Bergman som grafoman och minneskonstruktör

Jan Holmberg: Författaren Ingmar Bergman

Stockholm: Norstedts, 2018

Ingmar Bergman, Arbetsboken 1955–74,

förord av Dorthe Nors,

Stockholm: Norsteds, 2018

Ingmar Bergman, Laterna magica,

förord av J.M.G. Le Clézio, Stockholm: Norstedts, 2018

Ingmar Bergman, Artiklar. Essäer

Föredrag, förord an Nina Bouraoui,

Stockholm: Norstedts, 2018

Ingmar Bergmans Arkiv består av cirka fyrtio hyllmeter med tusentals dokument (manuskript från utkast till regimanus, arbetsböcker; dagböcker; fotografier; skisser; bolagshandlingar med mera) och cirka 10 000 brev till och från Ingmar Bergman.

        Ett redaktionsråd med Jan Holmberg, filmvetare och VD för Stiftelsen Ingmar Bergman, i spetsen utger nu tre volymer: Arbetsböckerna mellan 1955 och 1974, publicerade och opublicerade artiklar, essäer och föredrag samt en nyutgåva av Laterna magica. Till hösten följer ”Ofilmat, Ospelat, Outgivet” samt nyutgåvor av Den goda viljan, Söndagsbarn & Enskilda samtal samt Arbetsboken 2.

Arbetsboken

”Om jag visste något vore jag inte döden” är det svar Riddaren får i ett utkast till Det sjunde inseglet 1956. Sista orden i Bergmans Arbetsbok frän 1974 är ”Rädsla för döden”. De 400 sidorna mellan dessa rader består till största delen av förstudier till Bergmans filmer. 1950-talsfilmerna tycks ofta ha visuellt uppslag i drömbilder. Med åren blir beskrivningarna allt mer detaljerade och vad gäller Tystnaden formulerar Bergman också repliker. Särskilt 1960-talsfilmerna, exempelvis Viskningar och rop, kan vi nu följa från idé till utkast och förstadier till manus. Realismen tycks tillta under åren. Medan Såsom i en spegel har ett ursprung i en tapet, vars motiv övergår i handling, och Bergman letar efter liknande förankring till Nattvardsgästerna. När vi hinner fram till Scener ur ett äktenskap och Ansikte mot ansikte kan vi följa hur gestalter uppstår i Bergman fantasi, namnges med omsorg och utvecklas i långa realistiska karaktärsbeskrivningar. Den utförligaste analysen är analysen av Glada Änkan, ett projekt som i likhet med en film om Jesus aldrig förverkligades.

För forskningen

Självfallet är detta material guld värt för varje Bergmanforskare. I Arbetsboken kan vi också följa den ständiga självkritiken. Ända in på 1970-talet tvivlar Bergman på sin förmåga. Längre från geniestetik går knappt att komma. Hans följeslagare är skräcken, ångesten och rädslan – för vad tycks han inte veta. Gudsproblematiken projiceras däremot ut på karaktärerna, exempelvis Karin i Såsom i en spegel. Likt Riddaren tycks Bergman söka vetskap, inte tro. Vissa filmer som Nära livet (1958) är han själv missnöjd med, medan Nattvardsgästerna (1963) passerar hans nålsöga. Ett markant drag för Bergman är att han inte ens i Cannes 1957 riktigt kunde njuta av sina egna framgångar.

            Teatern, däremot, glimtar blott; vi får veta att hans iscensättningar gästspelar i Wien och London, men i regiarbetet får vi ingen insyn. Skådespelare nämns – förutom med sina egna planerade han samarbete med Barbara Streisand och Mia Farrow. Under 1968 går ett politiskt intresse att spåra och 1974 nämns kungens begravning, men i stort står arbete och åter arbete i fokus.

            Bergmans sjukdomar tilltar. Redan 1957 lyckas hans läkare Sture Helander placera honom på privatsjukhuset Sophiahemmet, där Bergman även under tiden som Dramatenchef vilar upp sig. Bergmans mage är icke oväntat ett ständigt tema i Arbetsboken. Faderns död får vi följa i ömsinta noteringar och då och då skymtar skärgårdsidyll med Käbi Laretei eller under den första Fårötiden dagrar, ljus och himmel med Liv Ullman. Senare i boken märks en god gemenskap med hustrun Ingrid och gott samarbete med Ullman och Erland Josephson. Av barnen noteras bara Linn. Tanken att Bergman är mer upptagen av sina fiktiva gestalter och sitt hälsotillstånd än sina anhöriga ligger nära till hands.

            Bergman lyssnar på musik: Stravinskij, Bartók, Händel, Bach, Mahler och Vivaldi. Däremot noterar han sällan sin läsning. Han uppskattar Arnold Weskers Rötter och läser Edith Södergran. Birgitta Trotzig Sveket uppskattas, men befriar inte från ångest.

