Det Norske Metateatret

Tusen Takk Teater

Av Marco Reinertsen

Översättning Gunhild Øyehaug

Regi Angelina Stojčevska

Scenografi och kostym Katrin Bombe

Komponist Alf Lund Godbolt
Ljusdesign Torkel Skjærven
Ljuddesign Angelina Stojčevska og Alf Lund Godbolt

Det Norske Teatret, Scene 2, 23 oktober 2018

En föreställning full med metareferenser, som är en katalog över vad folk skriver och tänker i samtiden, från rena banaliteter till lika rena absurditerer, med fem unga skådespelare som försvarar uppsättningens idé med hull och hår, och en dekor som söker en form för de referenser som poppar upp likt popkulturellt skräp, ja, likt kackelackorna som kryper fram när det är mörkt. En ljusskygg text, kanske, som inte tål dagens ljus?

Monotont flöde

Jag måste erkänna att jag tröttnar efter någon timme på Tusen Takk Teater, även om ambitionerna att göra teater av koncept är förföriska. Det är som att lyssna på en dånande symfoni för mycket efter att man redan har varit på konsert. Sitter man länge i Facebookvärlden, eller på Pinterests och Instagrams bildflöden, eller något annat av de sociala medierna som vi numera är så upptagna och fångade av, så är risken stor att man får en fadd smak i munnen av människor som använder tiden till att spegla sig i mediabruset. Förr var det illa att se för mycket på teve. Nu gör en ständig infostress oss halvt till vålnader i såväl fiktion som i verklighet.

Jag har inget emot denna uppsättning egentligen, den är ung, den prövar nya grepp, och försöker fånga något som är svårt att fånga med ord. Ändå Ord ord ord. Frånvaron av poesi i denna textkatalog är markant. För den som tror på poesin och språkets kraft så är denna text alltför tondövt konkret, alltså utan att vara konkret poesi. Texten är alltför enkel och mager för att fånga intresset under en längre tid, trots inramningen och samarbetet i ensemblen, som verkar ha fungerat bra. Kanske själva tomheten är idén med Tusen Takk Teater? Att regissören och dramatikern har ett succérikt samarbete på Nationaltheatret bakom sig (som undertecknad inte har sett) spelar mindre roll. Det är samtidigt som att Det Norske Teatret inte heller vill informera om konstnärerna bakom föreställningen. Jag vill veta mer om dem, men trots en del faktacheck under den korta tid jag har på mig att skriva denna kritik, så får jag nästan inte fram någonting annat än om regissören.

Fiktiv dramatiker

Jag börjar samtidigt tvivla på om dramatikern Marco Reinertsen finns på riktigt. Att regissören finns, är dokumenterat, hon har gått på regiutbildningen i Oslo och arbetar för närvarande på Göteborgs Stadsteater. Det jag finner om Reinertsen är att han har några sporadiska artiklar på Natt&Dags hemsida, artiklarna är utspridda över tid. Dessutom visar vinjettbilden av författaren en äldre distingerad herre, medan Reinertsens Facebooksida visar en man i 20-årsåldern iförd jacka som har tryckt Framskrittspartiet på ryggen där han står halvt bortvänd med ett gevär på axeln. En slags gryende Breivikfigur? Hans intressen i Natt&Dag-artiklarna verkar mest vara udda typer som har märkliga föreställningar om världen, olika gissningslekar som exempelvis citat som antingen är av Hitler eller från «russelåter» – och annat sådant nonsens. På facebook är den senaste uppdateringen (i alla fall som offentligt material) en text om Burger King. Den texten är också med i föreställningen Tusen Takk Teater. En annan är ett par år gammal, där en ung man lyfter skrot på ett gym. Det är inte samme man som i profilbilden.

Att fiktiva karaktärer agerar en form av markandsföringskanal för olika projekt är i sig inget nytt. Särsklit inte inom litteraturen. Fiktiva författare får stå för text skriven av någon annan. Namnet Fiona Mergel angavs som dramatiker bakom Angelina Stojčevskas examensprojekt, som spelades på Nationaltheatret 2015 och hette Strategier for en lysere fremtid. Fiona Mergel var en av rollkaraktärerna, och enligt vissa källor en ren fiktion som författare. Och Marco Reinertsens namn finns ingenstans i den produktionen. Det Norske Teatret påstår i sitt material att det är ett tidigare viktigt samarbete mellan honom och Stojčevska.

Kanske syftet är att få sådana som mig att leta förtvivlat på nätet? Att gå i identitetsfällan?

Tilltalet

Det här är en föreställning som försöker fånga en ungdomspublik, den som dagligen ger sig i kast med nätet och den mediala verkligheten. Identitetssökandet och vilsenheten är texternas underton. Men även om de ger uttryck för en sårbarhet, är de samtidigt inkonsekventa och absurdistiska. De är surrealistiska, som när rollen Christian (som är skådespelaren Christian Ruud Kallum) i en monolog säger att han är i Sverige, men sedan genast korrigerar sig och säger att han är i landet där bandet Foo Fighters kommer ifrån, och att sångaren Dave Grohl är president där. Eller mot slutet då Renate Reinsve i rollen som Renate tackar Burger King för sin livsstil. Det som först verkar handla om snabbmatens dåliga inverkan på livsföringen övergår till att handla om rent skräp. Renate har Europas största samling av skräp. Lenny Kravitz kommer för att spela på ceremonin som korar prisvinnaren.

Dekoren är som en inverterad variant av slutscenerna i Stanley Kubricks film 2001- en rymdodyssé. Det vita och bländande i filmen är utbytt mot svart och glänsande. En slags monsterhjälmar som skådespelarna har på sig är som en blandning av Hans Ruedi Gigers filmiska Alienmonster och stridshjälmar. Långa plymer som står upp från maskerna vippas och tippas, i det oändliga. Faktiskt är rörelserna och de stumma scenerna nästan outhärdligt långa och dåligt koreograferade, som när skådespelare ska försöka göra en övning tillsammans som slutligen leder till en dans, som i sig bara blir en drift med danskonst, inte så mycket mer. Men det är gjort med gott humör.

Distanserad humor

Över huvud taget är Tusen Takk Teater gjord med mycket distans och humor, en humor som inte tilltalar mig. Det uppsättningen i alla fall fångar och som till slut gör mig rörd är när en textprojektion dyker upp på en skärm i dekoren. En stämma är fångad i en maskin, den vill komma ut, men vad den än säger så kommer den upp på skärmen. Sedan är det som att stämman får kontakt med någon – och då beställer den genast en hamburgare till.

I en av öppningsscenerna visades en projektion med titeln på föreställningen, därefter texten «Dette stykket er skrive av eit ekte menneske». Jag upptäcker alltså här i slutet, att detta inte är ett uttalande om och av författaren själv, från manuset. Svaret är att stämman inte finns. Personen som står bakom texten, ja kanske hela teamet, är ren fiktion. Tanken svindlar. Vad är det jag har sett på? Inget är vad det ser ut att vara, det är ju inte äkta!

Föreställningen självdestruerar. Samtidigt gör det frågan om identiteten akut. Det är ju lysande! tänker jag. Men varför är jag då inte säker?