Milo Rau prövar teaterns gränser

Link til School ofg Resistance-programmet: https://www.schaubuehne.de/de/type/livestream-.html

När den schweiziske teatermannen Milo Rau hösten 2018 tillträdde posten som chef för NT Gent publicerade han ett manifest med sina visioner för vad en stadsteater kan och bör vara. Första punkten i manifestet deklarerar följande:

”Det handlar inte längre om att gestalta världen. Det handlar om att förändra den. Det är inte gestaltningen av det verkliga som är målet, utan att gestaltningen i sig själv blir verklig.”

Oreste à Mossoul(Orestes i Mosul)

Koncept, regi: Milo Rau, efter Aiskylos Orestien

Video: Daniel Demoustier, Moritz von Dungern

Medverkande: Duraid Abbas Ghaieb, Susana Abdul Majid, Elsie de Brauw, Joke Emmers, Risto Kübar, Johan Leysen, Baraa Ali, Khitam Idress, Khalid Rawi m fl

NT Gent, Belgien

Amandiers-Nanterre, Festival d’Automne Paris, 13 september 2019

I ytterligare nio punkter konkretiserar Milo Rau hur detta mål ska uppnås. En stadsteater ska inte vara ett hus som presenterar färdigrepeterade produktioner ur en förutsägbar repertoar. Nej, scenkonst bör skapas i en öppen, kreativ process, där skådespelare och amatörer tillsammans med dramaturg, konstnärligt team och publik får utforska, redigera och kommentera ett stoff. Om NT Gent vill spela redan befintliga pjäser får de använda högst 20 procent av texten – resten ska skapas under arbetet med projektet.

I förra numret av Norsk Shakespearetidsskrift (nr 2-3 2019) utvecklade regissören Luc Perceval sina tankar kring The Sorrows of Belgium, en trilogi kring Belgiens historia, som han iscensätter enligt dessa principer.

Milo Raus egen uppsättning Orestes i Mosul, som hade premiär i våras och nu turnerar internationellt, motsvarar i stort sett alla krav i Gentmanifestet. Den bygger på de antika tragedierna i Aischylos Orestien, men studerar hur dessa skulle kunna tillämpas i ett försök att förstå situationen i den irakiska staden Mosul i dag.

Rättegång i stället för blodshämnd

Projektet har utformats på plats i Mosul, efter att staden befriats från IS-sektens brutala ockupation åren 2014-17. Förutom NT Gents ensemble medverkar irakiska skådespelare, musiker och amatörer. Detta sätt att organisera produktionsarbetet motsvarar punkterna 5, 6, 7 och 9 i manifestet. De stadgar att alla uppsättningar ska ha minst två icke-professionella aktörer med i ensemblen, att man använder minst två språk på scenen, att åtminstone en fjärdedel av repetitionerna ska ske på platser som inte är teatrar. Och minst en produktion om året ska repeteras och/eller spelas i en krigs- eller konfliktzon som saknar kulturell infrastruktur.

En drivande idé bakom Orestes i Mosul är att undersöka om den tredje delen av Aischylos trilogi, Eumeniderna, har relevans för dagens Mosul. Skådespelaren Johan Leysen skissar inledningsvis en resumé av vad som står på spel i Orestien: kung Agamemnon dödar sin dotter Ifigenia för att kunna dra ut i krig. När han kommer hem dödas han och hans älskarinna Kassandra av drottningen, Klytaimnestra, som inte står ut med att maken har offrat deras dotter. Som hämnd för mordet på Agamemnon slår sonen Orestes ihjäl Klytaimnestra och hennes älskare Aigistos.

I Eumeniderna ingriper rättvisans gudinna Athena och bryter dessa blodiga våldscykler, för att i en rättegång låta medborgare avgöra om Orestes ska avrättas för mordet på sin mor. Med en självständig rättsinstans som medlar i folks konflikter läggs också grunden för en demokratisk samhällsordning.

Enligt Milo Rau befinner sig invånarna i Mosul i just denna belägenhet. De har utsatts för en oerhörd våldsdiktatur och behöver nu bryta hämndlogiken och etablera former för att kunna leva vidare med varandra. Men hur? Kan ett grekiskt drama från antiken hjälpa dem att upprätta en medborgerlig dialog?

