Meditativ vegetativ konsert

«Beginrisen skydomea» är en av de metonymer eller kanske man kan säga språkliga troper, som förekommer som en lång lista i slutet av

FLAT SUN

Av Verdensteatret

Med Asle Nilsen, Ali Djabbary, Annike Flo, Elise Macmillan, Espen Sommer Eide, Janne Kruse och Torgim Torve

Black Box teater på Gamle Munch, 12 november 2024 (t.o.m. 06.11.24)

Verdensteatrets Flat Sun. Det är eftertexter som blir till en slags katalog som kretsar in det som vi just har sett och som är en del av det textliga – men också dunkla – i denna performance, eller «kinematografisk konsert» som Verdensteatret valt att kalla det. Just exemplet «Beginrisen skydomea» skulle också kunna vara en omkastning av bokstäver som egentligen betyder något annat, alltså ett anagram. Jag får fram «Beseiring sykdom» när jag söker anagrammatiska ord på nätet, men bokstäverna passar inte, de är för få. Men detta är också en humoristisk lek med ord som försöker finna nya nonsensord av det välbekanta. Det är växter, plantor, solens livgivande effekt påfotosyntesen som här kan tolkas in bland de många nybildningarna av ord. Ta «Beginrisen skydomea»: Begin­börja; risen­något som rest sig; skydo­något som skjutit skott; -mea, en ändelse som antyder en planta i linnéesk artsbestämning. Katalogen blir en elegant avslutning på en konsertupplevelse utöver de vanliga i Oslo denna senhöst.

Plantbaserat

Troper är ett modeord idag, som uttalas i medias samtal om konsten och dess innehåll. Det tropiska i Verdensteatrets föreställningar och språkliga troper hänger liksom ihop.

I början ses en park eller en kanske en förstörd och kontrollerad natur som projicerat i all enkelhet på väggen i Gamle Munchs stora sal. Vi är alltså på det gamla Munchmuseet, byggt medan Edvard M ännu levde. Filmsekvenserna visar påexotiska växter och övervuxna anläggningar och tycks som tagna med en gammal mobiltelefon, korniga och sammanflytande. Det flacka ljuset i titeln antyds. Att Verdensteatret valt titeln Flat Sun bör betyda det skymnings- eller gryningsland som uppstår, kanske särskilt om sommaren i Norden, då allt får annan och dunkel färg. Där solen glimmar till men gör detaljer svårbestämbara och suddiga. Kanske framför allt har gryningsljuset denna kvalitet, strax före solen uppgång går det att urskilja detaljer, men helheten växer till en upplevelse av ett uppvaknande. Eller som annars i skymningen: bortdöende. Död på gränsen till liv och vice versa.

Ali Djabbary står med en mikrofon och talar i en gräsbevuxen brant, framför något som liknar en fabriksbyggnad. Hans ord på farsi är förvrängda så att man inte hör själva orden, men att det är hans modersmål hörs. Det är en slags beskrivning som sker, en registrering av något men som ändå inte sker, vilket tycks som en viktig del av föreställningens kärna. Det över tid märkbara men för tillfället till synes helt naturliga med att något sammanfaller, sammanstöter, försvinner. Här söks inte några förklaringar. Det får vi heller aldrig särskilt mycket av i Verdensteatrets föreställningar. Snarast är det en frågande och utforskande hållning i konceptet. Framför allt söker de det som är så bortglömt inom mycket scenkonst idag: fritt från pekpinnar, det som är större än mänsklig psykologi inom teaterns olika genrer, det som får oss att lyfta huvudet att se något annat än det välbekanta. Det kan jämföras med att höja blicken en kall vinternatt och se hur Vintergatan breder ut sig.

Förväntningar

Denna förundran lyckas man inte fullt ut med här. Verdensteatrets själva form tycks istället alltför välbekant. Det är som vanligt de tekniska utmaningarna som så att säga står i vägen. Det finns en scenisk, praktisk sida som de löste bättre förr. Eller man kan också säga att det är för publikens skull som de gör detta: eftersom det är hos publiken det ska landa efter att under veckor och månader, ibland åratal, ha processat saker. Inför publiken behöver de redovisa helt praktiskt det som föregår på scenen och ändå behålla det poetiska och ambienta som leder till förundran. Verdensteatret är en grupp som i mycket arbetar som bildkonstnärer, inte i första hand som performance- eller scenkonstartister. Eller ens musiker. Det är både värdet i det de gör och det som kan vara problematiskt för den som väntar sig mer. Dock: att de får rum, medel och tid att göra detta gör dem världsunika. Att de heter just Verdensteatret är helt i linje med deras ärenden.

