Omstöpta Norénscener tolkas som grotesk fars

Lars Noréns (1944–2021) position i svensk teaterhistoria är nationalikonens. Trots att hans viktigaste pjäser förlösts på andra teatrar, exempelvis En

Fem scener norén

Av Lars Norén i urval av Markus Öhrn

Regi, scenografi och kostym: Markus Öhrn

Ljus: Anton Andersson

Musik och ljud: Benjamin Quigley, Fabian Grytt Österman, Andreas Catjar-Danielsson

Mask: Nathalie Pujol

Dramaturgi: Anneli Dufva

Medverkande:Danilo Bejarano, Thérèse Brunnander,Hulda Lind Jóhannsdóttir, Peter Järn, Rakel Benér Gajdusek, Jakob Öhr

Dramaten, Lilla scenen, 13 desember 2024

fruktansvärd lycka och Underjordens leende i Suzanne Ostens regi på Stockholms Stadsteater och Sacrament i Richard Günthers regi på Galeasen, är hans namn intimt förknippat med Dramaten, nationalscenen. Det var här han som geniförklarad lyriker debuterade som dramatiker med Fursteslickaren 1973 och det var här han 1993 regisserade Strindbergs Dödsdansen med skådespelarparet Marie Göranzon och Jan Malmsjö. Den epokgörande Personkrets 3:1 skapade Dramaten i samarbete med Riksteatern 1998.

Det är också här, nu på teaterns Lilla Scen, Norén utsätts för en brutal ironisk attack av regissören Markus Öhrn, under ett decennium verksam i Berlin och numera återbördad till fosterlandet som ledare för gruppen Institutet med säte i Tornedalen. Senast har Öhrn iscensatt Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap på Volkstheater i Wien. Självfixerad är han och inleder sitt teaterkollage Fem scener Norén med att själv vid premiären stå mitt på scenen och tala till oss i salongen.

Många har sett en skämtsam, ibland ironisk, underton i Noréns ångestfyllda pjäser, men tills nu har ingen regissör vågat betona just detta. Kanske scenkonstnärerna var rädda för att få förintande kommentarer i Noréns dagböcker? Markus Öhrn har valt utbrutna scener ur fyra dramer (Hebriana från 1987, Så vacker är kärleken från 1997, två scener ur 3.31.93 från 2013 och Andante från 2019) för att skapa en egen grotesk fars, en grande finale på ett småtrist Dramatenår. Ett hejdlöst härligt Lucia- och julspel! Äntligen får vi skratta!

Öhrns egen scenografi utgörs av ett intensivt belyst vitt rum med enstaka möbler ommöblerat mellan scenerna: ibland ett matbord, ibland en soffa, alltid stolar, ibland en orangefärgad sjukhussäng och några gånger en tavla med neutralt havs- eller landskapsmotiv i bakgrunden.

En stor grön krukväxt av plast står i bakre högra hörnet. Precis som hos Vegard Vinge/Ida Müller och europeiska regissörer som Susanne Kennedy och Ersan Mondtag är de sex aktörerna iförda ansiktsmasker – hos Öhrn har de stela kinder, rödmålade läppar och absurt lysande stirrande blå ögon. De blonda eller ibland mörka perukerna är rufsiga. Skådespelarna ser ut och rör sig som dockor. Mellan de fem scenerna går den gammaldags röda extraridån ned.

En speciell dråplig kärlek hyser Öhrn för sjukhusscener. På premiären på Luciadagen ligger en döende Hulda Lind Jóhansdóttir i sängen. Hon försöker röka. Hon ringer efter vodka, inte vatten, vilket biträdet inte vill höra. Hon reser sig upp ur sängen. Hennes uppstoppade runda gestalt börjar likt en leksaksanka som man kan dra upp med en skruv i ryggen rusa runt på den lysande vita scenen och misshandla den gröna krukväxten. I den avslutande Andantescenen på långvården är alla iklädda långa vita sjukhusskjortor och tjocka hängande vuxenblöjor. De utbrister i Lucia- och julsånger. Nu föds till och med ett blodigt barn. När aktörerna, sedan scenväggen prytts med graffitti av blod och exkrementer, gör sorti släpar det rödfärgade barnet moderkakan efter sig som en tam sköldpadda.

För den som nästan till leda sett Norénpjäser där två par i yngre medelåldern möts i vardagsrum under alkoholdränkta kvällar är Öhrns fjärde scen en träffsäker satir. Här härskar impotens och klimakterieångest. Det ena paret orkar inte ens hyckla gemenskap utan uttrycker ett rutinerat ömsesidigt förakt. Hustrun i det andra paret, spelad av Rakel Benér Gajdusek, är sexualfixerad och hysterisk. Hon biter männen baktill, fläker ut sig som en ung nymfoman och har till sist sexuella orgier med en golvlampa. Gajdusek bryter illusionen och säger sig hoppas på ett genombrott genom sin insats hos Öhrn.

Är Öhrns burlesk verkligen bara självförhärligande parodi? Liksom Norén tycks han hata samvaron inom borgerlig medelklass. Men om scenkollaget är parodi så är det fråga om kärleksfull, inte destruktiv, parodi – inte alls som när man förr iscensatte Calderón och Schiller på svenska teatrars sidoscener för att förlöjliga dramatikerna. Aktörernas repliker är ibland svåra att höra trots mikrofoner, men de avslöjar ett intressant fenomen i de bästa Noréntexterna: dubbelheten. Precis som i Noréns pjästitel Kaos är granne med Gud, lånad av Stagnelius, är det lyckade skämtet ibland granne med ångestfyllda eller sadistiska repliker. Och på scenen ser vi hur Noréns återhållna och skruvade ord blivit sällsynt utagerande vitalt kroppsspråk.

==

Dramaten, Lilla scenen

Fem scener Norén

Av: Lars Norén i urval av Markus Öhrn

Regi, scenografi och kostym: Markus Öhrn

Ljus: Anton Andersson

Musik och ljud: Benjamin Quigley, Fabian Grytt Österman, Andreas Catjar-Danielsson

Mask: Nathalie Pujol

Dramaturgi: Anneli Dufva

Medverkande:Danilo Bejarano, Thérèse Brunnander,Hulda Lind Jóhannsdóttir,

Peter Järn, Rakel Benér Gajdusek, Jakob Öhr