Elektras dödsdans

Ole Anders Tandberg är ofta en mycket bra hantverkare med sitt team, scenografen Erlend Birkeland och

Elektra

Av Richard Strauss
Libretto Hugo von Hofmannsthal

Musikalisk ledning Petr Popelka

Regi Ole Anders Tandberg

Scenografi Erlend Birkeland

Kostymdesign Maria Geber

Ljusdesign Clement Irbil

Det norske operakorets kör och orkester

Stora scenen, Den norske Opera & Balett, 7 februari 2023

Siste forestilling: 10. februari

kostymdesignern Maria Geber, med flera. Några gånger känner man sig som publik helt enkelt trygg i deras händer, vare sig det är teater eller opera de gör, och ibland lyfter det till stora höjder. De träffar helt rätt med denna Elektra, som påminner om deras bättre operasamarbeten: Claudio Monteverdis Poppeas kröning från 2009 och samme tonsättares Odysseus vender hjem 2012.

Effektiv nedstigning i tragedin

Med förlov sagt: detta är första gången denna recensent ser Elektra av Richard Strauss. Utmaningarna med musiken är många, speciellt de många temposkiftena, samt att få till flytet i orkestern, den som obönhörligt liksom marscherar vidare mot tragedins ödesdigra slut, liksom pulserande och svävande. Åtminstone ligger det i denna tolkning. Det är impressionistisk och nyromantisk musik med hög «serioso»-faktor. Förstås starkt påverkat av Wagner, men till synes effektivare och mer intensivt, inte alls meditativt som hos föregångaren. Varje scen innehåller vändpunkter som både dramatiskt och musikaliskt bär handlingen framåt. Här har man i samstämmighet alla medverkande emellan verkligen satsat på effektivitet. När ridån går upp sparkas handlingen igång, direkt utan krusiduller, och den går i slutet ner lika snabbt och plötsligt. Att hålla detta musikaliska streck i 105 minuter är styvt gjort av sångare, ensemble och operaorkester. Njutbart som en influensaattack – eller något kroppsligt ännu värre. Bara någon gång faller energin, och blir liksom borta i en nödvändig andhämtningspaus.

Hanteringen av våldet

Det är alltid klassiskt teatralt när Tandberg står för regin, och i denna opera lyckas man sammansmälta det grekiska dramat med den sekelskifteshistora det är (från runt 1900) och tillråga på allt med vår egen samtid. De våldsamheter som nu pågår i Europa och som för oss idag är så närvarande i nyhetsrapporteringen blir en påminnelse – och våldet måste bearbetas, också på operascenen. Oavsett om det uppstått i en maffialiknande familj eller i ledningen för ett land. Regin har också smart placerat sångarna framme hos dirigenten och sufflören, för att hela tiden ligga på. Det är tacksamt för publiken, som här sitter knäpptyst en bra bit in i den korta spelperioden, denna kväll är det produktionens näst sista föreställning. Man får hoppas att de spelar den igen.

Faktiskt finns också en komisk scen, Tandberg kan inte hålla sig, ibland gör skämtsamheten hans uppsättningar litet för lekfullt enkla, men här är det nödvändigt. Det är när Elektra vägrar släppa taget om sin syster, som ber om att fåslippa vara med på att projektet att mörda deras mor och hennes älskare. Den paniska skräcken blir komisk, den mörka humorn träffar.

Fina skådespelarinsatser

Det är klart att med två så lysande roller som Krysotemis och Elektra måste det balanseras mellan sångarna. Elektras är svårare då den har fler dissonanta och krävande partier, medan åtminstone två av Krysotemis är arior illuderar lycka. Sopranen Elisabeth Teige rör en nästan till tårar när hon i föreställningens början sjunger om att hon helst av allt vill ha barn och en vanligt kvinnas liv.

Jag kan inte se annat än att den tyska sopranen Gun-Brit Barkmin är ett med rollen, hon arbetar tätt med orkestern och dirigenten Petr Petrenko. Hon är nästan lågmäld, rösten ett instrument som balanserar den starka och kraftigare Krysotemisrollen. Det är ett viktigt val. Dessutom lyfter det också fram modern Klytaimestra. När Anna Larsson kommer ut på scenen första gången är det ett helt livdsdrama som spelas upp för publiken. Elektras blick på sin familj är obönhörlig, men man får också förståelse för denna drottning och hennes av död och lidande präglade liv. Halvdrucken står hon på sin slitna terrass och berättar om behovet av tröst, för att i sin nästa scen avslöja för dottern att hon med alla sina lemmar bär på döden i sin kropp. Barkmins Elektra bara hånskrattar, som en överårig punkare, klädd i faderns militärrock.

Det är fantastiska psykologiska porträtt. Klytaimnestra ber om lindring i sitt lidande, ja, hon ber verkligen om det! kan man tycka med Elektra. Även tron på de magiska stenar som modern bär på fingarna, som ska lindra hennes plågor, är modernt. Om tron på religionen har försvunnit, så är upptagenheten av magiska ting de halmstrån som kanske visar ett hopp om något utanför denna värld. Det gör henne ynkligare, mänskligare och mer tragisk.

Dödslängtan

Att Krysotemis är klädd i blus och kjol, en realistiskt gestaltad medelålders kvinna som längtar efter barn, medan systern är klädd i Agamemnons rock och redo för strid, är talande i Maria Gebers kostymer. De berättar om tvåmotstridande krafter inom familjen. Våldet och hämnden segrar till slut. Om längtan efter liv finns hos systern, sålängtar Elektra döden.

Den danske regissören Nicolas Winding Refns miniserie Copenhagen Comboy, med sitt drömska förlopp i förorterna och på landsbygden utanför Köpenhamn, påminner starkt om opera i sin estetik. Den börjar i ett illegalt horhus och handlar också om hämnd. Det är denna färska Netflixserie jag först kommer att tänka på när jag ser Erlend Birkelands hus och kvinnorna som kommer ut ur det i första scenen. De är «liksom» tjänstefolk, men man fattar att de troligtvis är tvångsprostituerade som har trafikerats som papperslösa flyktingar. Ett lik bärs ut, lindat med tejp i en plastsäck, och spår av blod finns på den slitna, putsade fasaden på husets vägg. Scenograf Birkelands förkärlek för färdigmonterade hus av mer än 50 år gammalt märke är inte alltid lyckat, i Lady Macbeth från Msensk från 2014 förstod jag inte riktigt kopplingen, men här blir det en direkt hänvisning till slitna bostäder strax utanför storstäderna som kan hysa den ena hemskheten efter den andra.

Stridsyxan begravs

Elektra är i Barkmins tolkning spänd som en stålfjäder vid bristningspunkten. Hon sjunger om den bakvända lyckan, att den är lycklig som har barn som kan dansa på ens grav. von Hofmannstahls starka text går fram, tydligt. Hennes roll blir att finna sig i ödet och hon omtalar sig själv som redan död. Dansen hon dansar i slutet blir till en dödsdans och verkar helt logisk. Hon har just tagit av sig faderns rock och begravt den med yxan hon burit runt på, stridssymbolen för hennes hämndbegär. Det är ett slut med en nästan «lycklig musik». Mindre av de dissonanta tonerna hörs nu i orkestern, saker och ting klarnar, mörkret kan nu kanske skingras.

(Publisert 09.02.2023)