En salong på Scene 3

En vändpunkt som kanske kan illustrera det lätt anekdotiska i Jazz på nynorsk är när Lasse Kolsrud reciterar från Halldis

jazz på nynorsk

av Eirik Stubø och ensemblen

Regi Eirik Stubø

Dramaturg Siri Løkholm Ramberg
Fotografiska verk av Kåre Kivijärvi

Musiker Håvard Stubø, Erik Nylander, David Wallumrød

Video Nicolai Bergstrøm

Ljud Bjørnar Hopland

Ljus och scen Øyvin Løype
Det Norske Teatret, Scene 3, 24 oktober 2024

Moren Vesaas översättning av Antigone. Man är med rätta stolt över henne som «gjendikter» på det nynorska språket –det är inte Sofokles utan hennes namn som syns på väggen – och texten flyter fram som ett gott exempel på konstnärligt översättningsarbete. Kolsrud sitter i en soffa på scenens ena sida och ser ut över publiken. Så ställer han sig upp, går fram till mikrofonen och säger plötsligt att han har lust att berätta om pojken som var så glad i sitt får, och så följer en ganska rockig version av östlandsvisan «Eg gjette tulla», med hela ensemblen medverkande i refrängen. Det är underhållande och känns så där tillrättalagt improviserat, som från en sak till en helt annan, sådana här jam sessions inför publik ger ofta den känslan. Det är helt okej. Men är det något mer än feelgood man vill servera publiken här? Medan baren är öppen och ljusen lyser på de runda borden och man tillåts njuta trevlig stämning? Det Norske Teatrets scen 3 har förvandlats till en musikalisk salong.

Folkvisor från Noreg

Man kan inte beskylla Eirik Stubø för att göra tillkämpat samtida saker, något som måste betecknas som bra, då såmånga just för tillfället till varje pris försöker få in aktualiteter på scenen. Konst kan också få vara konst, och underhållning underhållning. Här får vi en del av idé- och musikarvet, och det är utdrag ur hela Noregs musikkskatt kan man säga, eftersom man också på teaterns hemsida trycker på att skådespelarna är från alla delar av Noreg, liksom framhåller deras musikaliska bakgrund. Men det finns något skevt med detta att kalla en föreställning för en «jazza utgåve».

Alltså är det här fråga om något som är jazzigt, men som inte riktigt är jazz? Varför då hänvisa till en av svensk jazz mest ikoniska utgivningar, Jazz på svenska av Jan Johansson och Georg Riedel? Det är lätt att förundra sig över hur marknadsföringen av denna sköna kväll, som innehåller både historielektion, underhållning och små rörande ögonblick, det sista framför allt beroende på de medverkande skådespelarnas lysande framställningsförmåga, har gått genom en slags nynorsk kvarn. Ljuger man inte för publiken här? Titeln Jazz på nynorsk och textens hänvisning till detta klassiska svenska album från 1964 skapar en förväntan. Istället för jazz har det en starkare relation till det som görs och som har gjorts inom folkrocken.

Folkrocken som arv

Rockiga versioner av folkmusik finns det gott om. Termen folkrock är annars ett dåligt täckande namn på något som kanske mest hör 1970-talet till, men som fortfarande används som begrepp för den här typen av genremusik. I Norge kan nämnas Valkyrien Allstars, men också Østerdalsmusikk1975 (med Torgrim Sollid och andra) i både 1970-tals och senare, nutida versioner. I Sverige kommer man närmast folkrocken med band som Norrlåtar, Kebnekaise och hammondorganisten Merit Hemmingsson. En låt som för undertecknad framstår som en starkare influens för musiker Håvard Stubø med band än Johansson/Riedel är Leksandspelmannen Knis Karls Barkbrödslåten i rockgruppen Kebnekaises version från 1973. Det är just den typen av låtar som Stubø-Nylander-Wallumrød är bäst på att imitera –som stil. Skickliga musiker är ofta bra på improvisation, men också på att kopiera stilar. Håvard Stubø känns mer som en kapellmästare med sina båda medmusikanter på en teater i en helt tillfällig konstellation, de får med andra ord inte den där bandkänslan, vilket ju är precis vad som är fallet här. Här är det snyggt arrangerade versioner ur den norska vis- och folksångsskatten. Inte heller känns det särskilt improviserat. Men är det något som Jazz på svenska är känd för så är det att det mesta är satt på första tagningen, där pianisten Jan Johansson med minituösa förberedelser improviserade låtarna med sin basists hjälp. Det har Georg Riedel själv berättat om. Det hörs att det i grunden är improvisationer som blivit en bästsäljande platta. Lite som Miles Davies bästa, eller andra musikers.

