Nya scenrum och produktionslokaler: Samling vid kaffebygget

Filipstad, Oslo, fredag 11 juni. Vem som har makten att utforma stadens rum och vem som får tillgång till dem, är inte bara en fråga om vem som har mest ekonomiska muskler. Det är också en demokratifråga och ett utnyttjande av befintliga resurser för framtidens stadskultur. Frågan blir brännande inte minst när nu Joh. Johannson lämnar sina lokaler på Filipstad, bortanför och sydväst om Tjuvholmen, det som kallas för Ali kaffebygget. Fabriken har nu flyttat till toppmoderna lokaler i Vestby, som växer som industriplats, medan andra verksamheter långsamt tar över i dessa enorma hamnstråk i Oslo.

Ett antal personer från olika delar av teaternorge möter upp utanför lokalerna, som verkligen är stora. I tillägg till den höga byggnaden som sedan

länge är ett landmärke vid den västliga infarten till Oslo, finns lägre byggnader där nu packeri och lager städas ut av personal som fortfarande arbetar där. Inne i den stora hallen har konstnärsduon Goksøyr/Martens sedan en tid repeterat inför sin nya produktion. Både de och koreografen Mia Habib visar prov påhur lokalerna används just nu, medan kontorsmöbler, jutesäckar med kaffebönor och gaffeltruckar står kvar i väntan på transport. Habib visar med en dansare ett utdrag ur en solo, Kjerringa med staven, medan Goksøyr/Martens har riggat upp en byggnadsställning inne i lagerrummet. De närvarande får sitta i en kvadrat, med hörlurar på huvudet några meter ovanför fabriksgolvet, och följa en scen ur en föreställning om ett äldrehem, där personal och de boende spelas med verklighetsnära trovärdighet. Sedan sätter sig besökarna för att lyssna på de som kallat till samling.

Det är Dramatikkens Hus ledare Line Rosvoll som fördelar ordet, och Tove Bratten, avgången ledare för Danse- og Teatersentrum, viktigt inte minst i den internationella förmedlingen av norsk scenkonst, inleder. Hon satt också som ordförande i Black Box teater på den tiden då den ännu var lokaliserad på Aker brygge, också det en industrimiljö som byggdes om, och där Black Box till slut tvingades flytta till andra indusrilokaler, de nuvarande på norra Grünerløkka. Något av den samtida historiens vingar svävar med andra ord över situationen. Förutom Goksøyr/Martens och Mia Habib, med sin nära medarbetare Namik Mackic, sitter Ida Müller där från Vinge/Müller med i panelens presentation. Dessutom inte minst Dagur Eggertsson från Rintala Eggertsson arkitekter. De har tagit fram en plan för en uppbyggnad av platsen, som NST i skrivande stund ännu inte hunnit ta del av.

Filipstad; se til Berlin!

Ida Müller talar om flytten tillbaka till Norge, efter en lång tid i Berlin, som lett till att hon och Vegard Vinge nu huserar i en skola utanför Ålesund. Hon jämför situationen på Filipstad med Berlin på 1990-talet, då det fanns många stora och tomma rum att disponera för kulturutövare, en dynamisk tid som fortfarande har en tydlig effekt på det som sker i den tyska huvudstaden nu, 25-30 år senare. Teaterchefen för Det Norske Teatret Erik Ulfsby får ordet och hävdar det stora behov som även hans teater har av repetitionslokaler för att utveckla föreställningar i större format. Här finns med andra ord en förening av intressen, där större aktörer kan hjälpa till.

Vid samtal efteråt, då vi får lunch av cateringfirman Tjukke slekta, pratar vi med både Dagur Eggertson och Mia Habib, och förstår att det står en hel del på spel och att det är dags att agera nu. Lokalerna lånas ut av ägarna fram till oktober, sedan tar det kommunala Oslo Havn över. Området planeras att helt byggas om och att delas upp i mindre bitar för att säljas till privata bolag. Det finns en plan att riva hela eller delar av det gamla kafferosteriet 2025. Arkitektfirman Eggertson Rintalas alternativa plan har utvecklats i samarbete med de konstnärer som arbetar här nu, och tar istället hänsyn till områdets och inte minst lokalernas potential som konstarena, med allt vad det innebär med avtalsregler i förhållande till områdesregulering, projektering, finansiering och politiska styrmedel. De gamla ägarna är välvilligt inställda, men än så länge är det på vad man på svenska kallar ‹‹rivningskontrakt›› man arbetar.

Oslo och Norge har med andra ord här en stor möjlighet att utveckla en verklig tillgång på rum och ge utrymme till konstänrer som arbetar oberoende av institutionerna. Som många vet håller lokaler på att försvinna från stora delar av innerstaden, tillgången på dessa till rimliga kostnader för konstnärlig utveckling och utövning blir allt mindre. Samtidigt byggs just nu rum färdigt för att hysa stora kulturorganisationer och -institutioner. Var ska den enskilde konstnären och enskilda kompaniet få plats i framtidens stad? (Publisert 14.06.2021)