I Kärrtorp är det hårt, ruskigt och kallt

Vikingarna på Helgeland (Hærmændene paa Helgeland)

Text: Henrik Ibsen
Koncept och idé: Marie Nikazm Bakken, Fredrik Floen
Regi: Marie Nikazm Bakken
Scenografi, kostym, mask: Fredrik Floen
Ljuddesign: Anna Jondelius
Ljusdesign: Ann-Marie Fritiofsson
Teknisk chef: Jenni Godoy
Regiassistent: Fanny Högqvist
Scenografiassistent: Loke Lassen
Kostymassistent: Clara Nergårdh
Producent: Mirjam Gelhorn
I rollerna: Anna Ladegaard, Lola Zackow, Joel Ödmann, Marie Nikazm Bakken, Fredrik Floen, Livia Hiselius (Norwegian Theatre Academy), Sanne Skjervik (Högskolan för scen och musik Göteborg, MA)
TUR-Teatern, Stockholm. Spelades i tolv delar 29 november - 31 december 2018
Recensionen bygger på föreställningarna
29 november, 12, 14, 16, 18, 21 december 2018

Blott tio minuter från det gentrifierade Södermalm ligger miljonprojektsförorten Kärrtorp. Över det ödsliga torget mellan betonghusen med Coop, ICA och Hair and Beauty dundrar tunnelbanan, mer imposant än de gamla stenkungar som pryder innerstadstorgen. I nedlagda slitna biografer dväljes här TUR-teatern, 1970 grundad i Gamla Stan med aktörer som Gösta Ekman och Torsten Wahlund. I detta millennium har den tidvis letts av Nils Poletti, som stått för det som av ondsinta kritiker betecknas som skräckelteater. En scenversion av Nicanor Teratologens beryktade roman Äldreomsorgen i Övre Kågedalen väckte uppmärksamhet häromåret.

TUR står för ”teatern utan reaktionärer”; orden lyser i fromt femtiotalistisk rosa neon i foajén. Publiken har tidigare bestått av gamla 68-or, de enda som inte insett att svenska reaktionärer inte längre går på teater över huvud taget. Möjligen på Operan, men helst på Nobelfesten och Svenska Akademiens årliga högtidssammankomst.

Henrik Ibsen och historiedramat

Henrik Ibsens Hærmændene paa Helgeland (1858) tillhör icke dramatikerns mest spelade stycken. Inläst på Herman Hettners dramaturgi och Adam Oehlenschlägers romantiska tragedier samt inspirerad av förrförra seklets intresse för nordisk forntid experimenterade Ibsen med ett sorgespel i 1850-talets anda. Redan samtiden var skeptisk; ty för det historiska dramat var det ett a priori att det också skulle anknyta till aktuella problem, vilket Kongsemnerne (1863) senare faktiskt kom att göra. Men 1858 tedde sig Ibsen alltför bunden vid förlagorna, de isländska sagorna. Däremot gav rollen som Hjördis, en i ett misslyckat äktenskap instängd kraftfull kvinna, en föregångerska till Hedda Gabler, material för glansnummer av aktriser som Ragna Wettergren i Oslo och Gerda Lundequist i Stockholm.

Att frysa, vara man och säga fula ord

När TUR-teatern och regissören Marie Nikkazm Bakken nu går till verket satsar man ordentligt med en ”skamlös opera i tolv avsnitt”, ”ett såpopera-fars-tragedikomedi-haveri”, vilken spelades mellan 29 november och nyårsafton 2018. Masker och dräkter i den inledande sången om hur hårt, smutsigt och kallt livet som viking är på Helgeland och hur svårt det är att vara man, men ännu sämre att vara kvinna, erinrar vad gäller sminkningen mest om den just förgångna Halloweenhelgen. De sex aktörerna spelar flöjt, dragspel, triangel, taktpinnar, risknippa och ormbunke. Tankarna förs med obeveklig konsekvens till daghemsdrömmar.

De sex älskar att sjunga om ”bajs, kräks, spy och spott”, men den enda som egentligen spottar är Hjördis (Lola Zachow). Leksaksdjur, lampskärmar, kakburkar och sopborstar, samt rutiga och randiga tyger från mammas garderob, ger associationer till de små odygdspåsarnas saturnalier när det blivit föräldrafritt därhemma. Tanken är nog att publiken från innerstaden (lokalbefolkningen ser helst på TV) skall chockeras av ordet ”bajs”. Snarare hyser vi medlidande med ”Latrin-Magnus” i biljettkassan som tålmodigt stämplar våra entrékort och tänker med saknad på Vegard Vinge, som åtminstone sceniskt konkretiserat det fula ordet. Uppenbart är nämligen att ensemblen tagit starka intryck av såväl Vinge/Müller som Frank Castorfs Volksbühne; repliker och scener kan upprepas till leda, ehuru utan de nämnda teaterkonstnärernas politiska udd.

