Den komplexa godheten

En av Mattias Anderssons främsta styrkor som regissör är hans förmåga att nå ut över rampen med sina föreställningar, skapa dialog med publiken. Göra

oss delaktiga i de frågeställningar han vill diskutera. Han lyckas väl med detta också på Dramatens stora scen, även om glappet här blir betydligt mer påtagligt än det i salongen på Backa teater, där han är konstnärlig ledare. Våren 2014 satte han upp Acts of goodnesspå Backa. Pjäsen byggde på intervjuer med unga människor i Europa och undersökte begreppet godhet. Ett ämne som även Dostojevskij gärna fördjupade sig i. Redan 2007 bearbetade Mattias Andersson Brott och straff, och ställde denna ryska klassiker mitt i vår samtid. Precis som han gör i sin bearbetning av Idioten, där han bland annat har strukit ned Dostojevskijs mer explicit religiösa diskussioner men låtit själva ramen vara intakt. Den här gången utgår inte Andersson från dokumentära intervjuer, utan tar avstamp i en mängd röster och texter från 1869 till 2015, för att problematisera vad godhet är och hur den betraktas idag.

David Denciks furst Mysjkin står med en plastpåse dinglande i handen och söker trevande kontakt, betraktar scenrummet, städaren intill som skurar golvet – och inte minst oss i publiken. Han går fram till sidan av rampen, knackar försiktigt på väggen till den box som stora scenen är dold av, sedan på den massiva originalväggen. Som en påminnelse om att vi är på Kungliga dramatiska teatern, med sina guldglansiga utsmyckningar, samtidigt som vi har dumpit rakt ner i dagens verklighet med asylsökande flyktingar, fattiga och utsatta människor, växande klassklyftor. 

Mattias Andersson, med sitt avspända publiktilltal, och scenografen Ulla Kassius, med sin vardagsnära estetik, ruckar på hela Dramatens scenrum där den högtravande diktionen sitter i väggarna. Det är ett stort men slutet rum, i inledningen avskalat och ödsligt, där ett band av svartgul varningstejp löper längs boxens väggar och skådespelarna ibland känns som utkastade i tomma intet. Ett rum som kan förvandlas till både burgen borgarvåning och enkel lya.

Cirkus av intriger

Furst Mysjkin återvänder, efter en sanatorievistelse, till Sankt Petersburg och tar kontakt med familjen Jepantjina, som aldrig har sett honom tidigare. Han säger sig vara släkt med Lizavjeta, frun i huset. På frågan vad han lider av för sjukdom svarar han: ”Det finns de som kallar mig för idiot”, vilket både kan syfta på hans epilepsi och altruistiska godhet. Den landar lätt snett, bemöts med misstänksamhet, tvivel, eller utnyttjas. Mysjkin möter människor från olika samhällsklasser och blir indragen i olika intriger som går ut på dolda agendor, beräknande taktik och pengar … och som alla snurrar kring den unga Nastasia. Hon bär sitt förflutna – sexuella övergrepp begångna av hennes styvfar – som ett ömmande sår. Nastasia är inte särskilt omtyckt av kvinnorna, men flera av männen dras till henne. Även Mysjkin, som upphöjer henne till någon att dyrka. Ett triangeldrama mellan honom, Nastasia och Rogozjin växer fram. Om fursten står för det goda står Rogozjin, för det onda. Det bor en våldsman i honom. 

Mysjkin har själv inga dolda agendor, inga specifika avsikter, men han sätter snurr på de andra omkring sig. Vissa av dem kommer till honom för att lätta sina hjärtan, och det är inte alltid han förmår ta emot det han får höra, vilket väcker deras ilska. 

Söker det sammansatta

Efter pausen följer en stark scen som etsar sig fast. Den tas om tre gånger och känslan av förnedring ökar för varje loop. Björn Bengtssons Rojozjin ligger på knä och ber Marall Nasiris Nastasia om förlåtelse – han har misshandlat henne. Gång på gång visar hon bokstavligen, på honom, hur han bankade hennes huvud i golvet, sparkade henne, lämnade henne blödande … Intressant nog börjar mina sympatier så småningom skifta, från henne till honom, förövare och offer byter långsamt plats. 

Mattias Andersson lodar ofta, som här, efter det komplexa. Hans regi lockar fram en närvaro och en öppenhet hos skådespelarna, gentemot oss i publiken och varandra. De är också tydligt ett kollektiv, vilket markeras av att alla hela tiden närvarar på scen. Men de får även möjlighet att glimra en och en. David Dencik är helgjuten i sin roll, han har samma nyfikna och milda uppsyn som ett barn, med sin naiva, godtrogna och oförstörda blick på världen, men även Mysjkin kan drivas av egenintresse när han försöker ”vinna” Nastasia. Marall Nasiri mejslar fram en kraftfull, stolt, genomskådande ung kvinna, samtidigt skör. Björn Bengtsson betonar det sammansatta hos den våldsamma Rogozjin, lyfter fram människan i honom, genom sin utsökta förmåga att gestalta sårbarhet. Marie Richardsons Lizavjeta är frustrerad och arg på sin notoriskt otrogna och bortvända man, samtidigt har hon humorn i behåll. Listan kan göras lång …

Disciplinera massorna

Andra akten domineras av ett antal monologer som rör vår samtid – feministiska tankegångar, kritik av diverse maktstrukturer … och en oroande uppmaning från städaren i inledningen (Alexej Manvelov) att ”disciplinera massorna” i våra socialt utsatta områden. Till vadå? Uppror eller lydnad? Och vem ska leda dem? 

Den monolog som bränner till mest är nog Adelaidas (Melinda Kinnaman), som går ut på att det inte är svårt att vara god om man (som Mysjkin) kommer från en rik släkt och har fått det mesta serverat. Att hyllandet av hans godhet bara är en reproduktion av hierarkiska strukturer som bygger på kön, sexualitet, etnicitet … Den här typen av kritik mot strukturer har varit livlig i Sverige på senare tid och debatten är starkt polariserad.

Mattias Andersson väjer inte för att väcka obekväma frågor och ger inga självklara svar, han kastar gärna tillbaka frågorna till publiken. Vilket förstärks av att hela salongen vid flera tillfällen tänds upp, vi ska göras delaktiga, fundera över hur vi själva agerar. Det är sympatiskt. Men i dessa monologer går luften stundtals ur föreställningen, som får ett lätt redovisande och – även om det låter motsägelsefullt – kanske för tydligt drag. Att Andersson regimässigt ibland blinkar till plakatteatern har jag inga problem med, men jag blir lite tveksam när rollernas undertext förklaras istället för att gestaltas. Som att den unga Aglaja (Jennie Silfverhielm) inte alls känner sig lycklig utan instängd och uttråkad, trots att hon har allt förspänt och är så lyckad i andras ögon. Hon delger Mysjkin detta, men på det sättet får också publiken ett slags ”facit”. Slutscenen, då en grupp barn strömmar in på scen och omringar den saligt leende fursten, som har en nära relation till de små, kan också kännas väl söt, nästan tillrättalagd.

Som helhet är det här dock omskakande och briljant teater. Mattias Anderssons förmåga att lyfta fram det komplexa, problematisera och diskutera det som bränns i vår nutid, och hans vilja att få oss i publiken att tänka vidare, gör föreställningen på sätt och vis oumbärlig. Frågorna den väcker släpper inte taget …