Det blir inte bättre

Rita Allmers sitter på en hemsnickrad möbel av drivved, en slags barstol som hon vrider runt. På scenen en sittgrupp i groteskt uppförstorade arm-

Lille Leyolf

av Kristinsdottir/Willyson
Regi Hildur Kristinsdottir
Dramaturg Eirik Willyson
Scenografi Hildur Kristinsdottir, Oscar Udbye, Katja Ebbel
Musik, ljud Martin Langlie
Ljus Oscar Udbye
Video Oscar Udbye, Anders Borchgrevink, Lukasz Zamaro, Mattias Pollak
Black Box Teater, Oslo, 6 november 2019

och ryggstöd, bestående av samma material. Och en finurlig bardisk som erbjuder något för alla i sin hemmasnickrade träkonstruktion. Efter en lång inledning med video och livemusik – där fjordidyllen löses upp i digitala pixlar och staplar – ställer hon sig upp och adresserar publiken. Spelstilen är prövande, försiktig, med omtagningar och poseringar. Det är Rita Allmers som försvarar sina val. Hon berättar om hur hon har fått både förstoppning och blivit inkontinent av Eyolfs födelse, vilket hon beskriver ingående konkret. Så har hon förlorat barnet, och nått en befrielse från denna förstoppning.

Tonen är helt enkelt satt. Det är 10 år efter Ibsens stycke.

Att gå ‹‹lei››

Rita Allmers, spelad av föreställningens regissör Hildur Kristinsdottir, är den självupptagna modern från Lille Eyolf, som visar allt annat än ömhet för sitt barn, vars oförhet – invalididet som det hette förr – är något som makarna Allmers beskyllt varandra för sedan gossen tappades från ett bord som liten. Vilket hade ödesdigra konsekvenser. Han återfinns på fjordens botten i slutet av Ibsens stycke, varpå makarna Allmers kommer överens om att starta ett barnhem för föräldralösa och fattiga. I Hildur Kristinsdottirs och Eirik Willysons intrikata och tankeväckande version, har de istället startat ett ‹‹Senter for åpenhet››, som det kallar ‹‹Eyolfs Minde››. Alla som bär på trauman, skam, livslögner och diverse annat personligt skräp som ligger undangömt, ska här kunna få sin rening. De är lika idealistiska som hos Ibsen, men här med en ännu mer tragisk aura: det är själva tiden som har skapat den, positionerna är helt fastfrusna.

Frågan är om man alls behöver veta något om Ibsens pjäs innan man ser denna version. Jag tror att det är bra att läsa på före. Den lutar sig mot originalet, förlagan är en hårt koncenterad Ibsentext, där han renodlat sitt skrivande. Det är så att säga från den period när Henrik Ibsen hade börjat skriva Ibsenpjäser. Bättre kan Ibsen liksom inte bli. Och kanske heller aldrig Kristinsdottir har varit bättre än här. Detta är skarp satir, inte de avslöjande sanningarna om människonaturen som finns i Lille Eyolf. Att kalla uppsättningen Lille Leiolf är att antyda en barnslig lek med ord, men visar också på hur styckets karaktärer har ‹‹gått lei››, det vill säga ledsnat på sig själva och sitt projekt, och står på randen av uppgivenhet och tröstlöshet. De försöker marknadsföra sig med sina idéer så gott de kan, och Asta och Borgheim är återigen makarna Allmers mottagare. Rita verkar dock mer medveten om situationen än Allmers. Asta och hennes man är ihåliga gengångare av sina forna jag, barnlösa och på god väg in i medelåldern. Ingenting har förändrat dem heller det sista decenniet.

Livet i glashuset

De som skrivit detta manus kan sin Ibsen. Ibland känns det som att han själv har varit åtminstone medförfattare, även om det inte är lika dialogdrivet som i originalet. Här fungerar texten bäst i monologer. Om Ibsens stycke har Alfred Allmers som huvudperson, är perspektivet omvänt här. Det är Rita som äger deras projekt, med mannen löpande tätt efter.

Föreställningen hade sett helt annorlunda ut med stora Ibsenuttolkare på scenen. Men det tillhör performancetraditionen att undersöka ett material på scenen, direkt inför publiken. Svaghet i texttolkning kompenseras i fysisk närvaro och direkthet. Skådespelarmässigt dominerar Hildur Kristinsdottir fullständigt. Hon har auktoritet, och är liksom en Vegard Vinge beredd att gå långt för att hålla kvar publikens uppmärksamhet. Man lyssnar helt enkelt på henne. När hon tar sig ett bad i det kitschiga badkaret längst bak på scenen, och Allmers som hennes assistent och ‹‹hund››, klär av henne naken (hon bryter hela tiden av honom när han talar, och tystar honom ofta) ligger hon där i badet och äter något som verkar vara köttfärs, beredvilligt serverad ur en konservburk. Hon stiger upp ur badet och hälsar gästerna Asta (Josephine Kylén Collins) och Borgheim (Per Magnus Barlaug) välkommen genom en stor, naken, våt kram. Genom sådana ryckvisa, förvånande grepp leder Kristiansdottir skickligt åskådarna mot det som är hennes projekt i föreställningen, nämligen Rita Allmers stora ego, och hennes rättfärdigande av sig själv och sina egna handlingar. Hon bryr sig bara om sig själv. Barnets död har gett henne mening, säger hon, och hon har funnit lyckan i det.