Bergmans artiklar, essäer och föredrag

Utgåvan av Bergmans Artiklar. Essäer. Föredrag är intressant för en bredare läsekrets. Här återfinner vi mängder av texttyper: Bergmans studentuppsats om Selma Lagerlöf, hans akademiska uppsats om Strindbergs Himmelrikets Nycklar, hans tidiga artiklar i S.F.P. (Mäster Olofsgårdens skrift; här anmäler Bergman entusiastiskt Marcel Carnés film Dagen gryr och gör en analys av Strindbergs Lycko-Pers resa), hans kommentarer om filmer och pjäser i programblad och förord, tidigare på svenska opublicerade tacktal, nekrologer, veckotidningsintervjuer samt de välkända texterna ”Det att göra film” (föredrag vid Lunds universitet 1954) och ”Varje film är min sista film” (föredrag för Köpenhamns studentförening 1959).

            Utgåvan, i vilken man dessvärre saknar personregister, är hårt redigerad och disponerad efter teman: Konst och konstnärer, Kommentarer och kritik, Jagfiktioner och Debattinlägg. Detta betyder tyvärr att tidsaxeln försvinner och ungdomsskrifter blandas med sena texter, vilket försvårar läsningen.  

            Bildernas betydelse – barndomens kyrkomålningar (vilka dock bättrats på), rullgardiner och tavlor av Venedig framträder i dessa texter med en sällsam lyskraft, liksom trollerilådan och den egna drömvärlden. Den unge Bergman ser skådespelare som ett profant prästerskap och ser skådespelare som ett profant prästerskap (men betonar samtidigt att en film kan vara ett lagarbete av 120 personer); i mer mogen ålder riktar han kritik mot Sverige som konstnärernas fattighus. Generöst beskriver Bergman en av sina iscensättningar av Spöksonaten som en syntes av hans egen ungdomstolkning av dramat på Mäster Olofsgården och Olof Molanders uppsättning av skådespelet Han uppskattar Lotte Lenya, men är ambivalent till Tolvskillingsoperan.  

Jan Holmbergs monografi

I den omfattande Bergmanlitteraturen måste forskaren hitta en profil. Eftersom de flesta skrifter rör filmerna och teatern – undantag är Maaret Koskinens I begynnelsen var ordet: Ingmar Bergman och hans tidiga författarskap (2002) – och Mikael Timm redan 2008 gav ut biografin Lusten och demonerna. Boken om Bergman profilerar sig Jan Holmberg i Författaren Ingmar Bergman genom att sätta filmerna inom parentes och fokusera dels de nu utgivna essäerna, dels det sena författarskapet från Laterna magica (1987). Holmberg närläser Den goda viljan (1991), Söndagsbarn (1992/1993) och Enskilda samtal (1994). Med föredömlig känslighet analyserar Holmberg de tre valda verken dels som memoarer, dels som romaner.

Bergmans ”memoarer”: den självutlämnande / den självutnämnde

Laterna magica, nyutgivs nu med en drygt 20-sidig upplysande kommentar av Holmberg. Här och i monografin genomförs en avslöjande analys av verket, som i framtiden måste få en ny etikett: ”autofiktion”, inte ”självbiografi”. Bergman uppger att modern hade spanska sjukan – så var icke fallet. Bergman uppger att han nästan dog av undernäring som spädbarn – så var icke fallet. Vad gäller ammans hårfärg skiljer sig uppgifterna i det 900-sidiga första manuskriptet och den färdiga boken — men Bergman hade ingen amma. Holmberg lyckas göra trovärdigt att lille Ingmar inte ens blev inlåst i Sophiahemmets bårhus, vilket uppges i Laterna magica.

           Förskjutningarna kan inte bara bero på minnesfel. Holmberg ansluter sig till Orson Wells som framhållit att konsten är en lögn som får oss att inse sanningen. Vissa ”fel” är dock svåra att förlåta. Systern Margareta Bergmans (1922­–2008) författarskap, som omfattade fem romaner och en novellsamling från 1971 till 1992, förringas. Fadern, som setts som förebild för biskopen i Fanny och Älexander misshandlade aldrig sina barn. Holmberg antyder att relationen kan vara den motsatta: filmberättelsen hämtar inte sitt stoff ur det upplevda, utan det upplevda skapas ur filmiska bilder.

Författaren Bergman, fyrtitalisterna och perverterade performativa yttranden

Bergman uttrycker sig föraktligt om de skickliga litterära fyrtitalisterna som skrev för en smal publik, men fundamentalt är också att han inte ansåg sig själv som författare. Det är just detta Holmberg polemiserar mot: För det första blev den unge Bergman icke alls så negativt mottagen som skönlitterär författare som han själv gjorde gällande. Han debuterade som dramatiker med Kaspers död 1942, gav ut två böcker på Sveriges största bokförlag och medverkade i de högst ansedda litterära tidskrifterna. För det andra formulerar Holmberg en mycket vid litteraturdefinition: Bergman sägs besitta ”den sensibilitet för språkets form och färg som är poetens” (s. 145). Förvisso, men det gör honom inte till en Ekelöf, Dagerman, Kyrklund eller Trotzig.

