Leonardo da Vincis Vetruviansk man, urbilden för den historiska renässansen: människan som alltings mått.

NY RENÄSSANS FÖR EUROPA – MOT EN SCENKONST POST-COVID-19:1

EU förbereder sig för utökade stöd- program som ska rekonstruera Europa efter Covid-19- pandemin. Kultur- politiken ser ut att få allt större betydelse i det arbetet.

Det har varit febril aktivitet inom det som rör scenkonst, och i större mening kultur, i Eu- ropa den sista tiden. Ja, kanske framför allt nu i november. European Theatre Conferencestartade just vid slutförandet av denna artikel, där första dagen ägnades åt Grön teater. Konferenserna och mötena har duggat tätt, och dessa leder rätt upp till EU-kommissionens budgetmöten i början av december som sedan ska tillbaka till parlamentet för beslut. Det är ett krispaket, samtidigt som EUs nya program för åren 2021–2027 ska planläggas färdigt och lanseras. Det program som har stött kulturen åren 2014–2020, kallat Creative Europe, får nytt utseende och utökade di- rektiv. Om man får tro parlamentsutskottets handlingar och den ansvarige EU-kommissionären för kultur, Mariya Gabriel. Hon har aktivt deltagit på flera fora och seminarier. Parlamentet och kommissionen verkar dessutom ganska eniga och arbetar i samma anda.

Mot ett starkare EU?

Enda hindret just nu verkar vara Ungerns och Polens regeringar, som skarpt motsätter sig vad de kallar en ideologisk styrning som EU vill ta under kommissionens president Ursula van der Layen. Att gemensamma eu- ropeiska värderingar stadfästs som gällande i alla EUs medlemsstater, såsom det som ligger i uttrycket «Rule Of Law», att arbeta i demokratisk process med rättsstatlig praxis för ett rättssäkert samhälle, ses av vissa som stora ingrepp i deras ideologiska övertygelse. Nationalism står med andra ord mot internationellt samarbete.

Känns det igen? Detta har präglat debatten i EU under lång tid, liksom det varit en av de stora frågorna i det amerikanska presidentvalet. Det kan hända att Polen och Ungern i värsta fall kommer att ombedjas att lämna unionen. Någon uteslutningsmekanism finns nämligen inte, det går bara att lämna den frivilligt. Men som gamla kulturländer och starkt bidragande till inte minst hela den europeiska kulturen vill man förstås göra allt för att hålla dem kvar. EU är satt på prövning, inte minst efter alla turer med Storbritannien, som ännu inte har ett giltigt avtal med EU efter Brexit.

Detta är en artikelserie som skulle ha tagit sig an kulturpolitikens konsekvenser för scenkonsten i en rad utvalda europeiska länder och regioner. Resor skulle genomföras till en rad centrala orter och platser, där förändringar är på gång, eller där saker stått stilla och offentliga medel till kultur har urholkats. På mer än ett sätt har istället den statliga interventionen på kulturområdet skärpts sedan utbrottet av Covid-19. Med nödvändighet blir detta då till en beskrivning av vad som har hänt i spåren av pandemin. Även vad som kan vara till gagn för kulturen och scenkonsten i framtiden på grund av pandemin. 

«Our new Renaissance that goes hand-in-hand with the green and digital transition will allow Europe to bring its unique added value to the world.»

Sandro Gozi

Frågan är nämligen: Kommer världen någonsin att se likadan ut efter denna virusattack på våra kulturvanor? Det talas på en del håll om en kulturell renässans och potential till en storartad förnyelse av samhället i stort, men också inom kultursektorn. Det kommer inte bara från kulturpolitiker och högre tjänstemän. Den kreativa sektorn, som den också kallas, har börjat se möjligheter.

Webb-konferensernas höst

Just nu, i november, vecka 48, år 2020, verkar det nästan som att EU:s kulturpolitik står helt stilla i skuggan av pandemin. Det pratas, motioneras och läggs resolutionsförslag, och allt kan följas direkt på nätet. Det arbetas nationellt för att rädda hela branscher. För kulturens del är det en tid av spänd väntan. Kommer de pengar man vill dela ut att räcka? Kommer EUs kulturbudget också att kunna fördelas på ett bra och rättvist sätt? Sedan i våras har ett intensivt arbete gjorts inom EU för att skapa en ny handlingsplan för kulturen. Har detta arbete varit förgäves? Blir det till en urvattnad kompromiss – eller ett så radikalt förslag som det faktiskt ser ut att vara?