Satiren över de självupptagna människorna från Ibsens stycke är också renodlat till en absurt komisk historia om Alfred. Han har börjat arbeta som arkiktekt, efter att hos Ibsen varit teoretiker och moralfilosof. Han slutför just den mest perfekta byggnaden i världshistorien, bakom det sommarhus vid fjorden där Allmers har valt att stanna kvar. Bygget är helt i glas, till och med källaren, och Allmers har utläggningar om hur han haft problem med ventilationen. Håkon Vassvik spelar honom med ett synligt vibrerande och underliggande trauma i botten. När allt ska vara av glas och genomskinligt, så är det nästan en omöjlig uppgift att få till. Avloppet, synligt för alla, blir med detta center för öppenhet en fräck udd mot den genomskinlighet där alla hemligheter ska på bordet, även de fekala. Inte för att någon verkligen vill det, utan för att det stora Egots idé säger det. Man kan säga att det är konstnärens sanningssägande position “in absurdum”.

Barnet som projektion

Den sköld som byggs mot det omgivande samhället är på samma gång osynlig. Det är en sektliknande position. När Allmers sedan vill fly därifrån med Asta (som i originalet, 10 år tidigare), är det omöjligheten i glashusprojektet som skrämmer honom, och det äcklar honom. Hon säger förstås nej, har andra planer. I en underbar scen ropar Vassvik namnet Asta medan han försöker dra henne med sig. Pantomimiskt lägger han händerna mot ett imaginärt glas medan han rör sig bort. I en annan scen får han excellera i sin nya form av terapi, psykodramatik, där kroppen ska lösa upp trauman. Istället verkar det framkalla dem. Det är en parodi på psykodrama, fysisk teater och gestaltterapi, som ensemblen visar med självmedveten ironi. En scen visar Asta, som beskriver sin tillvaro som svamp, och hur hon torkar ut och önskar sig fuktighet, för att blomstra och breda ut sig. En satir över ‹‹kvinnans natur››, som Kylén Collins förmedlar med vass torrhet.

Men det är Rita som hela tiden kommer tillbaka, i en scen säger hon till och med till de andra att lämna scenen, det är mot slutet av föreställningen, och hon har tydligen anställt dem för att agera rollerna hos Ibsen. Hennes agenda har varit att beskriva förlusten av sin son och gå vidare. Det skådespelarna representerar är inte roller, de representerar skådespelare som gör roller i en pjäs. Kanske också hon. Eller är det så? Här svävar det till av osäkerhet. En video som visar Eyolf på stranden, medan Rita/Hildur ser på, framträder i bakgrunden. Den innehåller vackra ögonblick av barnslig upptäckarlusta och uppriktighet av en pojke, en sorts skön bildlig nekrolog över en person som dog alltför ung. Scenen är själva navet i föreställningen. Eyolf har ju inte varit något annat än de andras föremål och leksak, en ursäkt för deras idéer och behov. Här kommer han fram som den unga person han var – och ändå bara som en idealiserad projektion. Att klara att svänga satiren mot något så innerligt och meningsbärande är styvt gjort. Att det är Hildur Kristiansdottirs egen son på filmen gör det desto ömmare. Jag får hålla i mig när jag efter föreställningen får reda på detta faktum. Har alltså regissören också förlorat sitt barn, vars minne vi här varit vittne till? Det svindlar. Problematiken i både Ibsens original och i detta team arbete blir hur som helst extremt tydlig.

Ensembleseger

Med Teater Ibsens och Silvia Riegers uppsättning i starkt minne (se artikeln The Allmers här på nätsidan från 2018) så blir denna fortsättning av stycket något som verkligen gör Ibsen till vår samtida. Den hade kunnat spelas på Nationaltheatret, likaväl som i denna fria grupp med denna konstellation. Det är väldigt säkert gjort, och skavanker finns det ju alltid, som en del suddiga intentioner i vissa scener. Men småsaker försvinner i den genomarbetade helheten: videoarbetet som i huvudsak visar på hur idyllen rämnar kompar hela upplägget på ett utmärkt sätt, och den otroliga livemusiken av och med Martin Langlie stöttar upp om föreställningen, så att jag ser både paralleller och teaterhistoria i några få ögonblick. Det är så många uppsättningar som har använt just samma grepp, och ändå fungerar de ändå så bra här.

Hade Langlie inte varit där, som en skugga, och ibland lyfts fram av att skådespelarna agerar utan ord medan han skärande spelar på cymbalen, så hade denna uppsättning inte varit så bra som den är. Därför är ensemblens femte medlem helt avgörande.

Bättre kan det inte bli. (Publisert 07.11.2019)