Proteinpiller för fansen

När nyheten om David Bowies död kom i början av 2016 var det en svart dag för många. Tre år tidigare hade han gjort

Lazarus

av David Bowie och Enda Walsh

efter en roman av Walter Travis

Regi Anders T Andersen

Kapellmästare Svenn Erik Kristoffersen
Scenografi och Kostym Dagny Drage Kleiva och Olav Myrtvedt

Ljusdesign Torkel Skjærven

Videodesign Boya Bøckman

Koreograf Belinda Braza

Original orkestrering och arrangemang Henry Hey

Det Norske Teatret, Hovudscena, 11 maj 2019

en smällande come back och tagit många, inklusive undertecknad, med storm. Han är fortfarande brännande aktuell, och det är upplagt till fest vid Det Norske Teatrets premiär på Bowies samarbete med dramatikern Enda Walsh, musikalen Lazarus. Den är skriven och hade premiär sista året han levde. Man slås av hur mycket namn säljer, och hur namnet David Bowie har blivit till en ikon, att beundra, eller till och med att hata. Jag vet inte om det finns någon som inte erkänner Bowies storhet som artist, men man kan ju vara trött på denna ständiga beundran av stjärnor. Något som kanske också främst musikalgenren är bra på, att tända (och släcka?) stora stjärnor. Eller hålla dem vid liv.

Som Ground Control meddelar Major Tom i Space Oddity, «Take your protein pills and put your helmet on». Här ska det bli åka av. Det Norske Teatret vill bjuda på en stor upplevelse, och man är självklart publiktillvänd, trots det allvar och det mörker som Bowies sista låtar bjuder på. Åtta av de 17 låtarna är producerade efter 2012. Major Tom försvinner tragisk ut i världsrymden (låten är för övrigt inte med här) medan vi fortsätter utan att blinka.

Tyngdkraften Newton

Det är många av Bowies låtar som kunde ha platsat här, dock är det ingen hitkavalkad. Att många av de frånvarande låtarna ändå på något sätt är med, kommer sig av känslan att detta definitivt var sista gången han hörde av sig, med ett verk för scenen, och med en del nyskrivet material i tre låtar. De andra bildar liksom fonden i ett helt livsverk.

Manuset, baserat på både filmen och boken av Walter Travis, The Man Who Fell To Earth, har en drömkaraktär. Det är lite som August Strindbergs Ett drömspel, med Indras dotter som besöker människorna nere på jorden, tar del av deras lidande, och som själv lider, för att sedan få nog och begära att få komma tillbaka hem – till himlen. Här sker liknande saker, och föreställningen öppnar med låten «Lazarus», som beskriver hur huvudpersonen Newton, David Bowies alter ego, just har lämnat jorden. Att det även handlar om Bowie själv, läser man in som en självklarhet.

Historien är den om Thomas Jerome Newton (Joachim Rafaelsen), som har landat på jorden i sitt sökande efter vatten till sin egen planet, men som blir kvar där, fångad av både media, myndigheter och kärleken till en kvinna, Mary Lou. Han har med tiden blivit förmögen, och en neutraliserad jordbo kan man säga, men har tappat hoppet och dricker litervis med gin varje dag, medan han tar del av mediabruset på olika skärmar. Hans assistent Elly (Heidi Gjermundsen Broch) omskapar sig för att tillfredsställa den mystiske främlingen. Hon blir till Mary Lou. Han har nu varit på jorden i 40 år utan att åldras. Tänk Dorian Gray som utomjording. Hon är ung och vill ha ett nytt liv med honom.

Ellys man, som frekvent kommer på besök, avfärdas i bristen på gensvar i fysisk kärlek. Dessutom framträder en man, Michael, som en slags affärspartner och vän. En annan heter Ben med nyvunnen flickvän, bara kallad Girl. Alla är figuranter runt Newton, och som namnet antyder är han den tyngdpunkt som handlingen kretsar kring. Den hårdrockstjärnelikande karaktären Valentine (växelvis olika kvällar spelad av Petter Vermeli och Pål Christian Eggen på DNT) hör samman med låten «Valentine’s Day», som beskriver insidan på en psykopat som begick flera mord på en Alla hjärtans dag under 1920-talet. Det är en underlig samling med folk som flockas. Mördare, fans, oärliga vänner, besatta kvinnor. Till slut ser Newton inte dem som verkliga längre. Karaktärerna är konstruktioner, fiktioner. Assistenten alltför lik hans dröm om jordisk och fysisk kärlek.

