Fransk scenkonst i coronakrisen

Det var inte oväntat men blev ändå ett tungt klubbslag för Frankrikes scenkonst när franska regeringen förlängde det

KORONAKRISEN

Våre medarbeidere kommenterer situasjonen under koronakrisen internasjonalt. Tidligere bidrag:

Theresa Benér: Svensk scenkonst i coronakrisen

http://shakespearetidsskrift.no/2020/04/svensk-scenkonst-i-coronakrisen

Karen Vedel: Dansk teater under Corona-krisen (16.april 2020):

http://shakespearetidsskrift.no/2020/04/dansk-teater-under-corona-krisen

generella utegångsförbudet till 11 maj och sedan utlyste «sanitärt undantagstillstånd» till åtminstone den 24 juli. Därmed omöjliggjordes juli månads In- och Off-festivaler i Avignon, liksom den allt populärare internationella Printemps des Comédiens i Montpellier och operafestivalen i Aix-en-Provence, för att nu bara nämna de största scenkonstfesterna.

Dessa inställda evenemang kommer efter en vår där all scenkonst i landet upphörde den 14 mars, där filminspelningar har avbrutits på obestämd tid, och där det fortfarande råder stor osäkerhet om vilka regler som ska gälla för att skydda publik och kulturaktörer när de åter ska kunna samlas.

– Vi representerar ju allt det man inte får göra, kommenterar chefen för Parisoperan, Stéphane Lissner. Vi är många personer som vistas tätt i stängda teaterrum; vi ropar, sjunger och andas på varandra.

«Social tsunami»

De uteblivna Avignonfestivalerna är det allra hårdaste slaget, inte bara mot franska scenkonstnärer, utan även i den europeiska scenkonstens ekosystem. Ett 50-tal produktioner var inbjudna till årets upplaga (nummer 74), varav 30 skulle vara nya uppsättningar, skapade i samproduktion med festivalen. Som vanligt planerades en central del med internationellt verksamma konstnärer: grekiske koreografen Dimitris Papaioannou skulle inviga festivalen med ett nytt verk för Påvepalatsets innergård. Med i programmet var bland annat belgiske Ivo van Hove, katalanska Angelica Liddell och litauiske Oskaras Korsunovas.

De flesta av kompanierna och regissörerna i In-festivalen har i allmänhet kontrakt med etablerade, offentligt understödda institutioner och bör rimligen kunna klara sig genom krisen, även om detta år innebär svåra ekonomiska utmaningar i form av uteblivna intäkter från omfattande turnéer. Off-festivalen är i gengäld en struktur som är central för hela det fria franska teaterlivet.

Avignon Off består av 1 600 produktioner, skapade av mer än tusen små och mellanstora kompanier, som hyr in sig i 200 olika lokaler runtom i påvestaden. Dessa tre veckor varje sommar är deras viktigaste plattform för att nå ut till inköpare och arrangörer, inte bara i Frankrike utan även internationellt.

I stort sett alla medverkande – både konstnärlig och teknisk personal – är frilansare, så kallade intermittents du spectacle. Många minns dem från den senast inställda Avignonfestivalen, 2003. De strejkade då för bättre villkor i sina särskilda försäkringssystem, som innebär att de får a-kassestöd mellan projektarbeten, förutsatt att de har uppnått en viss kvot av anställningstid. På ett år ska de ha haft minst 507 timmars betalt engagemang.

Nu träder les intermittents fram igen, genom olika kollektiv som skrivit öppna brev till presidenten och regeringen. Under rubriken Culture en danger (Kultur i fara) beskriver det ena kollektivet den rådande hälsokrisen som en «social tsunami» och framhåller kulturens bärande roll för att återupprätta samhället. Man kräver att reglerna för rätt till a-kassan ska modifieras. De två månadernas isolering räknas bort från underlaget, men därutöver vill de ha möjlighet till ett friår, för att invänta nya engagemang. Teatrarna öppnar ju inte den 11 maj. Först i slutet av maj kommer regeringen att ge direktiv för den sektorn.

Mer än 200 000 kulturfrilansare har undertecknat dessa brev. De fick i förra veckan stöd genom en uppmärksammad debattartikel signerad av de mest kända konstnärerna inom fransk film och scenkonst: skådespelerskor som Catherine Deneuve, Isabelle Huppert och Juliette Binoche, regissörer och teaterchefer som Stéphane Braunschweig, Pascal Rambert, koreografer som Angelin Preljocaj och Mathilde Monnier. De kräver omedelbara handlingsplaner för Frankrikes 1,3 miljoner kulturskapare (se vedlegg, red.anm.).

President Emmanuel Macron, som är känd för sitt genuina teaterintresse, meddelade i ett tal den 6 maj att han förbereder ett förslag till friår för les intermittents, så att de i värsta fall kan få del av arbetslöshetsförsäkringen fram till augusti 2021.

