Varför är det som det är?

- Varförär det som detär? frågar Tusten, det vill säga Mattis, det vill säga Rune Storsæther Løding. Hans tolkning av rollen är hela tiden

Vinterlysfestivalen

Fuglane av Tarjei Vesaas

Dramtisering Ole Anders Tandberg och Nils Sletta

Nordland Teater

Regi, scenografi och kostym Bård Lie Thorbjørnsen

Musik Rolf-Erik Nystrøm

1980 Aker brygge

av Statsteatret

Regi Yngve Sundvor

Mørkermodig

av Figurteatret/Katma

Regi och koncept Katrine Strøm

Scenografi och kostym Ingunn Sønsteby

Glimt

av Janne & Company

Koreografi Janne D. Kristiansen

Figenshow,

av och med Kristian Figenschow

Flera spelplatser, Mo i Rana, 9 -10 februari 2019

på gränsen, som det ska vara när man visar fram en person som idag benämns «utviklingshemmet», eller psykiskt funktionshindrad som modern svenska skriver. Han är både totalt naiv och väldigt klok, Mattis-Tusten, och en karaktär som inte har något mål. Det gör honom tragisk och sårbar. Och svårspelad.

Stor förståelse

Rune Storsæther Løding börjar med att gå hårt ut, med ett känslomässigt uppjagat spel, vilket känns något överdrivet. Tusten hade tjänat på att spelas lågmält i början, för att så småningom öka intensiteten i känslostormarna. Men det sätter sig snart, och rollen är faktiskt storartad i hans tolkning. Han sätter allt på spel, och rollen blir därför aldrig monoton, för den här skådespelaren har förmågan att fästa publikens intresse på att följa rollens inre strid och dåliga självkänsla. Man förstår vilken svår roll det är, ett balanserande av känslorna som är så förvirrade, och försöken att finna stabilitet, som hela tiden rubbas av Mattis infall och omvärldens blickar. Mattis är rädd för vad folk säger om honom och systern i deras fattigdom. Det blir så lätt till en studie i beteenden, som när vuxna skådespelare imiterar ungdomar när de ska spela tonåringar med attityd.

Här inser man snabbt vilken besvärlig människa Mattis är för omvärlden. Bård Lie Thorbjørnsens regi har fått ensemblen till att bidra fint till att spela fram kontrasterna i hur olika människor uppfattar världen. Detta är välspelad ensembleteater, i en stor produktion som Nordland Teater gjort här, med skådespelare till alla småroller och inga dubbleringar. Per Bogstad Gulliksen gör en vänlig och insiktsfull skogshuggare som Jørgen. Sven Henriksen en jordnära och praktiskt lagd bonde, med humor och kolerisk ilska under ytan. Det gör att man som publik kanske tänker på de gånger man själv möter en sådan människa som Mattis, som vill ha en rättmätig plats. Det är inte alltid man orkar ge dem den det. Att en teaterföreställning kan ge den förståelsen är stort.

Bärande musik

Det är som att Mattis sliter med att vara normal, men att det inre kaoset övermannar honom. Det illustreras fint i ett par scener där de andra i ensemblen övar ljud och Rolf-Erik Nystrøms saxofon ger ljudeffekter och ackompanjemang. Hur användbar saxofonen är som instrument, inser man när man hör denne Nystrøm. När morkullan dödas knäcker en av skådespelarna en gren, vilket flera gånger har hörts i musiken, framför allt i den långa musikaliska inledningen, som närmast är en ouvertyr av ljud till det som skall komma. Så kommer Nystrøm in själv och vill ha fågeln han skjutit. Rugden eller morkullan som är så viktig för Mattis. Rolf-Erik Nystrøm spelar ett par av rollerna på ett hedervärt sätt på scenen.

Syskonen

Mattis syster Hege är underbart spelad av Anne Elisabeth Kokkin. Det är som att hennes liv hela tiden är att trycka ner allt inom sig själv, med ett konstant understatement i Kokkins exakta spel. Hege är tvingad att ge sig i kast med Mattis, och skriker åt honom att sluta när hon inte orkar längre. Hon kan inte berätta för honom varför hon är så olycklig och gråter om natten. Kokkins hela figur visar hur omöjlig situationen är. Stunder av klara insikter passerar, som när Mattis säger att Hege inte förstår det som är dolt för henne. De lever tätt ihop, men är skilda åt mentalt.