Det är en lite enkel historia, men kanske mer komplex i boken och i filmen, som Bowie spelade huvudrollen i 1976. Bowie och Walsh använder materialet, som ett slags spökkabinett, allt går ut på att den självcentrerade och i grunden ångestfyllde Newton får attacker och sammanbrott, som sedan leder till beslutet att ta sig därfirån, bort från jorden. På vägen får vi sånger som behandlar de tillstånd som besätter honom.

Ikonporträtt

Thomas Newton görs av Joachim Rafaelsen – och denne visar stor vilja till att tolka och rocka. Till en början är han skrämmande lik Bowie själv, och hans gestalt drar under föreställningen växlar på det. Jag får först känslan av en spöklik närvaro, man blir liksom «starstruck» från andra sidan. Men han är samtidigt märkligt lik Johnny Rotten, och sjunger dessutom inte lika bra som de andra artisterna. Vilket faktiskt är skönt. Det kompenserar han med energi och engagemang i rollen. Vilket i sin tur gör det trovärdigt personligt. Som David Bowie själv. Av vissa ansågs han inte vara stor som sångare. Men det alla kan vara eniga i är att det var en låtskrivare med högst personlig sångstil. Den försöker inte Rafaelsen härma, vilket är bra. Det är mer energi han investerar.

David Bowie som en storhet, fångad i sin egen konstruktion, går i denna uppsättning fram med önskvärd tydlighet, samt hur han och Enda Walsh gestaltar Newtonfigurens revolt mot omgivningens försök att manipulera och begära honom. Han är fångad i mediabilder, och har blivit till en bild av sig själv. På ett sätt en väldig kritik mot den självbespeglande västerländska kulturen, som bara bryr sig om uppförstoringen av allas egon, och har slutat bry sig om viktiga frågor. Som exempelvis naturens kollaps – Newton kommer ju från en planet som har torkat ut, och hans projekt är att finna vatten. Den ekologiska katastrofen hemma blir tillintetgjord i mötet med de speglingar av sig själv som han möter på jorden. Han är som «alien» ett fenomen som aldrig slutar att fascinera människan.

Återigen: om «Space Oddity», inspirerad av Stanley Kubricks 2001–en rymdodyssée, håller upp en varning, så är «Life On Mars», den låt som verkligen är med, och som antyder att detta har med science fiction eller rymden att göra, egentligen namnet på en populär TV-show där livet på Mars är mänsklighetens just nu viktigaste fråga. Det vet vi ju alla att den inte är. Eller så blir den det om ett hundratal år.

Mörkret inom oss

De andra artisterna och deras roller, särskilt Mimmi Tamba, vars tolkning av just «Life On Mars» är utsökt, är med nödvändighet mer publiktillvända, öppna. Det tillhör rollerna. Joachim Rafaelsen gör en studie i framför allt Bowies offentliga persona och dennes dolda, mörka inslag. Det är samtidigt under en visshet från alla om att det är en döende man som har skrivit denna musikal. Trots detta så väldigt spelbar och så värd att lyssna på. Rafaelsens mörka och lite trotsiga tyngd behövs i den glittriga och ganska lättsamma uppsättning som regissör Anders T. Andersen gjort. Jag saknar faktskt mycket av David Bowies stora melankoli och mörker, det som faktiskt berör mig med hans musik och texter.

Det fungerar trots detta med bifigurerna, som till slut bara är störningar. Newton/Bowie ber till slut dem att gå därifrån, att lämna hans hem, det är det enda sättet som de kan hjälpa honom på. Det speglar förstås Bowies stora problem med sin ikonstatus, att den stora beundran för honom som person hindrade honom från att ha normala relationer.