Behövs regissören?

Vad än texten säger på teaterns hemsida om att ta utmaningar och att skapa något nytt, samt detta att ta utgångspunkt i musik som är jazzversioner av svenska folklåtar men som rent musikaliskt egentligen inte hör hit, så är detta ändå en föreställning med starkt berörande låtar och fina tolkningar. Skådespelarna är helt enkelt väldigt bra på att locka in publiken i sitt rum.

Men kanske det också är så att Jazz på nynorsk kanske inte ens hade behövt någon regissör, utan hade kunnat improviserats fram med skådespelarna och musikerna. Regi kan ju faktiskt också ibland göra saker alltför arrangerat tillrättalagda, till och med manipulativa. Håller Stubø på att avskaffa sig själv? Det är en intressant utveckling. Regissören som försvinner mer och mer in i verket. Och kanske detta är att dra en växel för långt, men det finns här något som skaver mellan teaterns ambitiösa marknadsföringskontor, regissör Stubøs egen roll och konstnärerna som jobbar på golvet. Men resultatet är helt okej, alltså. Den är värd att se för arrangemangen och de fina skådespelarna och musikerna.

Sånger att röras av

Den äldre Eddan och Völuspá (eller Völvans spådom) bildar en slags ram för dramaturgin. Det är nordiska grundhistorier som inte bara är norska så klart. Framfört av Gjertrud Jynge och kongenialt med hennes snart helt klassiska tolkningar av Jon Fosses versioner. Det finns något fornnordiskt i norsk folkmusik och framför allt arvet från det hårda bondesamhället. Det här framstår som ett arv som finns där, trots att det mesta av materialet som framförs i Jazz pånynorsk väl kan sägas komma från en romantisk 1800-talsuppfattning om den norska historien. Man undviker dock att göra politik av det, som att det skulle handla om vår identitet. Vi är snarast åskådare. Möjligen kan publiken ha delade meningar om det.

Mest berörande är det personligt privata. Som när Gjertrud Jynge låter sin mor genom en inspelning i sin mobiltelefon vara med i föreställningen. Man kan höra Jynges röst som sufflerar modern, som tappar orden. En rörande scen, som gör låten «Veslemøy lengtar» av Garborg/Gieg desto starkare.

Morten Svartveit framför «Eg heiter Håvard Hedde»närmast med «duende», en döden i vitögat-temperatur, och han läser också ur Jon Fosses text om de ofödda barnen, från stycket Namnet. Lösryckt ur sitt sammanhang tar Fosse en självklar plats också här. I första avdelningen före paus handlar låtarna mycket om familj och släktskap. Medan andra delen handlar om ursprung, det äktnorska, eller nynorska. Till och med det romska arvet avhandlas. Svartveit gör en finstämd tolkning av «Burobengen», en folkvisa på romani, som han själv översatt. Att Sarakka Gaup sjunger ett par samiska låtar, bland annat joikar hon sin egen far, och berättar om det, tillhör ju inte det nynorska. Det sticker ut, som att denna minoritet alltid ska vara med på olika sätt i kulturutbudet. Kanske man här borde ha haft en text som förklarade att nynorsk och samiska tillhör de språk som håller på att försvinna och som måste få sin scentid för att tas tillvara. Mest för att skapa en starkare relevans till att använda samiska i en föreställning som handlar om språket nynorsk?

Allting blir till slut blir ödmjuka exempel på en nationell tillhörighet. Inte för utbasunerat, inte för nationalistsikt, utan liksom «passa norsk». När publiken kommer in projiceras en stor bild på nynorskans skapare Ivar Aasen, och föreställningen avslutas, före ett något konstruerat extranummer, av Ivar Aasens «Nordmannen». En fin låt med fin text, från Mellom bakkar og berg 1875. Ivar Aasen ramar in och sätter standard. Extranumret «Blåmann, Blåmann bukken min» tillför endast feelgood som avslut. Samtidigt: på teaterns stora scen spelas för tillfället Spynorsk – The Musical. Språktemat tycks vara en viktig sak ändå, i nådens år 2024.

Publisert 25.10.2024