Internationell integrering

Chefredaktören för Le Monde, Michel Guerrin, skrev häromdagen i en ledare att vi kanske går alltmer mot en närproducerad livekultur, i mindre format men genomtänkt. Och så digitala plattformar med globala program. Det kan ha sina fördelar, men rymmer också risker för nationalistisk populism. Frankrike har ju inom både musik, bildkonst och inte minst scenkonst ett utbud som är helt internationellt integrerat. Ända sedan 80-talet har Frankrike varit en motor i europeiska samproduktioner av teater, vilket exempelvis haft enorm betydelse för att inlemma östra Europas scenkonst i en gemensam dialog och utveckling. Detta har varit ett led i Frankrikes aktiva EU-politik. Dessutom sker konstnärliga samarbeten med aktörer i afrikanska länder, där Frankrike med pengar och infrastruktur lyfter fram en mångfald av uttryck. I dag blir allt ovisst när gränser stängs. Många franska kulturhus och teaterinstitutioner finansieras genom produktioner som turnerar. Berömda Bouffes du Nord i Paris (etablerad av den första Ibsenprismottagaren Peter Brook) är just nu reellt hotad, då teatern har en självfinansiering på cirka 80 procent och intäkter som är relaterade till internationella turnéproduktioner. Liknande problematik har Ibsenprisbelönta Théâtre du Soleil, med den karismatiska Ariane Mnouchkine.

Till och med en stor, statsunderstödd institution som nationaloperan i Paris får problem, då de redan hade 18 miljoner euro i förluster efter personalens strejker mot pensionsreformen i vintras…

Poesins röst behövs

Den stora frågan är sålunda om den franska modellen med l’exception culturelle – kulturens undantag från kommers och marknadslogik – är hotad? Somliga menar att konst och kultur redan tvingas klara sig själv på den fria marknaden. Det har funnits en rörelse mot alltmer turistanpassade blockbuster-evenemang och uttryck för masskultur. Även Off Avignon-festivalen är egentligen övermättad, hävdar Pierre Beffeyte, ordförande för den organisation som koordinerar festivalen.

Chefen för TNS nationalteatern i Strasbourg, Stanislas Nordey, menar att man ska se ovissheten som ett incitament att tänka i nya banor:

– Vi gör programläggningar alltför lång tid i förväg och lämnar inga tomrum för att uppfinna saker i nuet. Låt oss tillämpa ett annat synsätt de kommande sex månaderna, och ta emot direktiv och nyheter med en aktiv, klarsynt, positiv attityd.

Chefen för Paris Théâtre de la Ville och Festival d’Automne, regissören Emmanuel Demarcy-Mota, är inne på samma spår. Under maj månad samlar han en stor mängd teaterchefer och kulturansvariga till ett gemensamt tankearbete, för att söka formulera gemensamma strategier för att kunna möta publik igen. Han betonar att scenkonstens främsta uppgift nu blir penser et panser, att reflektera och plåstra om såren. Teatern har en unik chans att samla människor i nya plattformar av solidaritet och gemenskap. Han förlitar sig på konstnärernas förmåga att skapa former med exempelvis föreställningar där skådespelarna förflyttar sig i olika rum mellan publikgrupper med max tio personer. Han har full tillit till scenkonstnärers fantasi i dessa frågor.

Théâtre de la Ville har för övrigt, i likhet med nationalteatern La Colline, under hela isoleringsperioden erbjudit publiken att boka telefonteater, där de i enskilda samtal med skådespelare kunnat få poesi och andra texter upplästa live. Jag har själv dessutom avnjutit Collines teaterchef Wajdi Mouawad som i en löpande Journal du confinement har skrivit och läst upp ur sin dagbok, där han poetiskt funderar och associerar kring detta märkliga fenomen att stanna hemma, dag efter dag.

En viss tröst finns också hos staden Paris kulturansvarige, Christophe Girard, som absolut inte vilar i denna period. Från den 11 maj vill han att Paris kommunala teatrar ska öppna för sin personal och snabbt inrättas efter de sanitära säkerhetsföreskrifterna. Från slutet av maj ska de fungera som residens för scenkonstnärer, så att dessa kan förbereda sina projekt inför höstens föreställningar.

I juni ska stadens parker och offentliga trädgårdar inrättas så att man i små grupper ska kunna ta del av musik, teater och uppläsningar. I augusti lanseras så Un mois d’août de la culture à Paris, med ett rikt kulturprogram, främst utomhus. I oktober återkommer den populära Nuit blanche, där olika kulturhus håller öppet halva natten, men i lite annorlunda former, där publiken hanteras i mindre grupper. Paris borgmästare Anne Hidalgo har också uppmuntrat med att hon den 18 maj ska presentera en «historisk stödfond för kulturen». Enligt Christophe Girard är det viktigare än någonsin att lyfta fram la parole du poète, poesins röst, för att vi ska våga leva vidare tillsammans i en tid av ovisshet. (Publisert 09.05.2020)

Länkar till fransk scenkonst online:

Kulturministeriets plattform Culture chez nous:

https://www.culturecheznous.gouv.fr/search?f%5B0%5D­thematiques%3A69

Scenkonstplattformen Théâtre contemporain:

https://www.theatre-contemporain.net/captations

Théâtre du Soleil har lagt alla sina filmade godbitar öppet på Vimeo:

https://vimeo.com/theatredusoleil