Nikolaj Jevreinovs metateatrala Det allra viktigaste, där könskarakteristika verkade helt blandade och pjäsens slut var så öppet att publiken inte visste när det var dags att gå hem. 2008 fick Rikard Wolf gestalta den homosexuelle kung Edward II i Marlowes pjäs och Ostens regi.

Uppbrott fån Unga Klara och Dramatendebut

Samarbetet med teatercheferna Lars Edström och Peter Wahlqvist tycks ha fungerat väl, men under Benny Fredrikssons chefstid från 2002 uppstod problem. Trots mycket god publiktillströmning, goda finanser och internationell berömmelse tvingades Osten gradvis bort från sitt eget livsverk, Unga Klara. Sista iscensättningen var en tolkning av Leonora Carringtons Lammungarnas fest 2014. Osten har själv återkommit till Fredrikssons förolämpabde attityd i sina skrifter och det är lätt att förstå henne. Att ha olika estetik är en sak, men att avpollettera en framgångsrik teaterkonstnär efter 36 lyckosamma år är – även ekonomiskt – oförsvarligt. Ostens egen förklaring är att det handlade om – Makt!

            Men som alltid omvandlade Osten ett nej till ett ja. Hon började regissera på andra håll, i Göteborg, såväl som i Malmö, och avslutade sin karriär med fyra iscensättningar på Dramaten: David Grossmans Falla ur tiden (2016), Ann-Sofie Báránys Fenix (2018), en pjäs om lyrikern Marina Tsvetajeva, John Websters The Duchess of Malfi (2020) och Konspiration (2023) av Erik Uddenberg (2023). I samtliga sena iscensättningar betonade Osten konstens och fantasins roll som befriare av människan. Så fick Osten revansch också mot Ingmar Bergman som hon med rätt eller orätt hyste agg till, eftersom han avvisat henne som ung lovande konstnär och snöpligt förbigått henne vid en prisutdelning.

            Osten var också en uppskattad filmregissör, bland filmerna märks Mamma (1982), Skyddsängeln (1990) och Bröderna Mozart (1986), av en tillfällighet den sista film Olof Palme såg innan han mördades.

Engagemang i ung teaterkonst

Suzanne Osten var ständigt öppen för sina medarbetares förslag och accepterade ofta aktörernas idéer. Gång på gång, senast i sitt radioprogram, betonade hon betydelsen av att bereda utrymme för unga scenkonstnärer. Man kunde möta Suzanne Osten som åskådare på dansföreställningar i Köpenhamn, på utvalda iscensättningar vid Theatertreffen i Berlin och på Stockholms alla småteatrar. Hon var alltid lyssnande, alltid villig att diskutera, även med kritiker. Hon var uppriktigt nyfiken. Hon var ständigt beredd att studera andras verk och att vid behov ompröva sin egen position. I motsats till många andra barn av 1968 vägrade hon att vila på lagrar och nostalgiskt hålla lovtal över en svunnen tid. Beredd till nästa uppbrott lämnade hon oss, tyvärr alldeles för tidigt.

Urval av Suzanne Ostens skrifter:

Barndom, feminism och galenskap: Osten om Osten (tillsammans med Helena von Zweigbergk). Stockholm: Alfabeta, 1990.

Papperspappan. Stockholm: Rabén & Sjögren, 1994.

Flickan, mamman och soporna. Stockholm: Bromberg, 1998.

Mamman, flickan och demonerna. Stockholm: Brombergs, 2016.

Mina meningar: essäer, artiklar, analyser 1969-2002. Hedemora: Gidlund, 2002.

Hemliga masker: ett konstnärligt forskningsprojekt (tillsammans med My Walther och Unga Klara). Södertörn: Södertörns högskola, 2006.

Babydrama: en konstnärlig forskningsrapport. Stockholm: Dramatiska institutet, 2009.

Nio pjäser på Unga Klara, urval och efterord av Suzanne Osten. Stockholm: Themis, 2009.

Det allra viktigaste: dagbok. Möklinta: Gidlund, 2013.  [om Unga Klarastriden]

Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten? En självbiografi i tre akter. Stockholm: Ordfront 2021.