Välkommen till naturen!

Nikulpmyrene väcker så pass personliga tankar och lägger sig samtidigt så allmänt nära det som också är allas vårt gemensamma rum, genom att

Nikulpmyrene

av och med Ingeleiv Berstad, Kristin Ryg Helgebostad, Lisa Lie och Ida Wigdel

Scenografi och ljus Chrisander Brun

Komponist och ljuddesign Rakel Nystabakk

Black Box teater, 27 november

anspela på framför allt de senaste 30-40 årens populärmusik, samt vissång, att det är svårt att inte använda ordet «jag» när man skriver om den. För mig väcker föreställningen associationer kring vad som är förkonstlat och vad som är natur: att det faktiskt är förbaskat svårt att få stadsbor, av andra eller tredje generation, beroende på när släkten flyttade till en stadsbildning, att erkänna att naturen och livet i den är något som är just naturligt. Allt med staden är ju förkonstling. Det är kultur. Samtidigt har ordet kultur ett samband med agrikultur. Kultur som odling.

Existentiell natur

Vad som odlas här, är mer en existentiell dimension av de upplevelser och sensationer man får av en föreställning på teatern. Man kan säga att för mig börjar Nikulpmyrene ungefär där. Kvartetten som har gjort den, med bistånd av Chrisander Brun och Rakel Nystabakk, är sammansatt av deras helt egna, unika konstnärsskap, och som här gör ett första projekt tillsammans. Premiären får karaktären av en konsthappening för speciellt invigda. Kanske de som arbetat med personerna i denna kvartett tidigare, eller de som har följt dem och beundrat dem. Att vi är på en sorts utflykt i det naturliga, eller i vår uppfattning om naturen, förstärks av de ständiga påminnelserna om att sitta vid lägereldar. I foajéns prolog finns dessa i ett enkelt uppbyggt rum av håriga, syntetiska bruna mattor, och rödlysande minimassagemaskiner. Massageapparaterna skjuts samman efter en stund och bildar då en glödande röd, konstgjord ö i rummet. Publiken får sedan gå på spångar, som över en myrmark, genom lilla scenens korridor och ut till stora scenen på Black Box teater, och där möta ett helt utkylt scenrum. Lisa Lie sitter längst bak vid den öppna inlastporten till teatern, iklädd sovsäck. Hon läser från sin Ipad (man hör hennes stämma hela vägen från foajén till scenen), och man erbjuds att sätta sig i en värmande sovsäck medan tre tv-brasor liksom sprakar bakom ens rygg. Tre kopior av samma eld i lika många skärmar.

Det är vad som sägs vid lägereldar, ute i det fria, och vilka låtar som spelas och sjungs där, som är den mysiga, «koselige», ramen här. Man vill tematisera naturen, och finna en plats för kroppen i den. Åtminstone antyda den. Att det är kroppens sinnen som är centrala för vårt erfarande av omvärlden. Och aldrig känner man sig så långt ifrån naturen som när man på en teaterscen försöker närma sig den. Kanske det är detta som är värdet med föreställningen: att man erkänner för sig själv att man tappat kopplingen till den egna kroppen och dess natur, samt den yttre, naturliga naturen?

Men bara det att kalla något för Natur är problematiskt. Det betyder i sig en distansering. Vår kulturs uppdelningar i kategorier gör det svårt att komma nära, och att känna, erfara på riktigt.

Slap-stick

Allt är positivt här, med slap-stickinslag i dansen och fina tricks, med improvisation som styrande princip. Att de fyra koreograferna på scenen också är dansare, åtminstone tre av dem, är tydligt. De driver med sina konventioner och traditionella estetiska grepp. Lättsamt som i det bästa av Baktruppen. Vi behöver självklart en distanserad enkelhet även på denna arena för att undslippa det pretentiösa i alternativkonsten. Publiken tillåts komma med förslag, de låtar som spelas upp runt lägerelden, med både Whitney Houstons I Will Always Love You som «sing-a-long» duett (inte karaoke) och Erasures Always som allsång (utan att någon verkar kunna texten). Andra förslag sätter aktörerna på lite större utmaningar. Under lång tid känner jag mig verkligt underhållen, skrattar ofta, samtidigt som denna reflektion över naturen innehåller förvånande lite om klimatkris och motsvarande ångest. Eller kanske det är ett sätt att hantera den? Att det är fyra kvinnor som format projektet skapar ett självklart feministiskt rum. Deras humor och improviserade påhitt är avslappnande, och det är påtagligt hur avsexualiserad föreställningen är, trots att den handlar om kropp och sinnlighet. Den verkar vilja undersöka olika aspekter vid att dra sig undan, att ta det lugnt och reflektera, att känna hur processerna spelar i kroppen.

Text som tapet

Det sväljs text. Texterna här ska kanske skapa ett centrum, men det är slående hur dåligt de läses upp av utövarna. Särskilt Lisa Lies påminner om det hon gjorde redan med Skogsunderholdning 2007. En återkommande succé som ändå inte byggde på text, utan den skruvade kabaretform som valdes åt det stycket.

De andra läser lika jämnt rytmiskt och monotont. Det är som vid de tillfällen när man konfronteras med vissa regissörers och skådepelares uppfattning om hur Elfriede Jelinkes texter ska spelas: entonigt och nära besattheten, som en malande ordström som passerar. Text som en form av närmast materiellt ljudlig installation. Utan fokus på textens meningsbärande dramaturgi. Kanske det är ett demokratiskt sätt att se på text, kanske det är ett sätt att gå i motsatt riktning av retorikens patriarkala påverkan på en text för teater. Men får vi inte den att ta ställning till, så passerar den och glöms alltför lätt. När meningen bara är att det pratas, som ljud, finns det innehållsligt och perceptivt ingen mening utanför detta.

Underhållningsvärde

Så är det med den performancekonst som är full av textmassor. Och det kan mycket väl vara ett viktigt uttryck, men här känns det som att kvartetten vill förmedla något mer med texten. Jag är trots allt osäker på vad – förutom att reflektera över sig själv, ta det lugnt, sjunka ner i myrens sump. Deras infall är många, och det förskjuter meningen hela tiden.

Kanske gäller detta i synnerhet dansares och koreografers försök med text. Jämför man med en Mette Edvardsens litterära och en Mette Ingvartsens föreläsande texter, och andras arbeten med text på scenen, så stämmer inte detta. Men kanske dessa utgår mer från den klassiska, retoriska skolan inom scenkonsten?

Det är alltså inte texterna jag kommer att minnas från denna föreställning. Det är det vänliga och erfarna sätt som de bjuder in publiken att vara med på sin «sing-a-long» och lägereldssittning. Det hela är väldigt trevligt. Att det bjuds på vin på scenen under premiären är väl närmast en del av den förväntade kulturen. Trots esoteriskt alternativ underhållning, är det ändå skumpan och procenten som avgör det sociala underhållningsvärdet, precis som på andra tillställningar i andra teaterhus.

Jag tycker ändå att detta är en viktig föreställning. Men den är viktig för miljön runt dessa konstnärer, kanske inte så mycket för utomstående. Viktig också för de programmerande scenerna och de konstnärsskap som de representerar och samproducerar. I detta fall menar jag kanske att man ska gå till Ingeleiv Berstad, Kristin Ryg Helgebostad, Lisa Lie och Ida Wigdel var för sig för att få de verkligt starka upplevelserna. För de gör ju bra saker. Här har man til syvende og sidst kompromissat sig fram till en glädjefull, som sagt «koselig» stund tillsammans. (Publisert 29.11.2019)