Konsten att underhålla utan att underhålla

Brecht/Weills mest berömda verk Tolvskillingsoperan är också deras mest spelade. Det bidrar förstås till att andra verk av dem fortfarande framförs,

Tolvskillingsoperaen

Av Bertolt Brecht och Kurt Weill

Översättning: Halldis Moren Vesaas

Omarbetning, regi, koncept, musikaliskt ansvarig: Tore Vagn Lid

Scenografi och videodesign: Kyrre Bjørkås

Upphovsrättslig kostymdesign: Ane Ledang Aasheim

Vidareutveckling av kostymdesign: Line Jeanette Antonsen

Koreografi: Belind Braza

Ljusdesign: Torkel Skjerven

Videodesign: Marte Vold

Animationer: Stephanie Erso och Kristian Pedersen

Det Norske Teatret, Hovudscena 14 augusti 2021

mer än 60 år efter båda upphovsmännens död. För detta är flaggskeppet. De andra verken bildar liksom ett kluster omkring det. Men det mest populära är också det allra svåraste, eftersom det har spelats så otroligt många gånger – där man fram till idag också varit tvungen att ta hänsyn till rättighetshavarnas restriktioner: denna moderniserade tiggaropera och drift med operaformen har genomgått många tvister, och man har inte fått ta sig alltför stora friheter. Men det komer att ske rätt snart (rättare sagt 2027, mer än 70 år efter Brechts död.) Jag har sett många tolvskillingar, också vad man skulle kunna kalla för spareskillingar, vilka har varit nedbantade versioner som har fungerat bra, och som har varit underhållande. Oftast har de varit alltför underhållande. Få av dem har orienterat sig på samma sätt kring att få fram budskapet, att spela på en angelägenhet i samtiden, och försöka ta Bertolt Brecht på orden, som denna version. Detta är regissör Tore Vagn Lids och scenograf Kyrre Bjørkås egen. Faktiskt är det första gången jag ser Tolvskillingsoperan som visar på något annat än underhållningsvärdet i de många sångliga slagnumren och de groteskt uppförstorade komiska situationerna.

Mer än underhållning

Det här är en uppsättning som vill mer än att vara ett divertissement. Sångerna är diskret nedtonade. Ändå expressiva. Musiken är både högljudd och lite fräckt frivol. Jag fattar inte hur de fått till det riktigt, och det bidrar faktiskt till att det har blivit så bra teater. Kanske det är som skillnaden inom klassisk musik mellan en 1980-talsorkester i den tidstrogna klassikertolkningens stil, och en nutida orkester som spelar på tidsriktiga instrument, men som liksom improvisatoriskt lirar med glöd och hetta. Något av detsamma har skett här, respekten för verket är där, men man har aktiverat den frihet som varje uppsättning har när det handlar om att blåsa liv i en klassiker.

Det har också att göra med tempot. Man spelar denna tolvskillingsopera långsamt, nästan metodiskt, vilket den vinner på. Det går att hänga med. Den har en enkel handling, det finns tid att reflektera över vad var och en av sångerna och numren egentligen har att göra i stycket. Vad de olika animationerna med rollkaraktärerna, som olika leksaksdjur på en stor projektionsduk, egentligen har att säga. Varför sjunger Polly Peachum Sjörövar-Jennys sång, egentligen? Kjersti Dalseide gör det direkt för oss i publiken, utanför fiktionen. Det har en avsevärd, dubbel metaeffekt, vilket skapar den distansering till handlingen i föreställningen, och en reflektionsyta, som operakonsten är så full av men som Brechts text och Weills musik här gör till en tänkvärd moralitet om hämndens begär. Man blir nästan förförd av Dalseides framförande, men just genom att inramningen är så torr och saklig (här får man en doft av Den nya saklighetens 1920-tal, en av de estetiska riktningarna på den tiden), föreställningen liksom stannar upp medan hon gör det, så blir det mer en blinkning till publiken. – Jag kunde ha förfört er, men se här! tycks hon säga. Att hon medvetet sjunger orent har också med det att göra.

Detaljrikt arbete

Detaljarbetet i denna föreställning är förtjusande, och inte minst det gör att Vagn Lid har stor hjälp av hela teamet av medarbetare, kanske framför allt sin följeslagare Bjørkås. Ensemblen spelar förträffligt. Musikerna skapar fokus, även på mycket små händelser på scenen. Man får tillfälle att göra betraktelser. Små tågset rullar runt på scenen, skådespelarnas roller uppträder som små leksaksdjur, en halv buss är både en tur ut i den norska ödemarken, som havererat i dubbel bemärkelse (både naturen och bussen), och den bordell som Mackie Kniven uppsöker i stycket. Många av greppen känns igen från Vagn Lids arbeten med Transitteatret, över Elephant Stories till den senaste Tilstander av unntak, den senare en reflekionsyta för den upprivande erfarenheten vi alla hade med dåden 22 juli 2011. De främmandegörande greppen blir så välbekanta, och pojkrummets lek med små figurer smälter samman i en teatral helhet med skådespelare som arbetar lugnt och metodiskt.