Förslaget kallas European Parliament

Resolution On The Cultural Recovery Of Europe och är ingenting mindre än ett upprättande av kulturfältets status som det som binder oss samman, med förslagets egna ord, i sin «diversitet». EU ska vara en sammanslutning som bejakar olikheterna och de många kulturskillnaderna inom EU:s gränser, såväl som att unionen vill hjälpa ekonomier som går dåligt att komma på fötter för att lyftas upp till samma nivå som övriga medlemsstater. Tron på de goda effekterna överväger, de enormt höga kostnaderna till trots. Idealismen är inte att ta fel på, europatanken lever i kraft av sin kulturpolitik, kan man säga. Det ska vara så mycket välstånd till så många som möjligt.

Redan 28 mars kom en rapport från branschorganisationen IETM om konsekvenserna av Coronaviruset och hur man ska arbeta framåt, med mer än 80 bidrag av organisationens medlemmar, från 23 länder. Framför allt gällde detta vad som går under beteckningen «performing arts». Att kartlägga konsekvenserna och att mana till politisk aktion inom kulturfältet har sedan dess varit en del av agendan, medan politikerna och ländernas administration med sina långsammare processer följt på.

Kulturens gröna och arbetsvillkoren

En ledande tanke är den gröna omställningen och att kulturen kan bli ledande inom det som kallas «sustainable development». Det låter inte som ett kulturområde, men när man gå mer in i det och tittar, ser man att transporterna för exempelvis turnerande teatrar och orkestrar, uppvärmingen av arenor, energisparande teknisk utrustning och återbruk av material till scenbruk som dekor, scenografi, kostym, är något som kan få större fokus. Eftersom många kompanier just lever på att turnera så är det samtidigt relevant för folk som arbetar inom de performativa konstarterna. Kulturverksamhet kan med andra ord bli ledande i utvecklingen av arrangemang som är hållbara miljömässigt. Detta är åtminstone ett av de starka argumenten för deltagandet i den gröna omställningen av Europa.

Mycket av arbetet handlar även om att lyfta statusen, framför allt ersättningarna, till konstnärer och yrkesverksamma som är knutna till kulturella och kreativa näringar. Under European Theatre Forum, European Performing Arts In Focus, en webbsänd konferens 11–13 november som initierades av Europakommissionen, var tanken att etablera en dialog mellan beslutsfattare och lag- stiftare, representanter från olika bransch- organisationer och expertis från teaterfältet. I tre dagar på Zoom, var en av frågorna hur arbetsförhållandena för scenkonstnärer i Europa har blivit under krisen. Ulrike Kuner, ledaren av österrikiska Freie Theater och av sammanslutningen European Association of Independant Performing Arts (grundad 2018) sade där att medeltalen för årsinkomst ligger på mellan 15.000–25.000 €. Hon menade mycket riktigt att detta gör denna sektor till enormt sårbar för inkomstbortfall, eftersom det finns små eller inga marginaler att överleva om grunden rycks bort.

Kuner menade också att politiker så här långt mest har brytt sig om institutionell konst, inte om grupper eller fria kompanier. Man måste enligt henne verka för att skapa hållbara arbetsförhållanden, inte bara utveckla arbetslöshetsunderstöd för konstnärer utan jobb. Här går det att lägga till: Det är inte bara att bidra till hållbarhet, för att kun- na klara av att leda utvecklingen inom grön teater är det än viktigare att konstnärerna får försvarbara ersättningar.

EU-kommissionären Mariya Gabriel verkar helt enig i de perspektiv som radas upp. Vi behöver en direkt dialog med kultursektorn som politiker, menade hon. Dessutom uppmanade hon just teatersektorn att kontakta EU-kommissionens vice ordförande Dubravka Šuica för att bidra till att visualisera bran- schens behov i den kommande konferensen On The Future Of Europe. Alltså ber hon teatern om praktisk hjälp i det förändringsarbete som pågår.