            Holmberg bör dock lovordas för att ha blottlagt retoriska figurer; han talar om ”perverterade performativa yttranden”, innebärande att Bergman säger sig inte kunna uttrycka sig litterärt, samtidigt som han i högsta grad gör detta. En bergmansk metod att skapa spänning är att säga en sak, insistera på den, anföra belägg och till sist avslöja sig själv som lögnare.

            Den författare Holmberg betonar är alltså essäisten Bergman. Han lyfter fram Bergmans försåtliga intervjuer med sig själv. I programblad från Helsingborgstiden 1944 klyver han sig ganska oskyldigt i två personer: ekonomichefen och teaterchefen. Tekniken utvecklas till virtuost raffinemang i tre infama intervjuer.  Ernest Riffe intervjuar Bergman i Chaplin 1960, Mads Mandrup-Nielsen i Röster i Radio 1973 och en snuvig Anna Salander i Dramat 1994. De tre journalisterna som ställer naiva, ovidkommande och perfida frågor är alla fiktiva!

Bergman, l’écrivain

Holmberg redogör med förtjusning för Bergmans upptagenhet av pennor (till sist kulspetspenna med tjock kula) och papperssorter. Arbetsböckerna är kollegieblock i storlek A 5, manuskriptblocken består av tunt linjerat gult papper i storlek 18 x 22 cm och de är liggande. Han hamstrade till och med sådana block, när dessa utgick ur handeln, för att ha nog lämpligt papper att skriva på till sin egen död.

           Medan Hitchcock och Fritz Lang skymtade fram i småroller i sina filmer, använde Bergman egna skrivna papper i filmerna. Exempelvis är det brev som Johan (Erland Josephson) läser för sin sondotter i Saraband skrivet på ett blad ur Bergmans gula förråd. Bergman är livet igenom en dagligen skrivande person, kort sagt en écrivain, kanske en grafoman, och Holmberg kan med rätta åberopa den lutherska traditionens fäbless för ”sola scriptura”, skriften allena. Böcker och citat förekommer flitigt i Bergmans filmer. Holmberg markerar att de flesta av citaten är fiktiva, formulerade av Bergman själv.

            Den amerikanska förläggaren Elizabeth Sutherland övertalade Bergman att publicera sina filmmanus i bokform. Från och med Såsom i en spegel (1961) trycks alla manus i bokform. Mellan 1959 och 1967 publiceras hela 16 manus också som ”filmromaner” i veckotidningen Allers, som hade en upplaga på 370 000 exemplar. 1973 uppstår ett fruktbart samarbete mellan Bergman och Norstedts förläggare Lasse Bergström. Från och med Laterna magica betraktas Bergmans böcker tveklöst som viktig litteratur i egen rätt.

Holmbergs teser

Holmbergs egna teser är väl värda att beakta – filmscener kan föregå memoarbilder. Han söker efter genomgående linjer, motiv och teman. ”Mormors våning”, som vi känner igen från Fanny och Alexander, förekommer redan i ett manuskript från 1947. Bergman själv lyckades för övrigt redan på 1930-talet upptäcka en utvecklingslinje hos Strindberg och se vandringsdramerna och drömspelsdramatiken förebådade i Himmelrikets nycklar (1892).

Det är en betydande forskargärning att fokusera Bergmans skrivande i dess egen rätt, men vilseledande att ge det samma betydelse som filmerna. I mitt tycke förblir skriften sekundär i förhållande till bilden. Bergman kunde ha blivit en skarpsynt kritiker, men icke en Proust eller Virginia Woolf. Än mer tveksam är tanken att intresset för Bergmans filmer avtar, medan intresset för hans skrivna ord skulle öka, liksom att dagens ungdom i förakt för den svartvita bilden skulle ha mindre avstånd till hans skrift. Klagomål över ungdomars bristfälliga läsning är eljest legio i Sverige.

            Tacksamma bör vi dock vara för att Holmberg visar att Bergman hela sitt liv var besatt av sitt förflutna och ständigt levde i sin barndom – men ändå inte. Tid och rum upphör att finnas i hans sena verk. Samtidigt får vi heller inte glömma att Bergman som ung med hänvisning till Méliés hävdade att film är ett marknadsnöje och uppstår vid klippbordet, inte ett återgivande av verklighet. Holmberg har förtjänstfullt påvisat att omfattande skrift föregått och handskrivna manuskriptlappar smugit sig in i bildskapandet.