Underhållning i fotbollbaren

På Scene 3 uppe under takåsen på De Norske Teatret görs vågade satsningar på både nyskrivet och ny dramatik. Det är en scen som nu sakta får sig

sportskoret

Av Elfriede Jelinek

Översättning: Runa Kvalsund

Regi: Rebekka Nilsson

Ljud och Musik: Sjur Miljeteig
Dramaturg: Anders Hasmo

Det Norske Teatret, Scene 3, 14 mars

en egen profil. Frågan är vad en nästan 20 år gammal Jelinekpjäs har där att göra. Kanske har regissören burit på idén en stund.

Sportskoret hade urpremiär på Deutsches Theater i Berlin 2006 i regi av Leonhard Koppelmann, inte att förväxla med Sportstück från 1998, som den påminner om. Pjäsen har också spelats på Teatret vårt i Molde 2021. Det är något daterat över denna text. Elfriede Jelinek har producerat mycket genom åren, men frågan är ändå om det mest är dagsfärska kommentarer till samtidens kultur- och samhällsliv. Hon reagerar på samtidens företeelser med magen. Det är ju spännande i sig, men det gör också att vissa texter snabbt går ur tiden. Som bäst är Jelinek en kulturkritiker, en satirisk räfsare av förljugenhet, kapitalets förödelser och uppblåsta makthierarkier. Hon har också en ständig feministisk udd, som inte alltid träffar rätt. I Sportskoret framstår den snarast som uddlös. I Rebekka Nilssons regi (bland annat Stormfylde højder på Riksteatret förra året) kombineras festligheter med satiriskt allvar. Det är problematiskt.

Oliver Kahns privatliv

Miljön som byggts i denna uppsättning är lik en sportbar, med publiken i mitten av salen, en bar med uppnålade spelartröjor, lite «merch», en sportstudio som liknar den på TV2 Sport, och den obligatoriska reklamväggen mot vilken spelarna ställs efter varje match när de blir intervjuade. Här har den klätts ironiskt med Det Norske Teatrets logotyp, «Nynorsk veksemd» en Vålerengafärgad logga med texten «Jelineks Sportskoret» och en banan. Just det senare är lite svårt att förstå referensen till. Skådespelarna är senare klädda i banankostymer. Och de fem skådespelarna är bra, de som glänser mest är Joachim Rafaelsen och den unge Carl Martin Eggesbø, särskilt i kvällens slutscen. I den intervjuas den tyske landslagsmålvakten Oliver Kahn för att han inte vill snacka offentligt om sitt röriga privatliv längre, och tvingas till just det. Han lämnade sin fru för en yngre kvinna och Kahns kvinnoaffärer var en nyhet i början av 00-talet. Kahn har varit en fotbollens filosof, liksom en av tysk fotbolls makthavare. Med andra ord en tacksam måltavla för Jelineks satir. Replikernas staccaton och upprepningar ger en komisk knorr och Eggesbø faller till slut i gråt. Rafaelsen och Eggesbøbriljerar i det som är kvällens enda riktigt goda scen, och denna uppsättnings fina pärla. Men mycket av det som sker under den inte alltför långa kvällen ställer mer frågor än ger svar. Som de till synes hastigt ihopkomna och lätt pinsamma koreografiska sekvenserna där ensemblen slåss i slow motion. Vad tillför de annat än visar på en teaterimprovisation som inte egentligen fungerar sceniskt?

Sportens betydelse

Oliver Kahn kanske är känd för de flesta som gillar fotboll, men allt annat i Jelineks text försöker man tillgängliggöra genom ett väl tajmat och tydligt spel med röster. Det är mycket av det som Thomas Bernhard kallade för «einerseits andererseits», å-ena-sidan-å-andra-sidan. Ingen sanning är absolut och texten osäkrar alla påståenden som den själv gör. Här är det en del om massmänniskans behov av tillhörigheter, fotbollens sociala roll, om mäns och kvinnors förhållande till sporten. Diskussionen om manligt och kvinnligt känns verkligen också som den som fördes för snart 20 år sedan, då VM i fotboll för damer var relativt nytt och mäns blick på kvinnors utövande av sporten ofta var föremål för underspelat hån. Idag har damfotbollen blivit större och tar avgjort mer plats, i kraft av att den har professionaliserats. I en fin scen med sportkören ges en bild av hur man tvingas till att hela tiden ha kvalitet i allt man gör, från passningar till skott på mål. En anspelning på Georg Orwells nyspråk från 1984 med «krig är fred» ger en fingervisning till vart Jelinek vill gå med materialet, men skarpheten saknas när det stannar vid en referens.

Elfriede Jelineks text fördjupar inte diskussionen, den stannar vid tidens diskussion om manligt och kvinnligt, klasskamp och könskamp. Liksom alla större författarskap som visar en sådan stor produktivitet blir inte allt lika intressant. Det är också det främsta problemet med denna föreställning. Här är hon är inte vass nog. Saker står inte heller på spel för ensemblen. Eftersom man arrangerat det som en trevlig kväll på teatern, där man i pausen kan köpa sig snacks och öl i baren, sittande vid ett cafébord eller på en liten läktare. Det blir puttrigt och trevligt, men texten får ännu svårare att nåfram trots att skådespelarna är duktiga förmedlare, men inte så mycket mer. I vissa uppsättningar av Elfriede Jelinkes texter kan man uppleva texten som en maskin som lägger sig som en matta över aktionerna, och där enskildheterna inte spelar så stor roll. När man som här maximalt tillgängliggör den kan det i och för sig vara gott nog, men varken Jelineks feministiska credo går fram något särskilt, eller hennes satiriska ådra. Många mer aktuella texter av henne har spelats genom åren.

(Publisert 17.03.2024)