Perspektiv på Benny
Benny Fredriksson (1959–2018) var chef för Stockholms Stadsteater från 2002 och från 2013 för det sammanslagna Kulturhuset Stadsteatern. Han avgick 2017. Fredagen den 12 februari kl 20 visas dokumentären «Benny och Kulturhuset» på SVT 2 i programserien K Special.
Publisert
Sist oppdatert
I mörk skjorta leder Benny Fredriksson filmteamet med energisk framåtanda genom rymliga tomma salar högt uppe i
Benny och kulturhuset
Producent Johan Plamgren
SVT 2, 12. 02.2021, kl. 20.00
I Sverige kan man se programmet på SVT Play under det närmaste året.
Kulturhuset vid Sergels torg i Stockholm. Det är renovering och man tänker stort och nytt. Kameran löper över takåsar och klunsiga betongkuber mot skyarna i fjärran. SVT har kommit igång med dokumentären om Kulturhusets renovering. Så slår #metoo ned som en blixt från en oklar Hollywoodhimmel. Aftonbladet anklagar Fredriksson. Dokumentärteamet tappar kontakten med Benny Fredriksson. Arbetet med dokumentären om Kulturhuset avbryts.
Benny Fredriksson avgår, följer med sin hustru operasångerskan Anne Sofie von Otter, på hennes världsturné och begår självmord i Sidney den 17 mars 2018.
Materialet till Kulturhusdokumentären blev liggande, men till sist bestämmer sig producenten Johan Palmgren för att återanvända bildsekvenserna i ett program om Benny Fredriksson själv och resultatet är ett ytterst sevärt TV-program, Benny och Kulturhuset, som naturligtvis fokuserar frågan om självmordet. Programmets tillkomst i två steg skapar en engagerande rytm. Först möter vi Benny som effektiv alltid och allestädes närvarande teaterchef, beundrad av skådespelare (Leif André, Gerhard Hoberstorfer) och lovprisad av politikerna, i synnerhet dåvarande kulturborgarrådet, Madeleine Sjöstedt. Lojalt och insiktsfullt berättar hustrun från sin sommarbostad om sin syn på maken. Sedan får mer kritiska stämmor allt mer ordet: Suzanne Osten, Ulf Brunnberg, Sofia Jupiter. Till sist i SVT:s dokumentär fokuseras hustrun och sonen som sjunger och spelar Taube samt den något stela invigningen av det renoverade Kulturhuset 2020.
Relaterte saker
Dokumentären bygger alltså, förutom inslagen med teaterchefen själv, på intervjuer med hustrun, skådespelare och regissörer vid Stockholms stadsteater samt politiker.
Stockholmarnas egen teater – allmän bakgrund till dokumentären
Stockholms Stadsteater hade invigts redan 1960 med en iscensättning av Lope de Vegas Fårakällan. Teaterchef blev Lars-Levi Laestadius och lokalen var Folkets Hus vid Norra Bantorget – den lokal som nu härbergerar Dansens Hus. Sin själ fick Stadsteatern under Vivica Bandlers tid som chef 1969–79, då teatern sågs som en av de vitalaste i Sverige. En rad uppsättningar vann publikens och kritikernas gunst. Margareta Garpes och Suzanne Ostens banbrytande Jösses flickorhade premiär 1974. Johan Bergenstråhle regisserade 1970 en bearbetning av Per Anders Fogelströms stockholmsromaner i Minns du den stad och följande år Brechts Den goda människan från Sezuan med Lena Granhagen i huvudrollen. Osten grundade Unga Klara som barnteaterscen i Stadsteaterns hägn. Efter Bandler försökte Lars Edström och Peter Wahlqvist under var sitt decennium upprepa succéerna. (1990 flyttade teatern till nuvarande lokaler i Kulturhuset vid Sergels torg.) Ibland kom publiken, exempelvis till Fred Hjelms iscensättning av Steinbecks Möss och människor, ibland gick publiken mitt i föreställningen, exempelvis när Frank Castorf iscensatte Bulgakovs Flykt. 1998 var alla glada när Robert Wilson skapat ett eget scenkonstverk av Strindbergs Ett Drömspel.
Till sist kom Fredriksson
Benny Fredriksson föddes 1959 i förorten Midsommarkransen. Han tillhörde arbetarklassen, vilket framhävs starkt i dokumentären (för övrigt påpekade han detta ständigt vid varje samtal med oss kritiker). Dokumentären meddelar att hans far körde taxi och att hans mor var alkoholiserad städerska. Benny fick uppfostra sig själv. Han blev mentalskötare och på kvällarna stod han på Stadsteatern, som han tidigt börjat intressera sig för, och rev biljetter. Till sist kom han in på Scenskolan; kurskamraten Sissela Kyle skildrar honom i dokumentären som ambitiös och ordningsmedveten. Redan då anade hon att Benny nog skulle bli teaterchef, vilket också blev fallet när han tillträdde chefsbefattningen vid Parkteatern, Stadsteaterns sommarscen, 1996. Till det yttre gick allt bra i början, sedan han efterträtt Peter Wahlqvist 2002, särskilt vad gällde publiktillströmningen. (Dokumentären nämner inga enskilda iscensättningar, men Kiplings Djungelboken i Alexander Mørk-Eidems regi blev en stor publiksuccé 2007/08 och 2011 med närmare 100. 000 åskådare och småningom började Stadsteatern spela musikaler, exempelvis Rado/Ragnis Hair i regi av Ronny Danielsson.) 2013 sammanslogs Stockholms Stadsteater med Kulturhuset till Kulturhuset Stadsteatern under Fredrikssons chefskap med underchefer för olika verksamhetsgrenar.