När Hege förstår att det är hon själv som har gett Mattis en ny mening med livet, då hon föreslagit att han ska färja folk över sjön, förvånas hon över hur lätt det var att hjälpa honom. Kokkin visar det enkelt med att bara gapa med munnen. Ett problem är löst, hopplösheten är plötsligt mindre och hon kan andas.

Erotisk trekant

Mötet med Anna och Inger (Inga Marja Sarre och Madeleine Fredstad Røseth) ute på holmen i sjön är en fint genomförd scen, där man förstår Mattis starka begär, och stora snällhet. Att de lyckas hålla balansen mellan objekt och subjekt, är väl för att skådespelarna visar en sådan integritet hos flickorna, samtidigt som de vet att de är attraktiva för Mattis. De skäms inte för sig, är naturligt intresserade och roade av honom, samtidigt som de visar honom respekt. Regin samarbetar väl här, och man känner verkligen de vibrationer som uppstår, ända ut i salen. Det har med lyssnande och samspel att göra. Det gör scenen mer rörande när alla går in för att göra personerna till vad de är, att de befinner sig mitt i ett liv som pågår nu.

Ett drama av symboler

Bård Lie Thorbjørnsen har inte bara regin, han har gjort scenbild och kostym. I början hänger en väv över scenen, som beslöjar världen kanske, den påminner om Heges koftor som hon säljer för brödfödan. På scenen är det en upphöjd, välvd sten i centrum. Det är dels den lilla holmen, dit Mattis räddar sig från att förlisa med sin båt, och där Anna och Inger dyker upp för att bada. Stenen sätts i rörelse som en vridscen när han ror dem mot land. Dessutom representerar den den lilla värld som han och Hege bebor. Och den sten där morkullan läggs för att vila, kanske. Två döda träd står i fonden, Hege och Mattis som de kallas av byborna, förtorkade och förkrympta.

Jag tänker efter att ha sett både Riksteatrets och Nordland Teaters versioner av Tarjei Vesaas bok, med bara några veckors mellanrum, i två mycket olika versioner (se artikeln Näbb mot sten på denna nätsida), så blir hans berättelser gärna mer symboliska som teater än de är som böcker. Detta har något med teaterformen att göra, att det är svårt att undgå de tecken som ska till för att få teatern att fungera effektivt i sitt berättande. Kanske detta är utmaningen i allt dramatiserande av romaner. Men jag ser inte Tarjei Vesaas som en symbolist, utan som litterärt konkret. Han är mer Hemingwayskt hårdkokt än prunkande med bilder, så att säga. Det är mycket under ytan – och det kommer upp när man gör teater av det.

Vi måste liksom få hela bilden, för att förstå att denna antihjälte Mattis till slut måste gå under. Fast det är viktigt: varken Tarjei Vesaas bok eller denna föreställning berättar att han drunknar, den slutar just där han vill bli räddad som mest, i ett existentiellt rop, av systerns och hans eget namn. De har löst det bra här, Rune Storsæther Løding står i ett säreget ljus längst bak på den runda spelplatsen, och ser ut över publiken. Han är inte i båten längre, han sträcker sig ut från situationen och in i frågandet.

Festival i mörker

Festivalgeneral Wenche Bakken har till tema på årets festival valt utanförskap och acceptans. Två viktiga frågor när det handlar om synen på människor i samhället och det sociala sampspel vi alla är den del av. Årets festival tycks rik på dessa inslag, och kanske de inte heller är så svåra att finna, i alla fall inte inom scenskonst, som ofta handlar om särlingar. Festivalen har allt från seminarier, över dans, till teater och konserter. Jag kan bara vara med på de första två av festivalens sju dagar, men det är mycket redan första helgen, och det är fullsatt på de föreställningar som jag ser. En festival som är för hela bygden och för de arbetande människor som lever här. Jag är imponerad över hur mycket det arbetas för att få folk att känna sig tilltalade och engagerade, med ett varierat utbud för de flesta. Nordland lyser i vintermörkret, och fylkesteatern har som vision och slogan «Magiske øyeblikk», festivalens är «7 magiske dager». Det är optimistiskt och härligt framåtsyftande.

