Klippety klopp-klippety klopp-klippety klopp

Vissa föreställningar startar i en ansträngning, verkar det, som att de har svårt att finna formen, att komma igång. Man undrar stort vart det ska bära, hur

Cowboy försvunnen

Text och regi Otto Sandqvist

Kostymdesign Hanne Jurmu
Ljusdesign Luca Sirviö

Ljuddesign Tom Lönnquist

Vega Scene, 31 oktober 2024 (spelas till 4 november)

man hamnade på teatern denna kväll, kanske. I vissa fall, som här, är man beroende av att ha publiken med sig – och det flörtas vilt med den.

Corny cowboy
Cowboy försvunnen övertygar mer och mer, det är bara att vänta. Man måste kanske trycka på lite extra knappar innan publiken är med. Början känns faktiskt lite stel, som pretentiös frigruppsteater, trots de cowboyrefererande kostymerna med vit topp och trosa, som avslöjar en hel del av kroppen. Den spelas det på erotiskt genom hela kvällen. Förutom de enkla underkläderna har de tre på scenen olika varianter av utanpåbyxor. På fötterna så klart klassiska cowboyboots.

Kanske det beror på texten, som börjar i högtalarna, som inte är helt lätt att följa med på i starten. Detta är friteater grundad på dramatext. En röst ur högtalarna talar om en man med diamanter i käften. Vad är det frågan om?

Ändå är det inte så där fräckt som en del andra mer eller mindre avklätt försöker egga publiken, och där det mest blir genant. Här är det parodiskt-ironiskt. För att ta några referenser, så är den som har sett Lisa Lies föreställningar ganska bekant med det som sker i Cowboy försvunnen. Det är teatralitet och ironi, skämt och allvar och en poetisk flyt i textens anekdotiska berättande. Verk Produksjoners Finn Iunker-uppsättningar från 2000-talet känns inte heller långt borta. Det handlar liksom att vrida på perspektivet. Också att finna rätt ingång till det som är corny, underhållande men också lekande lätt och tänkvärt.

Udda begär

Den amerikanska drömmen har väl aktualitet nu om något, med tanke på absurditeterna i det amerikanska presidentvalet, som ju kan sägas vara teater på högsta mediala nivå. Om man ska se något som kan teatralt kommentera, bearbeta och parodiera det amerikanska och vår stora upptagenhet av det, så är det denna föreställning. Ett skott från sidolinjen, javisst, men uppfriskande och med en amerikansk kitsch-estetik som träffar rätt på grund av att en av kandidaterna är så upptagen av just att upphöja kitschen till statskonst.

Det är själva textens anekdotiska historier om udda och nördiga begär som gör föreställningen så speciell. Att det också är en spelad skriven text gör att förhöjningen liksom dröjer. Jag skulle säga att Cowboy försvunnenbara bli mer och mer humoristisk ju längre den håller på. En poetiskt berättad fetisch-porr om hemliga begär. För poesin kommer fram i deras lek med illustrativa rörelser till den absurda och förvridna texten. Mot bakgrund av en idealiserad och ärkeamerikansk figur som alltid rider mot solnedgången.

Från början dansas med en slags Riverdance med klackarna i golvet så det låter klippety-klopp av hästar, över en historia om en volleybolllag som lyckas få en poliskonstapel som stoppat deras buss på vägen att ta av sig i underkläderna och dansa Macarenan för dem. Till en historia om en man som klär sig i glasögonmask med hundtryne och serverar vattenflaskor till volleybollaget om natten genom att smyga in flaskor under deras huvudkuddar. De sover i en gymnastiksal medan han håller till i ett materialförråd, där han ligger och drömmer erotiskt om att någon spelare ska komma och massera honom och klia honom bakom örat. Det händer aldrig. När han beskriver hur han försöker trycka in en vattenflaska under buken på en av volleybollspelarena, som pressar sin kropp mot madrassen som för att hindra honom, och han stöter flaskan med hundmaskens nos under henne, är det en pärla av en erotisk historia. Har någon hört talas om «dog-facing» som pornografisk genre? Emilia Jansson ligger som en hägrande, läcker kropp tryckt mot golvet medan Tom Rejström sakta närmar sig henne, för att illustrera situationen. Historierna tillåts ta plats. De växer i absurditet medan de berättas. Är sådana böjelser möjliga?

Lone rider

En annan handlar om en kvinna som tänder på alla lukter som hon kan bringa fram genom att hälla olika saker över det vita brädet på sin tvättmaskin. Till slut springer hon skrikande ut. I en annan berättar Jansson om hur hon plundrar en kollegas ryggsäck på jobbet, suger på alla hennes pastiller till hon nästan spyr och till och med tar på hennes trosor, lägger sina egna smutsiga i säcken. Det är udda och ack så mänskligt, gränslöst och skamfullt på samma gång.

Till slut kommer vi på filminspelning, där de tre på scenen, förutom Rejström och Jansson också Ole Øwre, bildar en grupp statister. En av dem har drömt i hela sitt liv att få vara i samma film som stjärnan Damon Doppler. Ett nästan typiskt svensk-amerikanskt porrskådespelarnamn! Han är dock försvunnen, men har lämnat ett brev där han säger att han har flytt ut i öknen. Snart vidtar sången från Andersson/Ulvaeus Kristina från Duvemåla «Guldet blev till sand» och de kvarvarande sörjer sin ensamme hjälte. Allt blir löjligt amerikanskt, amerikaniserat komiskt-depressivt. Och kul!

Svett och jordnötssmör

Ska det berättas mer? Möjligtvis inte. Några fina detaljer är dock att man växlar mellan finlandssvenska och engelska. Den låtasamerikanska accenten är inte så att säga accentuerad här, man talar i stort sett normal engelska. Detta är en kvalitet, medan engelskan är relevant bidrar den till klantigheterna då man inte ens försöker verka amerikansk. «Goes together like peanut and jelly» är en sådan replik som fäster sig, då det finns ett bruk av ständiga klichéer om det amerikanska i språket. Texten spelar med ett slags gladlynt eroticism i de halvt utförda dräkterna som på homobar. Samme Ole Øwre säger att han ser fram emot varje ny dag för att «hitta på något rooligt» — vilket river ner en massa skratt. Vad är inte Cowboy försvunnen annat än att finna på lustigheter för att leka med? Att frossa i utforskandet av myter om vår syn på USA och amerikaners sätt att se på sig själva?

Emilia Jansson drar fram en mikrofon på scenen, men kabeln fastnar. Hon ställer sig som den cowboy hon är och drar till, som vore det en lasso. De är alltid i karaktär, som man säger, vad som än händer, svettiga och uppfyllda av kropparnas utspel, men lustiga och parodiska. Jag förstår att den har fått det finlandssvenska Antoniapriset för bästa pjäs 2024. Det är två kvällar kvar på Vega Scene. Den skulle ha spelats också i Stockholm på Konträr, men den scenen måste ställa in allting under hösten i brist på finansiering. Så gå och se! Medan vi ännu kan se frigruppsteater!

Publisert 01.11.2024