Stöd under eget ansvar

EU-parlamentarikern Niklas Nienass (från tyska Die Grünen) uppmanade under detta första europeiska teaterforum alla att gå till sin regionala organisation och arbeta för att få ut EU:s fondmedel. Han menade att även om EU delar ut 600 miljoner € extra i stödåtgärder i Creative Europe-programmet, totalt 2,2 miljarder €, så är det ingen som aktiverar de pengarna om man inte verkligen frågar ef- ter att de används till det som är deras syfte. Nienass menade att detta är viktigt för att medlen ska hamna rätt, särskilt i länder som inte riktigt har haft samma agenda som EU och gärna hanterar tilldelade resurser kreativt. Pengar försvinner lätt. Detta säger han med trolig hänvisning till situationen i Ungern och Polen. Det är alltså de yrkesverksammas eget ansvar att se till att medlen används som de ska.

Kulturell «deal»

18 november arrangerades debatten A Cultural Deal For Europe av Europa Nostra (som arbetar för att bevara Europas kulturarv), Europeiska Kulturfonden (som lyder under EUs Creative Europe-program) och Culture Action Europe (lobbyorganisation för kulturfrågor). En av talarna var ordföranden i CULT, Europaparlamentets utskott för kultur, Sabine Verhoeven, som menade att de i sitt parlamentariska arbete behöver hjälp av en förenad kultursektor inriktad på samarbete och samverkan.

Man kan kanske fråga sig varför en så uppsatt politiker ber alla inom en sektor att stå upp samordnat för saken. Är det möjligen en alltför stor mångfald i Europa och därmed en alltför stor splittring kulturellt, för att parlamentarikerna ska kunna hantera det själva och ta sina beslut? Det handlar inte bara om samhandling och samordning, hur pengar ska fördelas är även det en stor fråga. Troligtvis inser dessa politiker att de behöver all hjälp de kan få, för att i sin tur kunna hjälpa sektorn de ansvarar för och som de utsett som en av de viktigaste i ett framtida postpandemiskt Europa.

Verhoeven tryckte på behovet av att inte minst hjälpa de som är anställda i sina egna verksamheter, som enmansföretag, vilka ofta inte får samma möjlighet till stöd och som lever utan tryggheten i det att ha en institution i ryggen. Alltså samma sak som Ulrike Kuner var inne på. Det är unikt att just en kulturpolitiker frontar den insikten.

För att referera vidare menade Tere Badia från Cultural Action Europe att situationen var dålig för kulturarbetarna redan innan pandemin. Det finns med andra ord starka skäl att inte bara understödja, utan också att utveckla sektorn för att stärka den ekonomiskt och statusmässigt. André Wilkens, som är ordförande i EUs kulturfond, menade att det är viktigt att inte gripa tillbaka till hur man har gjort förut, utan att se att detta nuläge gör det möjligt att skapa något helt nytt. Det kan betyda ett skifte, en ny syn på kulturens roll, något som han såg som hans huvudfråga som ledare av fonden just nu.

Och det är väl också som generalsekreteraren för Europa Nostra, Sneška Quaedvlieg-Mihailovic, sade: «Det finns andra virus som är starkare än Covid-19, och som det är viktigare att få bukt med just nu», med en skarp hänvisning till de nationalistiska krafter som inte minst försöker bryta sönder EU.

En god nyhet är att det så kallade REACT-EU röstades igenom 18 november och träder i kraft som ett tillägg till EUs program för att få ekonomin på fötter igen efter pandemin. REACT-EU är en aktionsplan för att följa upp insatserna under krisen och bland annat ämnar man ge stöd åt enskilda. Det är goda nyheter för egna företagare och entreprenörer, likaväl som personer inom kultursektorn som driver egna företag, så kallade «creative professionals». Aktionsplanen syftar till att bidra till en grön, digital och motståndskraftig återhämtning av ekonomin genom att ge ytterligare resurser till EUs redan existerande samarbetsprogram.

