Fringe sitt ansikt

Den bästa historien i den ukrainska frigruppen Wheels episodiska föreställning Little World War är om den ukrainska

Oslo Fringe

SALT, 2-3 september 2023

Little World War
av Wheels Theatre Company
Producerad i samarbete med Lisa Pauline Wagner, Lea Svenja Dietrich, Jonas Flemmerer, Konstantin Buchholz, Franziska Jakobi, Grigorii Popov och Eugen Zegutkin

The Man Who Though He Knew Too Much, av Voloz Collective

Veien sitt ansikt. Regi och text: Julian Karenga. Kostymdesign, scenograf: Fanny Bjørn. Komponist: Amund Ulvestad
(Spelar på Kloden under Oslo kulturnatt 15 september)

No One, av Akimbo Theatre

landsbyn som besegrade fyra ryska tanks med två flaggor. Det är en historia som blev viral och är mycket känd i Ukraina. Tanksen rullade in i en liten by, men när bränslet höll på att ta slut tömde soldaterna bränsletankarna på tvåav tanksen, hällde över det i de andra två och drog för att hämta mer. Under tiden begav sig befolkningen fram till de två övergivna fordonen och satte en ukrainsk flagga på vart och ett av dem. När ryssarna sedan kommer tillbaka ser de att det står två ukrainskflaggade tanks mitt i gatan och öppnar eld. När de inser vad som har hänt kör de runt i stan i ett försök till vedergällning, men en av tanksen kör över en bro som brister och faller ner i vattnet. Alla ombord omkommer. Den andra tanksen kör sig fast i leran bredvid landsvägen, soldaterna överger den och tar sig därifrån till fots. Ukrainarna avlossar inte ett skott.

Det är en episodisk föreställning med fyra skådespelare, Maria Vanieieva, Olha Kryvosheieva, Andrii Vanieiev och Oleksandr Kryvosheiev – tidigare anställda på den ryskspråkiga Pusjkinteatern i Kharkiv – som med enkla medel berättar sina historier från kriget. Det skulle kunna vara en ganska söt föreställning, om den inte samtidigt var så full av krigets massakrer och gruppens flykt genom Europa till Berlin, där de nu bor. Det krig de talar om pågår nu, och trots underhållande scener där man rullar in en ram på hjul som de använder för att visa parodiska TV-utsändningar, samt satirer över rysk propaganda (satiriska grepp är dock inte nödvändiga, det räcker att bara berätta) ger det en idéom att allt i detta krig tolkas genom media, även för dem själva. På det sättet är Little World War smart arrangerad, den är lite krystat mimisk och liksom uppspelad, men har en angelägehetsgrad som vinner över Oslo Fringes andra föreställningar. Det mesta andra som spelas är underhållningsteater.

Ukrainsk fiktion och fakta

I projektioner visas väl kända bombningar och bilder av Ukraina före och efter katastrofen. Kvinnorna på scenen går i en film omkring i en vacker park med höga träd och är fulla av skratt, en bild av en mer oskyldig och lycklig tid. Genast därefter visas samma idylliska park när den bombas: träd, lekställningar och ett litet tivoli görs till småsmulor av ryskt artilleri, fångat på kamera av parkens övervakningssystem.

Dessutom en mycket stark monolog framförd av Oleksandr Kryvosheiev om ryssen som skriver brev hem till mor. Soldaten berättar om de kvinnor han våldtagit. De är många och han har också dödat en del. Han avslutar brevet med ett tack för en perfekt barndom. Berättelsen visar krigets groteska absurditet, baserad på verkliga brev som Kryvosheiev tagit del av. Han har också tagit med detaljer från två kvinnor som överlevde massakern i Butja och som han har intervjuat. Jag anar förstås att den ryska soldatens tack till sin mor är en ironisk släng – tillagd av skådespelaren själv, får jag veta direkt efter föreställningen. Han berättar gärna, mycket öppet och allvarligt om hur han arbetat. Kryvosheiev har med grepp om sin fiktion velat fåpubliken att öppna ögonen för det som upplevts som fullständigt orealistiskt av de som faktiskt var där när det skedde. I slutet vill ensemblen berätta varför det är värt att försvara Ukraina. För att en gång för alla att stoppa Putin och hans anhang. En seger betyder seger för oss alla. Man är böjd att hålla med. De har känt kriget in på bara kroppen. Det är med en stark känsla av att vi behöver teatern för att förmedla också detta som jag går på nästa Fringe-föreställning.

Mimiska farser

Den är någonting helt annat. Voloz theatre från Storbrittannien, spelar på en minimal scen. Det är fullsatt, med hysteriskt uppskruvad volym. Denna mimbaserade teatertyp var markant även i den ukrainska gruppen, fast ganska nedtonad där. Här är det mer av pubunderhållning, vitsar och point-of-no-returns kastas fram på löpande band och det mänskliga beetendet står i centrum, med grunda rolltolkningar i svaga manus. Mycket krävs av skådespelarna av komisk talang, men här finns det en del brister hos en och annan. De kompenserar kvaliteten med att istället ha väldigt kul och de spelar två olika föreställningar på raken under lördagskvällen. Även Akimbo Theatre från London spelar söndag kväll.

