Äkta krim på äkta engelska

Varför är vi så upptagna av andras historier om deras föräldrar? Troligen för att vi alltid har något förhållande till våra egna som skaver och som vi inte

1969. True Crime. Theatre.

av och med Kate Pendry

Regi Mads Sjøgård Pettersen

Ljusdesign Oscar Udbye

Kostymdesign Anne Oortwijn

Kompositör, ljuddesign Audun Aschim

Black Box teater, Lille scene, 6 december 2024

(6.-14.12.24)

gjort klart för oss, i värsta fall har vi avslutat kontakten. Brittisk teater, film och teve består ofta av speglingar av vårt eget liv. Roligast är det när klassmotsättningarna skildras i komiskt ljus. Svårast är det när berättelserna handlar om hur hårt samhällsutvecklingen behandlat vissa.

I både Norge och Sverige är vi upptagna av likheterna – kanske fär att vår kultur och även vårt klimat är så lika. Kate Pendry har förmågan att dra växlar på detta och saknar inte elegansen i att berätta en god historia så att den fångar. Denna gång inte med så mycket humor, men med en hel del distans och lätthet. Hon lägger upp det i själva titeln med att kalla stycket för en «True Crime», med tillägget «Theatre». En bit in i föreställningen säger hon att detta inte är som en Netflixserie, snarare något som har gått på HBO, varefter vi hör den karakteristiska ding-dong signal som startade varje visning på den kanalen.

Välbekant form

Det är på gott och ont. Det är nästan alltför välbekant för den som har sett många brittiska kriminalare. Men det hemtama med formen gör också att hon kanske kan arbeta friare. En viss uppvisning är det, i samarbete med regissör Mads Sjøgård Pettersen har hon fritt spelrum, men det sker också rytmiskt och med tvära kast i vändningarna. Själva minnesarbetet i berättelsen visar sig också i hur hon metodiskt hanterar monologtexten. Det finns ett specifikt formtänkande här. Kanske det är därför detta passar på Black Box teater som en performance om brittisk eller varför inte anglosaxisk berättarteater. Men det skapar ändå en osäkerhet om det är just formen Pendry vill tematisera. Ett direkt tilltal till publiken som sitter där saknas i alla fall, hon spelar en eftertänksamhet när hon tänker på sin far och sin egen bakgrund och istället för att rikta blicken mot oss poserar hon. Hon spelar «liksomteater». Det ger en distans istället för engagemang. Denna spelstil, med henne ensam i ett tomt rum, skapar när den är som bäst reflektionsrum. När det inte fungerar tror i alla fall undertecknad att hon gör detta på fullaste allvar, för det handlar ju om hennes egen familj.

«Cold Case»

Osäkerhet kan också skapa intresse. Och spännande är det! Spelstilen är brittisk och påminner om det som har gått som strömmad teater från exempelvis National Theatre sedan pandemin. Monologteater med ett ärende. Hos Pendry handlar det om föräldrar, arv, historia. För några år sedan fick hon beskedet om att ett så kallat «Cold Case» skulle tas upp igen och som rörde hennes egen far, samt försvinnandet av en nära släkting. Hennes mors bror, onkeln, försvann plötsligt 1969. Enligt släkt, vänner och framför allt modern blev han dräpt av Pendrys far John Pendry. På Black Box teaters lilla scen nystar hon upp historien. Till hjälp har hon de förhör hon har kallats till i London efter att det över 50 år gamla fallet har öppnats på nytt. De spelas styckevis upp i högtalarna. Det är brittisk noggrannhet blandad med vissa tvivel på sanningen och många uppblomstrande känslor av en familj som slet hårt med droger och att komma någon vart i livet. Fadern var kronisk missbrukare.

I andra akten efter en ganska så onödig paus i föreställningen berättar hon om faderns ambitioner som konstnär. Han hade till och med en berömdhet som Lucian Freud som lärare på den skola han gick. Men snart visade det sig att han inte kom vidare. Däremot minns hon situationer av närhet: som när han försvarade henne under ett pubbesök. Hon har punkig utstyrsel med hundhalsband, pappan säger att hon ser ut som hon köpt kläderna på Harrods, men när stamgästerna undrar vem han nu kan ha dragit ut för att dricka sig full med får han dem att hålla käft. «You got the best of him» är en av de saker hon får höra på sin resa, från de nu mycket gamla människor som kände honom, och som förstås kände till hans missbruk. Hon var fyra år när onkeln försvann, men hade alltså kontakt med honom en bit in på1980-talet. Fadern dog 44 år gammal 1982. De människor hon möter orkar nästan inte prata om misstankarna som hela tiden har legat och gnagt om att han var en mördare.

Notting Hill pådekis

Onkeln Karl ska alltså ha mördats av fadern och sedan blivit nedgrävd i trädgården bakom huset han bodde i då i South Kensington. Då ett slumområde, idag en del av det rika Notting Hill. Pendry besöker en dam som bor bara två kvarter från där det skulle ha hänt. Kanske liket av Karl fortfarande ligger kvar där, nedgrävt?

Alla historier direkt ur livet riskerar alltid att mötas med ett lika brittiskt «So what?». Något av ambitionen som Pendry här kan sägas ha är förutom att överblicka en känd berättarform dels att skildra en tid i slutet av 1960-talet som hon knappt upplevt själv, dels (och så mycket starkare) att beröra en historia som skulle kunna tillhöra var och en som kommer från missbrukarmiljö. Hur sammanfattas egentligen ett liv? Man liksom bara lever det och så har åren gått. Några av de finaste scenerna är när hon berättar om sin egen fars ungdom, med hjälp av den dokumentation hon fått från skolans loggbok. Ambitionerna hos en ung man likställs med det att både onkeln och fadern en gång var små barn, födda samma år, och så blev det som det blev.

Besöket hon gör i vuxen ålder vid en blomsterbädd i Regents Park, där faderns aska ska ha strötts efter begravningen är också vacker. Hon får en påse med blomsterfrön att sprida i bädden av en släkting som var med. Här kan man verkligen säga att hennes fantasier om att han skulle ha varit en «Serial killer» försvinner i känslan av att ha tappat en del av sin barndom.

Insisterande

Kate Pendry är ingen stor skådespelare, men hon vinner på det insisterande i berättelsen, trots att hon poserar en hel del, och det är det med stor respekt jag lämnar teatern denna kväll, övertygad om att vi alla delar liknande öden, vare sig vi är i spillror eller i karriären. Det finns en slags läkande godhet i det. En kommentar på sociala media kring en utställning av Yoko Ono på Tate Modern som Pendry besöker strax efter att hon varit och strött fröna i parken är talande. Inlägget säger att den japanska konstnärens upptagenhet av John Lennon närmast är patologisk: «Get over It!» Det är då 40 år sedan mordet på den tidigare beatlen. Kate Pendry avslutar med att det nu är 55 år sedan hennes far eventuellt mördade en släkting. Vi kommer över det - till slut blir det till en god historia i en True Crime historia på en teater nära dig…

Publisert 07.12.2024