Farväl till dramaturgin & Tips om tortyrmetoder

Ibsens dramaturgi är sönderbruten och parodierade slagsmål och våldsgärningar träder i förgrunden. Det är som om man ville vara bäst i Norden på att vara sämst. Dagny, hos Ibsen den mörka Hjördis väna ljusa fostersyster, betecknas här som ful. Männens feghet är gränslös. Gunnar (Joel Ödmann) ursäktar sig inför lille Thorolf (Sanne Skjervik) för att han tyvärr måste sticka ihjäl honom och samtalet utmynnar i att Thorolf i glädje över att komma till Valhall vänder bröstet till. Men likt Joe Hill undrar han om det finns paj i himlen. Studentspexet är nära.

Åskådarna får tips om effektiva tortyrmetoder. Hjördis angriper exempelvis Dagny (Anna Ladegaard) med svärd och kör upp en hummer i underlivet på henne, varefter hon börjar panta flaskor i fostersysterns intima kroppsdelar. I ett annat avsnitt blir den oftast impotente Gunnar utsatt för fistfucking av hustrun Hjördis i en lång våldtäkt, rytmiskt koordinerad med Dagnys och Sigurds (Livia Hiselius) mer lustfyllda erotik. Hjördis har också husliga talanger; hon demonstrerar pedagogiskt hur man tillreder trälkorv av Bajs-Majsan.

Lyckad blinkning till konkurrenter

Ensemblen har flitigt besökt konkurrenternas teatrar. I en rad Heddaparodier ser vi dem med framgång härma Jens Ohlin & Hannes Meidal, Cullbergbaletten, Klarateatern samt Schaubühne. I den första omtolkningen spikar en grönhårig Hedda fast Thea i golvet. Båda är fångna i patriarkatet, den ena av strukturen, en andra av spikarna.

Det sex timmar långa sjunde avsnittet (en söndag från solens uppgång 8.39 till dess nedgång 14.46) utspelas i det soliga Grekland, där det är skönt att vara man, men fortfarande sämre att vara kvinna. Här sitter Hjördis, utspökad och svartklädd i en marknadsbod med sin pilbåge och upprepar orden ”Nu återstår mig blott en gärning, blott ett dåd att ruva på. Sigurd eller jag måste dö.” Det som bygger upp avsnittet är dock dansimitationer till grekiska schlagers, främst Zorbas dans och Aldrig på en söndag. Inspirationen från Jan Fabres Mount Olympus är tydlig – och faktiskt når man en snarlik art av katharsis när aktörernas (med hjälp av yoghurt och röd saft) blodiga danskamp intill utmattning med Fredrik Floen i centrum får beledsaga Hjördis mordiska replik. Då slutar äntligen den nöjesinriktade publiken att äta popcorn och hejdlöst skratta.

Vikingaparodi?

Genren vikingaparodi var omtyckt under 1900-talets förra hälft, såväl bland Uppsala- och Lundastudenterna som hos prosaisten Frans G. Bengtsson (Röde Orm, 1941) och visdiktaren Ulf Peder Olrog. Men parodidörren står numera vidöppen och man frågar sig vad TUR-teatern har att tillföra i en ny tid, när senare generationer glömt de götiska idealen och pedagogiskt undervisats på Stockholms Nationalmuseum om hur fel de historiskt idealiserande 1800-talstänkarna en gång hade. TUR-teaterns numera unga publik må ha roligt åt det tjatiga våldet, men kritikerna sätter skrattet i halsen och tänker på de autentiska mordfall i Marocko och de i Främre Orienten tillämpade grymma straff och tortyrmetoder som medierna i dagarna till vår fasa underrättar oss om. Och vart tog Ibsen vägen?

Men trots allt skall regissören och ensemblen ha en eloge, dels för att ha mördat Jultomten och i träldräkt imiterat musikal, dels för att obönhörligt ha avslöjat Klarateaterns självgoda politiska korrekthet i parodiinslaget Hed Gabler.