De gick ut École Jaques Le Coq i Paris 2021. Det är samma typ av snabbspolande och intrigdriven teater som innehåller komiska förväxlingar. Deras föreställning handlar i korthet om en man som blivit osynlig och hans försök att få kontakt med den kvinna han förälskat sig i. Trevligt och tramsigt, ja, underhållande för den unga publiken, javisst, och ölet och vinet flödar.

Former av Fringe

Jag har verkligen inget emot denna teaterform. Den är småkommersiell och hemtrevlig och det känns som att ha hamnat på en brittisk pub i en Londonförort där teatern drivs med hjälp av överskottet från baren. Detta är också fallet med Oslo Fringe, får jag i en paus berättat för mig av en av kuratorerna, Sjur Marqvardsen. Han jobbar på SALT och är utbildad skådespelare på HiNT i Trondheim. Oslo Fringe går på tredje året och ges enbart på SALT. Överskottet från verksamheten gör att man kan satsa på en egen fringefestival.

Det jag närmast kan jämföra med är STOFF – Stockholm Fringe Festival, som ägde rum samma vecka som den i Oslo, och som är mer inarbetad och bredare, i år på sitt 14e och med hela 17 spelplatser runtom i staden. Den har alla tillgängliga offentliga stöd man kan tänka sig. Det gör sitt för att skapa innehåll. I Oslo tycks man tänka annorlunda, eller så har helt enkelt inte kommit lika långt. Om de vill och kan fortsätta så varför inte? Vi behöver fler former. Framför allt för att lyfta fram mer okända saker.

Då duger det ändå inte att flera av föreställningara är hämtade från den stora Edinburgh Fringe, alla fringe-festivalers moder och den som inte bara fringe-folk ser upp till. Förutom de norska inslagen – mest välkända var Wakka Wakka Productions och Kate Pendry, den senare höll i en workshop – går detta som en ganska så osjälvständig underström: det är inte någon trovärdig kuratering av en festival när man i sin reklam berättar att en stor del av programmet har gjort succé i Edinburgh.

De har också engagerat personer som skriver kritik på utvalda föreställningar på festivalen och som blir en del av deras sociala nätverk och reklam. Det är ett kreativt grepp, men farligt osjälvständigt. Vilken arrangör betalar egentligen för sina egna kritiker? Det gör dem oberoende av kritik från andra och skapar en festival som endast tilltalar dem som tillhör deras egen krets. Som konsekvens blir den troligen mycket känslig för trender, mer än vanliga festivaler.

Oslo Fringe bör skärpa marknadsföringen och stå upp för det man säger att de vill ta hand om de lokala scenkonstgrupperna och erbjuda ett konstnärligt internationellt program.

En pärla på Fringe

Julian Karengas Veien til ansikt är väl den starkaste texten och regin på festivalen och den med de finaste skådespelarprestationerna. Texten är utvecklad på Dramatikens Hus och friteaterproduktionen, som kommer från Tromsø, hade urpremiär på Festspelen i Nordnorge 26 juni. En ungdomspjäs, men med ett sådant tilltal att det att vara gott vuxen och se sin egen barndom i förnyat ljus blir en av de stora behållningarna i föreställningen. Tempot är högt, texten pekar hela tiden framåt och regi och skådespelare gör sitt för att storma fram i berättelsen, som ibland är överrumplande. Barnets fantasivärld som snyggt vävs in i det vardagliga och det möjligen trista.

Här finns förstås en familj som inte fungerar så bra. Pappan (Thor Normann) som möjligen tar ett glas för mycket hela tiden, modern (Ingrid Steinholt Mortensen) som bara bryr sig om sina barn när det behagar henne, galenskapen och det okända som hela tiden ligger på lur. Pjäsen börjar med att fadern berättar en historia för Gutten (Kaleb Haile) om ett planetarum, där en slags vetenskapsman gått in och blivit både blind och galen. Varför han berättar den historien, får vi veta i styckets slut, men i stort är det en allegori över hans egen. På vägen dit förekommer både en låtsaskompis i för stora kläder (Nami Kitagawa Aam) och en talande katt (Normann), samt en slags karaktär som är ganska så lik Bøygen i Peer Gynt, och som försöker leda Gutten vid handen. Men han vil inte, trots sin osäkerhet vill han göra allt själv. Det är ganska mycket i pjäsen som påminner om Ibsens klassiker, bildningsdramats ingredienser finns där. Framför allt är det slående att gränsen mellan fantasivärld och verklighet är upphävd. Med några få svackor i uppsättningens framåtdriv, vilket gör att man ihärdigt tycks vilja påkalla publikens intresse istället för att vila längre i de fina ögonblicken, är det just med det strålande skådespelararbetet som denna föreställning vinner publiken. Den är säkert skriven och Julian Karenga framstår som en rent viktig dramatiker. Det lovar gott.