Du har det du har

Det tar ibland en god stund innan man har förstått. Särskilt kanske det gäller när man måste gå vidare i livet och har

Så leste jeg Naiv. Super.

av Kai Kenneth Hanson och Henriette Vedel
Regi Moqi Simon Trolin

Scenografi/ Kostym Bård Lie Thorbjørnsen

Komponist/Ljuddesign Marcus Aurelius Hjelmborg

Kompani K i samarbeid med Vega Teater

Kompani K, Vega scene, Oslo, 7 oktober 2020

Spelas i november på Østfold Teater, Fredrikstad

många saker att göra upp med. I Moqi Simon Trolins uppsättning, som med Teater K gästar Vega scene, har Kai Kenneth Hanson förstått saker mycket sent, kan det tyckas, särskilt som det han nu berättar är vad som ledde till att han blev skådespelare för runt 20 år sedan. I alla fall tillhör det fiktionen. Han välkomnar varmt publiken och anvisar alla att sätta sig glest i bänkarna eller i sina så kallade kohorter, varefter han tar till orda om att vi ska föreställa oss honom som ung man. Detta verkar vara något som har upptagit honom ett tag, för att kanske göra teater av det en dag, då historien är en erfarenhet ur eget levt liv och som det är värt att dela med sig av. Det handlar här inte bara om att finna sig själv. Historien är på liv och död.

Delad erfarenhet

Det visar sig vara strålande bruksdramatik, välskrivet och välspelat, och så angeläget och rörande om en ung mans depression och lidande, att det blir till en sådan uppsättning som gör en tacksam för att det finns något sådant som teater, som man får ta del av, live, med sin direkta förmedling från scenen. Självklart i en mycket realistisk inramning. Det personliga i att berätta historien med en form av ärlig öppenhet mister aldrig greppet. Inte heller ödmjukheten: för detta är en historia som i sina variationer kan delas av många, och därför går det inte att göra sig stor över den. På sitt sätt är det ändå stor, rörande teater. Det är något som vi alla delar, kunde man kanske säga, även kvinnor. För det är inte bara män klädda i slitna grå träningsbyxor och svettig t-tröja, som har stängt dörren till omvärlden och dragit sig undan. Vi kan alla ha varit där, eller i liknande situationer.

Kai Kenneth Hanson beskriver sig själv som en ung man boende i ett kollektiv i Oslo som drar sig alltmer undan, med ett närmast fanatiskt intresse för fotboll och Tottenham Hotspurs, samt med både en far som visar sig psykiskt sjuk, och en mor med dragning åt spiritism, samt en bror i begynnande schizofreni. Bara hans äldre bror tycks ha varit ett visst stöd, och är den i familjen som lyckades ta sig fram till det vi vanligtvis kallar ett normalt liv. En dag läser han i avisen att en granne i samma uppgång där han bor, Erlend Loe, just har kommit ut med en roman. Den heter Naiv. Super. Alltmer isolerad, men ännu inte helt nere i sin värsta depression, går Kai Kenneth in i en bokhandel och börjar att läsa. Bokhandelsbiträdet får till och med springa efter honom på gatan utanför för att be honom komma tillbaka och betala. Det som följer är en slags dialog med Erlend Loe, utan att han tar kontakt direkt med Loe själv, för det vågar han inte. Loe talar liksom ur sin bok, och Kai Kenneth lyssnar och läser och läser. Han använder till och med den fysiska boken som en slags pratande mun. Han skriver ett brev till Loe, med allt fler punkter där han vill fråga honom om saker, och framför allt, hur det kommer sig att han bara kunde besluta sig för att sälja allt och göra sig av med lägenheten för att börja på ett nytt liv, efter att bara ha tänkt på det en stund. Sådan är inte Kai Kenneth, det är omöjligt för honom, och det stör honom mycket att författaren Loe får till det så lätt i sin roman. Den handlar ju också om folk som stagnerar i livet, som inte tar vuxet ansvar, personer som egentligen har allt men ändå är olyckliga. Kai Kenneth har nästan ingenting. Sålunda blandas fiktion och verklighet samman, och man kan ju även ha sina tvivel på att Kai Kenneth verkligen gjorde som han gjorde, eller om det är en fiktiv version av honom som står där framför oss. Det spelar till slut ingen roll.

Angeläget

Skickligt navigerar berättelsen mellan telefonsamtal, där inkassoföretagen hör av sig allt tätare, och med modern, som visar sig mer och mer galet upptagen av sin besatthet av ockultismen, som det verkar, samt hans egen upptagenhet vid fotboll som hela livsinnehållet, en fiktiv känsla av levt liv. Han är Tottenhams manager, säger han. Han reser aldrig på matcherna i London, han följer dem på avstånd från sin dator, den som han köpt på avbetalning. Sedan blir han lika osunt besatt av Erlend Loes bok som av att Wayne Rooney gör entré som spelare i Tottenham (där ju britten aldrig har spelat). När hans far dör, och han lyckas rädda sin yngre bror från självmord, sker det en vändpunkt, där han rentav ställer Loe till svars för allt. Han måste ha någon att skylla på för sin förtvivlan. Det är fint berättat, med en fin, lätt humor. Jag har sällan sett en monolog som griper så starkt genom att hävda sin angelägenhet, och det är med mycket svett och energi från Kai Kenneth Hanson på scenen. Erlend Loes omisskännliga, inspelade röst är med vid ett tillfälle, som en slags gudsröst som räknar ner tiden inför det avgörande val som Kai Kenneth står inför. Det som får honom upp ur sängen och faktiskt resa till den där teaterskolan i Århus som han just har kommit in på. När han väl gör det, är det början på ett nytt liv, han gör liksom Loes karaktär i romanen rent bord. Han säljer allt – eller snarare – slänger det ut på gatan.

Att man orkar lyssna på en monolog i nästan två timmar, som handlar om en ung människas fastlåsthet och senare befrielse, är styvt gjort av denna ensemble. Det krävs mycket av skådespelaren, alltmedan Bård Lie Thorbjørnsens scenbild och teamets koncenterade arbete avslöjar hur medvetna de är om vad som ska göras. Det tyder på bra regi och samling kring spelidén. Uppsättningen har även ett starkt budskap. Jag tolkar det som att det hos var och en finns en kraft, vilken kan växa fram ur att man inser att man har det man har, och att det gäller att göra någonting med det. En beskrivning av lyckokänslan i att umattad dra hem från sitt arbete, sitta på trikken och se på alla människor som rör sig, och vara en del av en stor gemenskap, är talande i pjäsen. Det finns en lycka i vardagen, och den är helt verklig.

Kanske det också med detta gästspel visar sig att Vega scene, som nu har funnits ett tag, här visar sitt främsta bidrag till teatern i Oslo: att visa goda, välproducerade produktioner av ny dramatik som annars inte kommer fram, varken på de få fria scener som finns, de programmerande scenerna eller de stora institutionerna. Vega scene har en roll att spela.(Publisert 08.10.2020)