Svenskar får leva om sina liv

Den stora scenen med den vita mattan kan föra tankarna till en tennisplan med publiken sittande på gradänger på kortsidorna. På nätets plats finner

vi en bred svart skylt stödd på fyra stolpar där namn, personuppgifter och citat projiceras. En ung dam från Bollebygd besvarar frågan vad hon skulle göra annorlunda om hon fick leva om sitt liv.  Hon skulle ha valt franska i stället för tyska på högstadiet! Mattias Andersson är verksam på Backa Teater i Göteborg sedan 1993 och teaterchef sedan 2008, då han invigde den nuvarande scenen på Lindholmen, tidigare skeppsvarvsområde, med en bearbetning av Dostojevskijs Brottoch Straff. Nu har han ställt frågan till 137 slumpvis valda personer från 20-årsåldern upp till 72. Nio aktörer får gestalta de personer som svarat.

Svenskarna är ett ensamt folk

I första akt är svaren banala. Någon skulle ha umgåtts mera med sin mormor. Någon annan skulle ha «rökt på»(= rökt hasch). En tredje skulle ha skilt sig. En ung man sitter vid ett bord med en plastblomma och är lycklig över att bo i Kalmar och skulle vilja bo i Kalmar, också i ett alternativt liv. En annan man i samma ålder överväger att flytta ifrån Gävle eller inte. En 51-åring, född i Iran, men via en agent adopterad av numera döda föräldrar, har ingen anhörig. Efterforskningar om ursprunget i Iran är omöjliga, eftersom agenten också är död. Svenskarna är världens ensammaste folk, tycks pjäsen understryka. En ganska förvirrad ung dam talar om slaget vid Poltava och vårt historiska förflutna.

            Men svenskarna har andra egenskaper också. En kvinna och en man utsätts för närintervjuer. Hon skulle vilja ha  «mera sex», men vill inte avslöja sitt namn. Han har i fyllan och villan skrivit något (vi får inte veta vad) på Facebook som resulterat i digitalt hat och att vänner tagit avstånd. Slutsatser: svensken känner skam för sin sexualitet; svensken hyser ett dolt hat som tränger fram når han får vara anonym på Facebook.

            Aktörerna är rörliga, men dansscenerna liknar motionsgymnastik och blott då och då – som när två aktriser torkar golv, eller när man samlas runt bordet och spelar tärning – överraskas åskådarna. Rekvisitan är den allra enklaste med några flyttkartonger som skapar stämning.

Välfärdssamhällets baksida

Det hemska är inte bara banaliteten i svaren. Två generationer långt mer privilegierade vad gäller levnadsstandard och utbildning än sina föräldrar har blivit våra hittills mest ensamma generationer. Den svenska välfärden har också gjort oss mer likriktade och begränsat vår fantasi. Det är som låge gestalterna stilla i kataton orörlighet. Någon känner lust att resa till Barcelona. Det är allt!

En mer intensiv andra akt

Efter paus skruvas känsloläget upp och Nietzsches ord om «gentagelsen»lyser på den svarta skylten. Nu är frågan om man vill upprepa sina liv. En yngre man har fått ta hand om sin mor som plågats av den ADHD-drabbade brodern. En ung kvinna från invandrarmiljö berättar om hur hon förråtts av en väninna och råkat in i kriminella gängkonflikter. Rörande är scenerna med en åldrad gestalt i rullstol som velat bli skådespelare. Nu blir också dansen mer levande och fantasifull och scenutrymmet utnyttjas mera. 

Ett socialt engagemang blir tydligt. Anita, 72, rådde som femtonåring sin av fadern misshandlade mor att skiljas. Fadern tog sitt liv ett år efter skilsmässan och Anita tog på sig skulden, tills hon efter femton år uppsökte en terapeut. Nu vill hon råda unga människor att inte göra likadant, utan gå till terapeuten i tid. Än mer självklar är brottslingen som torterat sina fiender och nu försöker få unga män att välja en annan bana än den kriminella. 

Metaperspektiv och djärvare alternativ

En stund håller man intervju om iscensättningen i två hörn på scenen och resonemanget lyfts till fysikens nivå när man börjar diskutera förekomsten av parallella världar. Med Mimmie, 39, som tycks tro på själavandring, möter vi äntligen new age-människan. Politiskt korrekt är väl också en scen med en man i röda kalsonger som talar om könsbyte. Brudklädda aktörer börjar dansa vilt. Till sist omfamnar man varandra och byter kläder i ett slutackord som andas hopp. Hon från Bollebygd avslutar, fortfarande iklädd brudklänning, och ångrar sitt språkval på högstadiet en gång till.

Skådespeleriet försvinner

Inte ens de vana skådespelarna kommer till sin rätt i denna produktion, på grund av de täta rollbytena, och regin är styckevis långtråkig, men Andersson har trots allt känt den svenska landsorten på pulsen. Backateaterns publik greps starkt av föreställningen och applåderade entusiastiskt. Det återstår att se hur iscensättningen, som i vinter flyttas till Dramaten i Stockholm, där Andersson blir konstnärlig ledare i vår, kommer att tas emot av en några decennier äldre publik. Hur kommer pensionerade gymnasielärare, eleganta äldre östermalmsdamer och kräsna teaterkritiker att bemöta detta? 

En sak som förvånar är att Andersson, som är så duktig på att göra en diagnos på svenskens mentala tillstånd, inte ger ett enda recept för tillfrisknande. Filosofiska studier? Litteraturläsning? Eller varför inte teaterbesök? Naturligtvis utgör sådant knappast bot för ensamheten – men det kan få svensken att känna sig mindre förtvivlad i sin ensamhet när han upptäcker att han exempelvis har Vladimir och Estragon i sitt sällskap. Och kanske skulle det hjälpa honom/henne att åtminstone drömma om att bli Faust, Prospero eller Molières Célimène i ett alternativt liv!