Inför Flat Sun har de skrivit en kort, programmatisk text som ska ge föreställningen mening. Den är istället svårbegriplig. På en och samma gång fångar texten det som är just det som är huvudintrycket. Plantor, växter, parkanläggningar, det konstlade och det helt naturliga, naturens förstörelse kontra det iscensatta. Det är delar av helheten.

På ett vis är det en säregen form av figurteater inblandat i konceptet, Det är långt till konsertframföranden som Konsert for Grønland (2003) eller Louder (2007) här. Men så finns inte heller Lisbeth J. Bodd med i ensemblen längre. Verdensteatret är en annan grupp sedan hennes död för 10 år sedan, men likväl är de fullt igenkännbara. Asle Nilsen behåller greppet. Ali Djabbary är med sedan länge, så också de som här kanske mer jobbat perifert i denna produktion. Men Flat Sun överraskar inte på samma sätt som i föregående föreställningar. Publikens förväntan blir infriad, vi får det som är gruppens kännemärke, men kanske inte så mycket mer?

Udda figurteater

I Flat Sun breder inga mattor av höga ljud ut sig, inte heller har den olika konstruktioner i metall som rör på sig, eller cykelhjul som snurrar. Här är det två lysande objekt på hjul som bärs in av utövarna. De ser ut som stora tändstickor, eller solar. Kanske är det den mytologiska solvagnen? Det tekniska utförandet och utforskandet av vad det gör att själva framförandet står i fokus, mer än att det musikaliskt är så väldigt intressant. Ljudkonst är som genre eller disciplin en bred skola, men här är de elektroniska devices som ska samspela musikaliskt med ombyggda eller helt nybyggda instrument något som också ska skapas framför våra ögon och öron. Som världens längsta flöjt eller världens längsta stråke, som förs över en bratschs strängar. Komponisten Espen Sommer Eide och hans Tocante, ett elektroniskt instrument som han spelar på med klutar och vatten, där ljuden påminner om droner, är inte så visuellt när han gör det, men det är just det musikaliska här som skapar rum, och inte så mycket det vi kallar bra musik. Det är meditativt och sökande. Visuellt finns påhittiga inslag, med två av utövarna som glider in med mjuka rörelser iklädda lysande masker, som minner om solens aura vid förmörkelse. Det är vackert. En projektion visar en bädd av sten, som de vandrar över och där stenarna ger efter, som flyter de i ett hav. Lite tröttsamt bekant är de många skärmarna på scenen, gjorda av bambus och stora genomskinliga flak, som man dels kan se rätt igenom, men också projicera på. Någon stund liknar det de bildutsällningar man kan se nere vid Rådhusplatsen i Oslo, med naturmotiv. Här mer åt det abstrakta konsthållet. Skärmarna används lite för mycket och skapar onödigt långa transportsträckor.

En längre serie konserter?
Det visuella står i första rummet som alltid. På många sätt är det en platt struktur mellan de sceniska elementen. Det är nästan svårt att förklara: men det rent magiska i denna grupps framföranden är att de lyckas nästan varje gång att fåfram något som inte finns i verkligheten, fast så mycket av det som finns på scenen och i deras bildstormande faktiskt just existerar där, på scenen. De når ofta det som lyfter betraktarens huvud mot nattens stjärnhimmel i förundran. Musikaliskt är de anti-förföriska, sceniskt är de anti-gestaltande. De har ett närmast positivistiskt «approach» till sitt ämne: man registrerar, och så uppstår det förbindelser mellan de sceniska elementen. Så också i Flat Sun.

Var ligger då förnyelsen, när det är så många nya utövare och medskapare i föreställningarna, men där de tycks ha stulit en hel del från sitt eget koncept från den förra A Z, som spelades på Kunstnernes Hus och Black Box teater 2023? Kanske det ska ses i ett sammanhang med en längre serie sådana kinematografiska konserter? Att de lånar sceniska objekt från sig själva och vidareutvecklar dem må ju vara hänt. Jag såg dessvärre inte A Z, men av bilder och tidigare kritik att döma är det mycket som är likt. Bland annat mot slutet, projicerat mot fonden, som visar gruppen sittande i en park: de sitter som publik inför det storslagna, en man med barnvagn passerar långt borta, och de ser på när andra i gruppen arbetar med en vit obestämbar form som också förekommit på scenen tidigare. De sitter till slut och betraktar allt, vi betraktar dem. Asle Nilsen röker en cigarett. Den scenen var också med i A Z. Är det i stundens teatrala ögonblick som det stora ska ske? Kanske inte? Flat Sun berör inte tillräckligt mycket, tekniken står i vägen, det musikaliska är inte fullt såintressant heller, men återigen: ändå en upplevelse utöver det vanliga. Det är unikt på sitt sätt och strålande vackert just därför.

Publisert 13.11.2024