Dancing In The Dark

På Meyergårdens scen Spektrum visar Statsteatret 1980 Aker Brygge, i regi av Yngve Sundvor. Det är en komedi med allvarlig botten och en riktigt fin historia om en mor, spelad av Per Kjerstad, och hennes tre vuxna söner i finansboomens 1980-tal. En av sönerna är fastighetsmäklare (Cato Skimten Storengen) men vill helst kallas investerare, en annan bor på ett hem för funktionshindrade (Gard B. Eidsvold.) Han, Einar, är en komisk motsvarighet till Mattis i Fuglane, och den person som familjen kretsar kring. De andra bröderna är upptagna att tjäna så mycket pengar som möjligt, men mor är mest mån om att hålla ihop familjen.

De samlas kring ett rullande schema där Einar ska umgås med sina bröder eller vara hemma hos sin mor och äta fiskgratäng. Det går inte så bra, vare sig för de andra brödernas ekonomiska affärer eller för Einar, som alltmer blir behandlad som en börda. Eidsvold gör ett fint porträtt av honom, och undgår de fallgropar som finns när det gäller att gestalta en person som är så beroende av andras omsorg. Modern delar frikostigt ut ett arv till bröderna för att de ska få ekonomiskt oberoende, men det är som Kung Lear, som inte kan stoppa den sten som är i rullning. Hon offras av dem i jakten på vinning.

Statsteatret har fem fast medlemmar och de är nu i färd med att genomföra sin 9e produktion. Alla är välutbildade med bakgrund från olika institutiomsteatrar, och kanske detta är varför de gör komedi med sådan kvalitet. I 1980 Aker Brygge är det mot bakgrund av det nya Norge som skulle byggas på 1980-talet, där projekteringen av fabrikerna vid Akers Mekaniske Verksted står som symbolen, samt den stora girighet som följde nyrikedomen. Med hjälp av en enkel lädersoffa, som bland annat används som likkista, japansk restaurang och en enkel bänk, med textprojektioner i fonden som beskriver platsen för handlingen, samt framför allt några av 1980-talets mest välkända låtar, ramas den smidigt berättade historien in. Statsteatrets projekt är att beskriva Norge och norskhet i 10 föreställningar. Jag ser nu fram emot nästa del, med premiär i april, där hamnar de helt uppe i vår nutid.

Amy Macdonalds version av Bruce Springsteens gamla hit «Dancing In The Dark» spelas i sin helhet medan de två kvarvarande bröderna, fastigehtsmannnen och dåren, sitter hemma i soffan och äter pizza. Det är en föreställning som slutar med ett stort ta-hand-om-varandra.

Modig i mörkret

Kanske inte Figurteatrets föreställning Mørkemodig passar så bra i temat utanförskap, det är mer om att känna sig rädd i mörkret och vara ensam. Även om vi blir många personer i ett slutet rum. Det finns inget att egentligen vara rädd för, men man får tänka och reflektera över vad som är «skummelt».

Här får vi, barn som vuxna, sätta på oss både olika kappor som delar in oss i tre grupper, samt ta på oss ett headset som spelar upp förställningens ljud och berättelse. För barn ett tekniskt avancerat tilltag, som det ägnas en god stund åt att förklara, innan vi går in på den halvmörka scenen. Det är bra, barn är ju gärna med på nya lekar, och att göra allt rätt för att få med sig leken. Det vi upptäcker inne på scenen är olika varelser, framfört med tre aktörer, en mörkrets drottning, en ballerina och en hare, som ledsagar oss runt. Det finns ett litet cirkustält, ett flermanstält och ett par enmanstält, lyktor och lampor, små miniatyrskulpturer med picnicbord under små träd, som man får beskåda genom förstoringsglas. I flermannatältet får man gå in och ligga runt mitten i grupp, och lyssna på texten och ljuden, medan man kan se på varandra. Det hela får det att likna en sorts skevt litet tivoli. Något underligt och vackert, som får vara en egen imaginär värld. Ett paket ska hittas, och när det kommer fram visar det sig innehålla en klänning till ballerinan. Här lyckas de tre dansarna och skådespelarna mycket bra. Det enda jag upplever är att eftersom föreställningen i så hög grad måste tajmas, då den går på tid, inte ger stor utrymme till improvisation eller interaktion med publiken. Därför känns den stressad: det är mycket de ska hinna med innan de 45 minuterna är slut. Jag har sett samma problem förut, när man styrs av hörlurar, och det är inte lätt att få till det. Att denna har spelats på turné sedan 2016, märker man därför inte så mycket av. Det går lite för fort när allt ska hinnas med.