Kritiken
Internt kom kritiken att Benny Fredriksson var alltför auktoritär och hårdför ganska snabbt, enligt dokumentären; Sofia Jupiter anser att medarbetarna tycks ha indelats i «lojala» och «illojala». Antingen fick de sina önskningar tillgodosedda, eller också gick chefen förbi utan att ens hälsa. Benny Fredriksson hade enligt en anonym kritisk röst jämförts med Napoleon! Han tycks, enligt flera intervjuade, ha utvecklat dominanta drag när han steg i hierarkin och iklädde sig VD-uniform. Många tyckte att han «lade sig i» och inkräktade på deras självständighet.
Jag var inte ensam om att tycka att det var märkligt att Suzanne Osten, som inte bara höjt barnteaterns status utan också länge fokuserat hbtq-frågor, utmanövrerades. Osten ger själv sina synpunkter på förloppet i dokumentären.
Stadsteaterns repertoar växte och biljetterna såldes till 94 %, men kvalitén sjönk.
Benny Fredriksson ville skapa en teater för alla, men teaterhabituéerna blev ofta besvikna (vilket inte sägs i dokumentären). Skäl till «maktkritik» fanns alltså, och Osten menar i dokumentären att Benny Fredriksson skulle ha tagit itu med problemen i stället för att avgå. Men, säger hon, «det skall fa’n vara teaterchef! »
#metoo
Så kom då #metoo-rörelsen och hösten 2017 angreps Benny Fredriksson i pressen. 456 skådespelerskor anklagade teaterns män för sexuella trakasserier under rubriken «Tystnad Tagning». Fredriksson skulle enligt Aftonbladets löpsedel till och med ha tvingat en skådespelerska till abort! Anklagelserna var i allmänhet anonyma. Självklart tog Benny Fredriksson mycket illa vid sig och hamnade enligt hustrun i en allt djupare depression och paranoia. Pressombudsmannen har senare undersökt tidningsartiklarna och funnit dem osakliga och i STV:s dokumentär tar till och med Aftonbladets dåvarande kulturredaktör Åsa Linderborg avstånd från den ödesdigra löpsedeln.
Såväl Anne Sophie von Otter, som betonar att maken inte fick ett tillräckligt starkt stöd av teaterstyrelse och kulturpolitiker, som dokumentärens skapare och Hoberstorfer i en av dess intervjuer menar att det ödesdigra var att en i och för sig angelägen maktkritik skiftade gestalt och antog sexuell form i samband med #metoo. Det gick ju inte ens att bemöta anklagelserna, eftersom de var anonyma. Även grundlösa beskyllningar har som vi alla vet en tendens att sitta kvar.
Outsider?
Anne Sophie von Otter framhåller i dokumentären att Benny Fredriksson alltid kände sig som en outsider i kulturens salonger. Jag tror själv att han hade rätt, men med felaktigt argument. Att vara outsider i kulturen handlar inte om klass. Vi är nämligen alla outsiders! Vem är inte en främmande inför Shakespeares dramer? Vem är inte en charlatan i jämförelse med Goethe? Visst finns «teaterfamiljer» (Ek-Cullberg, Ekman etc,) liksom prästsläkter och professorsfamiljer, men de flesta humanist- och kulturkarriärer har tydliga rebelliska drag. Hade Benny Fredriksson varit tio år äldre kunde han ha solidariserat sig med fria teatergrupper som älskade att häckla «borgare». Nu blev han alltmer isolerad i en självstickad social tvångströja.
Bortom dokumentären
I August Strindbergs dikt «Esplanadsystemet» hävdas i samband med rivningarna inför Nya Esplanaden: «Här rivs för att få luft och ljus; är kanske inte det tillräckligt?» Från Stockholms slott ut till Haga hade Gustaf III och Tessin en gång tänkt sig en lång öppen paradgata. Arkitekten Peter Celsing hävdas av Benny Fredriksson i dokumentären vara «modern» genom att stänga av det ljusa stråket med Kulturhuset, ett stort block som avskärmar det gamla och markerar «en ny tid». Själv anser jag detta vara tveksamt!
Var det verkligen bra att samla all verksamhet i Kulturhuset i en enda struktur, en koncern, ett bolag? Fordrar inte kultur flexibilitet och en viss småskalighet? Vilken funktion fyller egentligen alla dessa underchefer som i värsta fall är okunniga om den verksamhet de råder över? En dylik diskussion förs inte i dokumentären. Framtiden får utvisa.
STV-dokumentären Benny och Kulturhuset är inte bara en skildring av ett märkligt och sorgligt livsöde utan också ett verk som motiverar stockholmare och andra att ställa frågor om teaterns framtid. (Publisert 09.02.2021)
