På spaning efter en nutida gaykultur

2018 hade Matthew Lopez stora episka pjäs The Inheritance urpremiär på Young Vic i London. Den gick vidare till West End, sedan Broadway, och fortsatte runt i världen. The Inheritance har belönats med alla upptänkliga teaterpriser och rentav kallats för 2000-talets bästa pjäs. I vintras satte Carl Johan Karlson upp den på Dramaten i Stockholm (Arv), och nu senast har Det Kongeliges husregissör Thomas Bendixen signerat en tolkning i Köpenhamn, under den danska titeln Arven.

Det är onekligen en storslagen pjäs: Arven löper över sex timmars effektiv speltid (antingen i en 8 timmars föreställning eller uppdelat på två kvällar), och den gör anspråk på att uttrycka liv, drömmar, mentaliteter och sociala kulturer hos manliga homosexuella i dagens New York. Tanken är att skildra generationen efter 80- och 90-talens aids-trauma, att utifrån ett gayperspektiv belysa hur man definierar gemenskap och sociala hierarkier i en nutida urban verklighet.

Pjäsen är på många sätt informativ och engagerande, men samtidigt svårt verbalt överlastad, stundtals ytligt förenklande, och genomgående buren av en sentimental underton. Det är inbjudande att jämföra med kultstycket Angels in America (1991-92), men Matthew Lopez drama saknar den gränsöverskridande poesi som Tony Kushner skapade. Kushners rollfigurer gestaltades i flera dimensioner där de tvingades möta sina egna existentiella bråddjup. Arven har en betydligt enklare konstruktion, där homosexuella av i dag agerar och formulerar sin identitet, som individer och grupp.

Kollektivt berättande

Nio män tar plats på scenen, samlade som till en workshop. De får besök av ikonförfattaren EM Forster (Jens Jørn Spottag) som ska hjälpa dem skriva om hur det är att vara gay i dag. Forster (1879-1970), författaren bakom romaner som Howards End och Maurice, kom ju själv aldrig ut ur garderoben. Spottag gör honom till en välvillig farbror, ett slags mentor för dessa unga homosexuella män.

Männen berättar kollektivt om sig själva och varandra, låtsas dikta fram sina figurer, samtidigt som de går in i roller och agerar scener. De rör sig i Palle Steen Christensens statiska scenografi; träbänkar i avsatser som formar en avrundad fond runt en stor spelyta täckt av en ljus heltäckningsmatta.

Sociala orättvisor

I centrum står Eric Glass och Toby Darling. Återkommande hållpunkter är Erics födelsedagar, från 33 till 35 år, då vänkretsen samlas. Emil Blak Olsen går in i den empatiskt vänlige Erics lite oskuldsfulla väsen, medan Toby, som inledningsvis är hans sambo, är en betydligt mer eldfängd och problemtyngd författare, efterhand alltmer destruktiv både mot sig själv och andra. Alvin Olid Bursøe spelar rollen med utåtriktat fysiskt driv som fångar Tobys rastlösa oro.

Omkring dem rör sig en rad urbana homosexuella män som ofta tecknas ganska stereotypt: ett feminint par som är inriktade på att sätta bo och få barn, en fjollig avantgardekonstnär, och i övrigt liberala medelklasspersoner som vill bevara USA fritt från Trump och hans gayfientliga populism.

Den frimodige unge skådespelaren Adam (Jonathan Bergholdt Jørgensen) blir föremål för de andra männens sexuella fantasier och närmanden, och han får en pendang i den socialt utsatte sexarbetaren Leo, också spelad av Jonathan Bergholdt Jørgensen. Ett väsentligt budskap i pjäsen är att via Adam och Leo skildra de olika förutsättningar som gäller i dagens USA för den som smittas med hiv. De väl bemedlade har tillgång till medicin, medan personer utan ekonomi och stöd står hjälplösa.

Ojämn scenisk dynamik

Thomas Bendixens regi lyckas inte riktigt motbalansera att skådespelarna tyngs av oändliga verbala redogörelser för varje rollfigurs ursprung och aspirationer. De som bäst klarar av att hantera Lopez monologer är ensemblens äldre skådespelare: Jens Jørn Spottag som förutom Forster också spelar den äldre vännen Walter, en man som på 80-talet använde sitt lanthus till att ta hand om män döende i aids. Walters partner, den republikanske miljardären Henry Wilcox, spelas också strålande med lågmäld intensitet av Skuespillets teaterchef, Morten Kirkskov. Och den enda kvinnan på scen, Karen-Lise Mynster, som introduceras först mot slutet, berättar i ett långt, gripande textparti om förlusten av en son i aids, och hur detta får hennes rollfigur att arbeta vidare med hiv-sjuka.

Hela det första partiet (alltså tre och en halv timmar) känns baktungt av långa beskrivande redogörelser som i och för sig är sociologiskt trovärdiga men dramatiskt ospännande. Det är först i uppsättningens andra parti som det blir utrymme för en något mer sceniskt gestaltande dynamik. Där sker fler handlingar i nutid, och Lopez visar prov på skickligt hopvävda dramatiska sammanträffanden. Ett bärande spår är att han låter den unge Eric bli en person som vidareför Walters filantropiska engagemang för socialt utsatta homosexuella.

Entusiastisk publik

I en scen ställer Eric frågan vad det betyder att vara bög i dag? Han funderar över om det var bättre förr, när allt var halvhemligt och camp. «Jeg savner bøssebarer», säger han, och beklagar att allt blivit så medelklassigt mainstream. Vännerna i hans umgänge bekräftar varandra framför allt i en intern jargong, där det frispråkigt talas om «pik i røven» och vem man har «kneppet». Naturligtvis är dialogen också rolig och tidvis fräck.

Därvidlag fångar Matthew Lopez sin publik, och kanske fungerar själva pjäsen The Inheritance som ett försök till svar på att förstå hur dagens gay community skapar samhörighet. För det finns en varm och entusiastisk igenkänning i publiken på Det Kongelige, en publik med uppenbar närvaro från LGBT+-kretsar, vilket ger en fin stämning av Pride-fest. Den främsta kvalitén med Arven är att den talar så starkt till sin primära målgrupp och bejakar gemenskapen i en queer livsstil i dag.

I en tid där människor, oavsett sexuell identitet, är hänvisade till att ta plats helt individuellt har det ett stort värde att bli bekräftad från scenen. Detta kan vara förklaringen till pjäsens internationella segertåg, och det är gott så. Men rent sceniskt är detta inget nyskapande mästerverk, utan snarare ett traditionellt stycke textteater.