En resa i det antropocena

På scenen kommer pianisten Trond Lindheim och barytonen Paul Åge Johannessen in. Detta är en uppsättning som följer Schubert sångcykel

Vinterreise

av Elfriede Jelinek

Översättning Oscar Vistdal

Regi Jonas Corell Petersen

Scenografi och kostymdesign Ida Grimsgaard

Ljusdesign Øyvind Wangensteen

Musikansvarig Svenn Erik Kristoffersen

Det Norske Teatret, Scene 2, 25 november 2021

Winterreise, och som lyckas väldigt väl med det. Som att de följande scenerna är nästan-illustrationer av sångerna, och även om man inte kan ett ord tyska är njutningen av att höra dem en stor del av behållningen på Scene 2 denna kväll.

Vilsna polarfarare

Det är andra gången föreställningen ges efter premiären, som var lördagen 20 november. Som alltid hos Elfriede Jelinek är det lager på lager och mycket, mycket text. Text som skräp, som allvarlig «statement», eller som självironisk text. Och här görs den med humor i massor. Vi känner igen Jonas Corell Pedersen på stilen, med ett lättsamt frontande av skådespelarna mot publiken. De tilltalar oftast publiken direkt. Detta fanns redan i hans Unge Werthers lidingar på Det Norske Teatret 2010. Och med Jelinek verkar han ha en författare som tycks passa regiintentionerna. Texten behandlas som en klassiker, som sig bör. Detta stycke är från 2011. Det är som att hennes textmassor talar rätt ur årtiondena bakåt i tiden, och är en «sampling» av utsagor om samtiden, politiken och filosofin. Det sägs med en monoman röst, utan krav på rollkaraktär eller ens begriplighet. Den har poetiska dimensioner, och som diktare tillhör hon den kategori där själva mängden ord så att säga vaskar ut guldkornen. Hon är både Bertolt Brechts och hans elev Heiner Müllers arvtagare i medvetandegörande av åskådaren. Framför allt har hon en satirisk udd som den goda österrikiska författare hon är.

Här framträder först tre skådespelare, Kyrre Hellum, Oddgeir Tune och Thea Lambrechts Vaulen, klädda som gamla polarfarare. Deras ballong ligger kapsejsad och korgen är som en håla att gömma sig i längst bak på scenen. Jag kommer att tänka på den svenske upptäcksresanden Salomon August Andrées misslyckade försök att nå nordpolen i ballong 1897. De strandade på en av de nordligaste öarna på Svalbard, försökte i flera veckor ta sig framåt, åt trikinförgiftat kött och frös ihjäl. De tog bilder av sig själva på isen, och dessa tillsammans med kvarlevorna återfanns mer än två decennier senare. Upplägget här är som att det skulle vara fråga om civilisationens slut, där människans upptäckariver också ödelägger naturen. Referenserna till miljöförstöring är många i Jelineks text, och civilsationskritiken drabbar också texten själv, som hade texten sitt eget liv. Frågan om varför den alls ska skrivas och uppföras ställs aldrig, men den innehåller en implicit kritik mot sig själv. Jelinek producerar text, teatrarna sätter upp den.

Den bortförda flickan

Efter de inledande sångerna i Winterreise av Franz Schubert, som hela tiden framförs elegant av Paul Åge Johannessen med ett slags stoiskt lugn inför vad som sker på scenen, tar skådespelarna sig sedan vidare in i ballongen, som visar sig vara genomskinlig och formad som en igloo. Där befinner sig ännu en polarfarare, spelad av Sara Francesca Brænne. Genom en sluss kan de gå in där och hålla sig varma, röka söndagspipa, dricka Red Bull och se på teve. Kritiken fortsätter, nu med en «hon» som de ser på skärmen. Brænne är upprörd. Varför får inte de synas när «hon» syns överallt? Varför blir de bortglömda och inte uppmärksammade? Samtidigt är deras tillvaro inne i igloon alltför behaglig. Sångerna hos Schuberts vandrare kommenterar skeendet. Kanske det är klimataktivisten Greta Thunberg de menar? Men denna flicka har försvunnit, och alla letar efter henne. Hon är 10 år och alla följer med på det som sker, även här uppe i det kalla polarlandskapet. Det verkar engagera stora delar av världen. «Hon»är den bortförda Natascha Kampusch som levde instängd i en källare i Wien under åtta år.

