Tonsäker Lazarus på Deutsches Schauspielhaus

Lazarus

Av: David Bowie & Enda Walsh
Efter romanen The Man Who Fell To Earth av Walter Tevis
Tysk översättning: Peter Torberg
Regi: Falk Richter
Scenografi: Katrin Hoffmann
Kostym: Andy Besuch
Musik: Alain Croubalian
Video: Chris Kondek, Ruth Stofer
Ljus: Hartmut Litzinger
Dramaturgi: Rita Thiele
I rollerna: Alexander Scheer, Gala Othero Winter, Tilman Strauß, Julia Wieninger, Thomas Mehlhorn, Yorck Dippe, Sachiko Hara, Johan Hien, Ruth Rebekka Hansen, Joahnna Lemke„ Chris Scherer, Nina Wollny & The No Plans

Deutsches Schauspielhaus, 3 februari 2019
Premiär: 17 november 2018

Gipset och guldet på de nedslitna salongsväggarna på Deutsches Schauspielhaus i Hamburg lyser spökblått och scenen domineras av en väldig videoskärm, ibland delad i fyra rutor. En brygga med en genomskinlig plaststol går ut i salongen och där sitter Thomas Jerome Newton (Alexander Scheer) med rödtonat hår, varm och mjuk lila och röd morgonrock och glänsande svarta skor med hög klack. På skärmens hypersnabba bildflöde skymtar amerikanska presidenter, filmstjärnor och minnen från de världskrig och demonstrationer som ger en allvarlig biton åt så många av Bowies kompositioner. Plötsligt ser vi Ricky Nelson, salig i åminnelse, framföra ”Hello Mary Lou”. Newton är David Bowies alter ego och protagonist i dennes och Enda Walshs musikdrama Lazarus, som hade premiär i New York 2015 och bygger på sjutton Bowiemelodier, varav tre nyskrivna.
Musikdramats handling, i den mån man kan tala om en sådan, utgår från Walter Tevis berättelse The Man Who Fell to Earth, och centreras kring Newtons vilja att lämna denna planet. Kanske – antyder någon – är han själv en alien, en utomjording. Newtons tankevärld domineras också av det fåfänga besatta sökandet efter ungdomskärleken Mary Lou.

Alexander Scheer som profilerad Bowie/Newton
Alexander Scheer, känd från talrika iscensättningar av Frank Castorf (Berlin Alexanderplatz m. fl.) och Stefan Pucher (Othello m. fl.) är en delvis porträttlik Bowie, ibland dold i slokhatt och solglasögon, ibland i oskyldigt ljusgrått, men oftast i svart jacka av imiterat ormskinn. Mest magnifik är Scheer när han på scentungan i glänsande ljusblå paljettkostym (kostymdesign: Andy Besuch) sträcker upp ginglaset och tycks skåla med Gud. Scheer är också en skicklig sångare och faller aldrig för frestelsen att låta som en cover av Bowie, utan sångerna nästan vrids ur hans egen kropp. Scheers hålögda ansiktsuttryck och ibland medvetet överdrivna mimik är teateraktörens, inte popstjärnans. Vig som en cirkusartist flyger Scheers magra gestalt över scenen i så snabb takt att åskådarnas blickar knappt hinner med.

Drömmens abrupta övergångar
Falk Richter, lovordad av kritikerna i Theater heute för sin tolkning av Elfriede Jelineks Am Königsweg – som valdes till 2018 års iscensättning – har åter skapat ett multikonstverk där videoskärmarna rytmiserar och förstärker dramaturgin, om än något mindre radikalt än i Jelinekpjäsen. Här ser vi ibland scenhandlingar förstorade; ibland projiceras dokumentärbilder från Newton/Bowies samtid eller barndom. Den stora videoskärmen hissas plötsligt upp och blottlägger scenografen Katrin Hoffmanns svarta frigolitberg. Snart framträder några vitglänsande änglalika gestalter med de för Bowiemodet typiska sylvassa axelklaffarna. Och så hör vi Newton andfått bekänna sitt problem: som medaktörer är glittergestalterna förmodligen blott produkter av hans egen inre fantasivärld.
Vad är fiktion? Vad är verklighet? Vi vet inte. Falk Richters regi präglas intelligent nog mera av drömmens abrupta övergångar mellan scener än det strindbergska drömspelets associationsteknik. Här uppträder en japanska utstyrd som en tempelgudinna, men strax åker hennes outfit av och blottar en gul åtsittande konstläderdräkt. Detsamma gäller Newtons gråtråkiga glasögonprydda assistent Elly (Julia Wieninger), en adekvat hustru till Yorck Dieppes mjukismake i ett sexfritt äktenskap. Men så sliter hon av sig grådressen och Wieninger blir en glittrande dekolleterad rocksångerska, faktiskt på Scheers nivå. I rasande hast tar aktörerna på och av sig färggranna peruker och överdådiga scenkläder från 70-talet och framåt.

Bergets baksida
Det svarta berget på vridscenen har en baksida med spirande träd, ett slags kala förenklade leksaksekar och besynnerliga plastväxter, en av dem med runda röda frukter. På berget syns både politiker- och artistdockor. Här ser vi presidentparet Kennedy i bil, här skymtar Marilyn Monroes ansikte och är det inte strömkarlen som badar i fjällbacken?

Bowie/Walshs värld är en värld av ont och gott, där den positiva kraften representeras av flickan, senare kallad Marley (Gala Othero Winter), och den negativa kraften av Valentine, tolkad av en punkaktigt utspökad svartklädd Tilman Strauß. På rollistan finns också ett ungt brudpar i vitt och tre tonårsflickor i skiftande munderingar – först möter vi dem som dansöser i logen uppe till vänster. I scenens främre vänstra hörn residerar den brutalt kraftfulla rödhåriga läderklädda rockorkestern med slagverk, bas, gitarr, keyboard och saxofon och till höger skapar en bardisk då och då trygghet för aktörerna.

Artificiell erotik
Trots att aktriserna är lättklädda, ibland dekolleterade och med ena benet bart, präglas iscensättningen av kyskhet; erotiken är närmast artificiell – som vore man förälskad i varandras bilder mer än i varandras kroppar. Inte heller döden är ”verklig”. Newton mördar sin älskade med en vass kniv som han fått av Valentine, men strax återvänder hon till livet.
Slutscenen är magnifik. Newton och hans älskade förenas i glädje högst upp på det svarta berget och en väldig stjärna hissas ned bakom dem. Så skapas en harmoni, en harmoni åtminstone som ett provisorium för två hjältar för en dag, en harmoni idag blott möjlig i populärkulturen. Newton må likt den bibliske Lasarus vara en återuppstånden död – eller en zombie. Men de frågor som han ångestfyllt brottas med i melodierna är inte utomjordingens utan den jordiska människans: Vem är jag? Var är vi? Visionerna är grannar med vansinnet och ensemblen konfronterar oss med den brutala sanningen att David Bowies liv var hans fiktion och vice versa.
David Bowie, Enda Walsh, Falk Richter, Alexander Scheer, orkestern och ensemblen har skapat ett hisnande multimedialt möte mellan kvalitetskonst och populärkultur på Schauspielhaus i Hamburg.

Nummer 1 2019