Trevlighetsgangstern Mackie Kniven

Kristoffer Olsen är Mackie ‹‹Kniven›› Mackheath, och trots mycket fint spel av honom, inte minst hans sång är helt adekvat, finns här min enda egentliga invändning mot uppsättningen. Det gäller karaktären. Om nu Mackie Kniven ska uppfattas som den farlige, mordmisstänkte knivspecialist han är, så är det inte mer än underligt att han bara straffar sin soldat Mateus (spelad av Joahim H. Ousdal) istället för att dräpa honom. Det hade vilken som helst gängledare eller gangster gjort i en nutida film eller teveserie. Detta mildare drag drabbar också Polly, som också ska straffa Mateus, men inte heller hon tar livet av honom. Hon grillar honom bara lätt i det solarium som bröllopsparet fått i present av polischefen. När Mackie sedan i slutet ska bli hängd, ska väl hela publiken egentligen mena att han förtjänar det, för att han är ett sådant svin? Att han istället benådas beror på att Brecht egentligen vill visa hur korrumperat och förfallet hela samhället är, samt att göra en slags uppgörelse med viljan att dräpa i samhällets tjänst. Den pacifistiske Brecht måste ju rimligtvis ha varit emot dödsstraffet. Det skapar en kluvenhet.

Är det alltså alltför magstarkt att visa en brutal Mackie Kniven? Istället blir han en slags trevlig ‹‹kose››-gangster? När sedan Polly Peachum står inför sin benådade man och ska konfronteras med att hon vägrat hjälpa honom ur fängelset, eftersom hon har tagit hans roll och blivit gängledare själv, hade det räckt med en gest eller en blick. Hon borde vara livrädd. Men alla agerar som om ingenting har hänt, allt återgår till ruta ett, och det gör att man tappar i slagkraft och realistiskt trovärdighet.

Trogen Brecht och helt nutida

Trots allt, det vilar en form av postdramatisk estetik över det hela, som smälter samman med 1920-talet och Brechts hela teori om den episkt-realistiska teater som han drömde om. En rad med mikrofonstativ står längst fram, för skådespelarna att gå fram till i valda scener av kör- eller solosång. Scenen är oftast delad av ett lågt hängande förhänge mitt på scenen, som visar skylten ‹‹Privat väg›› upp mot Peachums egendom uppe på fjället, varifrån han och hans fru styr all kriminell verksamhet via internetmöten (de spelas suveränt av Pål Christian Eggen och Mimmi Tamba.) Orkestern i lika delar sitter till höger och vänster på scenen. Samtidigt dronen som flyger in som helikopter när polischef Brun, eller Brown (Vetle Bergan) besöker Macheaths bröllop med Polly Peachum, och den bokstavligt talat radiostyrda mekaniske berättaren i form av en städrobot, med Björn Sundquists stämma, som lekfullt lotsar föreställningen vidare, samt både agerar kommentator av handlingen men också blandar sig i. Han säger ibland emot karaktärerna, och rör sig med ryckiga, mekaniska rörelser, vilket gör skådespelarroboten till långt ifrån den auktoritet den uppfattas som av de andra på scenen. Med andra ord en mycket fri tolkning av operan, och ändå så trogen originalet.

En av de stora höjdpunkterna är knulldockan som uppträder i en verklig roll. Scenen mellan Polly (Dalseide) och Lucy (i silikonversion) sjungade sin ‹‹cat-fight››-duett är underbar, och antyder dessutom att Macheath har fallit för bordellens nya grepp att förse kunderna med robotar istället för äkta vara. Det visar på kaptalismens framsteg även inom sexindustrin och är en mycket brechtiansk lösning, fast det inte står i manus. Även på bordellen ersätts människan av robotar. När Polly i slutet av duetten beds om att se efter konsekvensen av Macheaths umgänge är dockan förstås inte gravid, den har penis. Kanske en starkare grund till att Polly vill skiljas och inte hjälper Macheath från befrielsen från galgen?

Tillsammans med ett av kung Haralds många tal efter 22 juli, där han talar om fredens och livets skörhet, manande till solidaritet, eftertanke och medkänsla, blir detta till så bekanta samtidsmarkeringar, att uppsättningen helt enkelt till slut talar om den egoism, om den ‹‹bröd före moral››-cynism som råder i vår samtid (Först föda, sedan moral, som en av sångerna ljuder – här konsumismens ödeläggelse av jordens naturresurser.) Det gör att denna uppsättning har ett inneboende politiskt-poetiskt sprängstoff. Och Halldis Moren Vesaas översättning står sig än idag. Det är helt enkelt imponerande. Det är bara att gratulera Det Norske Teatret till öppningen efter pandemin. (Publisert 15.08.2021)