Dansshow

För mig blir Janne & Companys timmeslånga Glimt, som är ett samarbete med två av dansarna i Trondheim Kompani, till en showdansföreställning, som visserligen tar upp teman som berör unga kvinnors verklighet och utsatthet, men där de konstnärligt starka valen uteblivit. Hade man istället tagit det Janne D. Kristiansen verkar bäst på, showdans i grupp eller det street-aktiga, hade det funnits renodling. Jag förstår att hon vill fira sina 20 år som koreograf och utövare, bosatt som hon är och hemmastadd lokalt med en trogen publik i Mo i Rana. Att spela upp de senaste 20-30 årens popmusik, med kvinnliga sångare eller skrivna av kvinnor, exempelvis Portisheads Roads, Ingrid Olavas tolkning av Kurt Foss och Reidar Bøes De Nære Ting, dessutom Charles Gounouds Bachimitation Ave Maria och Andrew Lloyds Webbers kitschiga pastisch Pie Jesu, detta utan att ange källorna i ett programblad eller på festivalens hemsida, blir alltför mycket en av parad av dansade känslor. Och förenkling. Publiken är i alla fall med, för detta förstår alla och kan relatera till, och det blir stående applåder på den tredje föreställningen av fyra som ges under festivalen. Man förlåter förstås mycket när syftet är gott, och en sak är bra – kontakten och kommunikationen med salen.

Figenshow

En föreställning som kunde getts flera gånger när man ser på publiktillströmningen, är den för tllfället komponerade Figenshow, av och med Kristian Figenschow och två musiker. Han är sedan 30 år anställd på Hålogaland Teater i Tromsø och har blivit en mycket populär personlighet. Humorn är riktad direkt till nordlänningarna, utan att för den skull lättköpt driva med de i söder. Han skojar istället med de i norr och med förutfattade meningar de har om sig själva. Det visar på att de har en egen identitet här, och det är fint för en som bor söder om Oslo att få vara med om. En berättelse kan få illustrera detta. Det är när han berättar om östlänningen, västlänningen och nordlänningen, som sitter och frågar sig om det finns ett helvete efter döden. Efter att de båda andra gett sina synpunkter säger nordlänningen, att finns det ett andra helvete efter detta, så kan det aldrig bli lika jävligt som det första.

Detta om att bo i Nordnorge. Självdistansen och den kärvare humorn är betecknade. Han är frispråkig och politiskt inkorrekt, utan fikonlöv, denne Kristian Figenschow. Jag älskar det. Så mycket mer kontakt med en publik kan man knappast ha, och ha ett så personligt förhållande till det han talar om. Detta har många stand-up artister mycket att lära av, dessutom är alla anekdoter från hans långa teaterliv, om att turnera runt med olika föreställningar, ett stort lager av berättelser om möten och dråpliga situationer. Det stärker säkert teatern och intreset för den, när han avväpnande förklarar att det är ett strävsamt yrke att vara skådespelare, men egentligen inte märkvärdigare än andra.

Det var ändå lite märkvärdigt, att dra med tåget från Oslo till Mo i Rana och på två dagar få se något av hur denna festival fungerar och lever ett gott, eget liv. Dra upp och se själva, nästa år. Eller kanske redan i veckan. Det är fem dagar kvar med start måndag 11 februari.