Idérikt lättsinne

I en lång, festlig scen skriker Brænne gutturallt och vevar olika nationers flaggor över huvudet, hon försöker riva itu dem. Det är bland annat svensk-norska unionens, Brasiliens och Tysklands flagga. Det finns en förnyelse av «trash-estetiken» här, fint förvaltad av scenografen Ida Grimsgaard. Det som skulle ha kunnat vara ett dumt återbruk av något man sett många gånger förut löser istället humorn genom sin exakthet och lättsinnighet. Ballongens plast antyder både bubblan vi lever i och materialets dominans bland avfallet som mänskligheten strör omkring sig.

Att inte förstå texten är vanligt i uppsättningar av Jelinek. Regin koncentrerar sig här på att få publiken att acceptera det och lägga bort behovet av att lägga ihop två och två. Sålunda går de ut genom dörrar som nästan blåser dem tillbaka in på scenen, med konstsnö som väller in, eller de leker med julpynt i form av en gran som bärs runt av den ene efter den andre. Den slits till slut isär i flera bitar utan att bli till pynt. Det blir skräp av plast. Attrapper av vedträn lyser svagt och de värmer sig över den fejkade elden. Kyrre Hellum försöker bära runt på ett och bränner sig, alltmedan han vinkar godmodigt till publiken.

Den övergivna gamla

Vid en tidpunkt verkar texten ha tagit slut, och sångcykelns «Frühlingstraum»spelas, medan figurerna rör sig runt och vinkar på alla möjliga sätt till publiken. Från bakom ridåer och tittande in genom dörrar, eller gående på rad över scenen. De blir stående och vinkar, liknar ett postkort från nord. Drömmen i sången blir en drömsk bild på scenen. Föreställningen har övertygat mer och mer i sin form och lyssnandet på texten har förstärkts. När man tror att det är slut kommer ännu en polarfarare in genom dörren, spelad av Marianne Krogh. Hon tänder upp ljuset i salongen med brytaren på väggen och berättar om sin fru och dotter, hur de har lämnat henne ensam på ett äldrehem. Hon ackompanjeras av den avslutande sången i Schuberts cykel, «Der Leiermann», om den fattige gamlingen med vevliran som står barfota i is och kyla och bara spelar på.

Sången ackompanjerar texten på ett utmärkt sätt. Det enda hon vill är att komma hem. Hon gör sig reflektioner om vad livet med familjen har varit. De är hennes «älv», konstaterar hon, i vilken hon stigit ner, och kastats runt i största fara och lust genom livet. Bilden av denna livets älv representerad av två människor som har betytt allt, men som nu har övergivit henne, är stark. Att texten också sägs av en kvinna och inte en man innebär att könet relativiseras, i en monolog om alla de som bara lämnas bort och glöms av sina anhöriga. I dag när så många gamla har isolerats påsina rum i äldreboenden och sjukhem under pandemin, blir texten otäckt aktuell. Det svider att höra, och det är med oerhört fin precision och kontroll Krogh gör den monologiska texten, ensam på scenen med publiken.

Att det bara är få besökare denna torsdagskväll verkar uppfordrande. Så många som möjligt borde se denna Jelinekuppsättning. Det är fräscht, underbart, teatralt och lustfyllt. Samt djupt tragiskt. Schuberts sordinerade musik lägger stämningen över scenen, och när tältigloon fylls av röks, för att sedan öppnas och spy ut rök ut på scenen, vet vi var vi är någonstans: i slutet av vår antropocena era, där vi alla kvävs av koloxid. Fantastiskt.