Drama med kommentarer

Orestes i Mosul är konstruerad som en redovisning av projektet att tolka Orestien utifrån verkligheten i Mosul. Rau samarbetar som vanligt med dramaturgen Stefan Bläske. De väver samman korta dramafragment (i kostym) med aktörernas kommentarer och berättelser om sina egna förutsättningar för att medverka. Hälften av ensemblen består av aktörer i Mosul som filmats på plats – men som inte får möjlighet att resa till Europa. De är dock närvarande i nästan hela föreställningen genom en film som projiceras stort över scenen. Ibland för de till och med ”dialog” med skådespelarna som är live på scen, i form av att det i nuet ställs frågor till deras förinspelade svar.

En huvudroll spelas av själva staden Mosul. Långa filmåkningar görs genom stadsdelar, i ruinerna av det som anses vara en av världens äldsta städer, mer än 7 000 år gammal. Irakierna påminner också om att det fortfarande bor tre miljoner invånare i staden – ”två gånger Bryssel”, som en av dem säger med viss sarkasm – och vill att Mosul ska betraktas som mer än bara ett offer för IS. Men under tre års ockupation förbjöds all konstnärlig verksamhet, och konstakademin bombades sönder. Vi följer en grupp scen- och bildkonstnärer i grushögarna framför det som en gång var akademin.

Sociala tabun utmanas

Scenografin på scen återskapar några mindre betonghus som också finns i filmen. Här agerar ensemblen exempelvis Agamemnons (Johan Leysen) hemkomst, bland annat med en högspänd middag där Klytaimnestra (Elsie de Brauw) på engelska ställer känsliga frågor till den unga Kassandra (Susanna Abdul Majid). Scenen rymmer tragedins konflikt men spelas som ett nutida psykologiskt tv-drama. Här sker också blodiga avrättningar, med offren på knä, i en ”estetik” som påminner om propagandavideor från IS.

Hela tiden vävs alltså Mosuls smärtsamma realiteter samman med stoffet från Aischylos. Man diskuterar hur kvinnliga skådespelare i Irak ska kunna agera, utan att sedan stigmatiseras socialt. En av dem medverkar, iförd niqab, för att vittna om flickor i hennes klass som bortfördes för tvångsgifte med IS-krigare men nu sitter som tillfångatagna ensamma mödrar i läger, utstötta från alla håll.

En annan, känslig tematik som tas upp är homosexualitet. Rau och ensemblen har valt att tolka Orestes (Risto Kübar) och Pylades (Duraid Abbas Ghaieb) som ett gaypar. Detta är för många i den irakiska ensemblen oacceptabelt, men även den aspekten analyseras i föreställningen.

Teatern kommer till korta

Kan folket då försonas? I Orestien ingriper Athena, och den kvinna i Mosul som får spela gudinnan – Khitam Idris Gamil – har personligen lidit svårt. Hennes make mördades av Al Qaida. Under IS-ockupationen samarbetade hon med IS, för att skydda sina två döttrar. I rollen som Athena försvarar hon Orestes mord på sin mor. Men hur förhåller sig Mosuls invånare till IS-krigare? Ska de avrättas för alla mord och övergrepp de begått? Eller förlåtas?

Valet är omöjligt. Man kan varken döda dem eller förlåta dem. De irakiska aktörerna blir förstummade. Orestien tecknar evigt giltiga bilder av brutala mänskliga konflikter, men kan teatern ge nycklar till återupprättande av ordning?

Nej, egentligen handlar Orestes i Mosul om teaterns tillkortakommande. Det kan naturligtvis inte skada att gå in i ett trasigt samhälle och bidra till formerna för en ny kulturell infrastruktur samt bejaka humanismen hos de överlevande. Men samtidigt krävs det väldigt mycket mer än att skapa teater och konst för att återge traumatiserade människor de praktiska förutsättningarna för en tillit till varandra och en tro på framtiden.

Det verkar som om alla inblandade i detta projekt är väl medvetna om dessa begränsningar. Uppsättningens främsta kvalitet är sålunda att den ärligt och ödmjukt undersöker om teater och drama faktiskt kan förändra världen, så som det stipuleras i Gentmanifestet. Svaret är nog nej, på kort sikt. Men för en person som Milo Rau är detta troligen en stark motivation till att fortsätta försöka, på andra sätt.

Nummer 4 2019