Mycket mer då än nu

Den skicklige Boya Bøckmann och hans videoprojektioner fungerar som alltid bra som ett kitt för vilken föreställning som helst. Hans insats denna gång går mer på vana än utforskning av nya uttryck, återbruk mer än framåtpekande. Scenografin är också intetsägande, förutom bandet som sittter i bakgrunden, bakom en fond, och där man ser skuggorna av dem, vilket ger fina effekter. Kostymerna är mycket mindre spektakulära än man kunde ha trott när det handlar om kostymdraken David Bowie.

De teve-sändningar som Newton/Bowie ser på är på scenen mycket hämtade från filmen från 1976 och visar källan till varifrån denna uppsättning har hämtat kraft, både vad gäller David Bowies eget arbete med den, men också denna ensembles. Jag tror att vi kunde ha sluppit den referensen, för att mer fokusera på vad musikalen vill säga. Det är ju samtidigt den åldrande stjärnan, som är på väg bort från jordelivet, som porträtteras här. En vandrande död, en Lazarus. Som har något han vill säga oss från andra sidan. Problemet att detta inte riktigt går fram. Det står något i vägen, och det är nostalgin.

Det blir väl mycket återgripande på ett tidigare verk för att kunna skapa ett nytt. Nästan hälften av låtarna är som sagt nyskrivna eller tagna från Bowies två sista album, The Next Day och Blackstar. Det är tydligt att man här, på Det Norske Teatret, istället griper tillbaka också på en tidigare karriär hos upphovsmannen. Detta skapar inte direkt nytt liv. Att se det i nostalgiskt perspektiv är Anders T. Andersens val – och det kan ju respekteras. Men jag tror att det David Bowie ville, var att skapa ett nytt verk som visserligen satte en slutpunkt, men samtidigt kunde ses som ett nytt steg med ett viktigt budskap. Att han ville tala om nuet och framtiden, med vetskap om att det förflutna innehåller ting som är smärtsamma.

Låtar som «Where Are We Now» är inte i egentlig mening nostalgiska, eftersom de utamanar den förment ljuva känslan i nostalgin genom att uppmana att ta tag i nuet. Och nuet är som bekant fullt av problem. Det är en sorgesång över tidens gång, liksom den tidiga «Changes» också är. Att inte låta sig passiviseras, utan fortsätta med nya förutsättningar, verkar vara den utmaning han vill få oss att ta. Bowie reagerade ständigt på sin samtid.

Nu blir det som med Johnny Cash’ sista skivor i American Recordings: en ström av material från en man som sakta tynar bort i sin studio, omgiven av unga musiker som inte var med när det hände. En och annan pärla i ett utslocknande konstärskap. Kanske det är vackert så? Men just fokuset på Newtonkaraktären kunde därför ha varit större. På inramningen och den starka längtan efter något annat.

När publiken får sitt

Till slut måste det sägas att Det Norske Teatret gör ett väldigt bra jobb med sin publik, att locka den till sig och spela på det välkända, samtidigt som man åtminstone försöker det nyskapande. Musikaler är till för att till största delen underhålla sin publik.

När Joachim Rafaelsen sjunger den smart dubbeltydiga «Heroes» i slutet, backad av Amanda Kamara, som sjunker ner i golvet medan han lyfts upp i taket sittande i en stor hand, så blir det en fantastisk slutkläm på en varierad kväll. Det är väl Guds kitschiga Hand, kanske, med ett stråk av ljuv melankoli i den rockkonsertaktiga rekvisitan. Det är rörande, utan att utmana tanken på att en förändring är möjlig. Spänningen i låtens text lämnas därhän av förföriska grepp. Här presenteras en förlösning som gör att jag tvekar kring denna musikaluppsättnings ambitioner.

(Se även Roland Lysells kritik om Falk Richters uppsättning i Hamburg, NST nr 1-2019 och här på webbsidant. no/2019/04/tonsaker-lazarus-pa-deutsches-schauspielhaus).