Europeisk renässans

Den svåraste frågan är nog att EUs medlemsländer måste bli eniga om den kulturpolitiska strategin, dessutom vilka rättsliga principer som ska gälla i medlemsstaterna. Kulturpolitiken riskerar annars att bara bli till pynt. Av energin att döma är det just nu ett bra läge att åstadkomma förändring, kanske just på grund av krisen under rådande pandemi. Kultursektorn, lika mångfaldig som de olikartade samhällena i Europa, ska på något sätt lära sig att tala med en röst. Detta är den politiska inriktningen.

Ett referat från A Cultural Deal For Europe finns på Europeiska kulturfondens hemsida, liksom ett kungörande «Statement», som sammantaget är ett kraftfullt försvar för kulturen. På samma gång blev delar av uttalandet något av ett EU-euforiskt självförhärligande. Just genom att vi nu har en revolutionerande lösning inom räckhåll blir det högspända tal om en europeisk renässans. Som MEP Sandro Gozi uttryckte det: «To get out of deep social and economic crisis, culture has historically been one of the main allies and should be such this time too. Our new Renaissance that goes hand-in-hand with the green and digital transition will allow Europe to bring its unique added value to the world.»

Om kulturbyråkrater med fast lön utropar en renässans för kultursektorn, och en ny framtid för Europa, så förväntar man väl också att just de jobbar hårt för det, att det inte bara blir vackert tal om en utopisk framtid, inte bara adderar till en annars välkänd EU- retorik som går ut på att hylla själva europaprojektet. EU är en koloss, och det är säkert lätt att ge upp och försvinna i korridorerna och plenisalarna. Men det som ser bra ut på pappret ser bra ut på papper.

Här följer några utdrag ur European Parlia- ment resolution on the cultural recovery of Europe (2020/2708(RSP)), offentliggjord 14 september 2020.

Punkt P

«– whereas the full consequences of the COVID-19 pandemic on the cultural and creative sectors and industries are just becoming apparent, with the overall medium and long-term impact still unknown; whereas this affects the social rights of artists and cultural professionals, who have the right to be fairly financially compensated for their work, and the protection of a diversity of cultural expressions.»

Punkt Q

«– whereas the COVID-19 crisis has already and will continue to have a lasting negative effect on cultural and creative production, diffusion and income, and therefore on Eu- ropean cultural diversity.»

Det kanske viktigaste uttalandet, i punkt 1:

«Underlines that the post-pandemic recovery and revitalisation of European cultural policy are strictly connected to the other challenges that the European Union and the world are facing, starting with the climate crisis; is convinced that the future culture policy has to be deeply interconnected with social challenges as well as with the Green and digital transitions.»

Kan alltså kulturen, och därmed scenkonsten, få en framskjuten plats politiskt, jämställd med andra former som miljöpolitik, socialpolitik och inte minst ekonomisk politik?

Det är talande för hela krisen sedan virusets utbrott att ingen hade förberett sig på en så omfattande och katastrofal utveckling, trots att det finns «preppers» överallt. Men dessa kanske inte är så många varken inom politiken eller bland de som förbereder sig på undergången. Det har egentligen inte funnits någon som hade en färdig plan för att kunna presentera ett nytt sätt att organisera samhället. De flesta har snarare försökt att finna vägar att gå tillbaka till det som existerade före pandemin.

Troligen är det svårt att gå tillbaka helt – och kanske är det så, att just EU och de till EU kopplade aktionsgrupperna, stödorganisationerna och lobbyverksamheterna, har funnit något helt nytt? Det kanske är en verklig renässans på gång i Europa? För hela samhället, inte bara för kulturen. Eller för att formulera det annorlunda: Det samhälle som är detsamma som vår kultur.

Läs mer:

www.ietm.org
eaipa.com
cultureactioneurope.org
culturalfoundation.eu
Statistik över bland annat andelen anställda inom kulturnäringar: https://ec.europa.eu/eurostat European Theatre Forum och European Theatre Conference kan ses i efterhand på: Howlround.com

 

page24image62222720 page24image56007168

page24image62223296

Finnes i utgave::