Den idiotiska godheten

Komedins själva form gör i Kilden Teaters Idioten att nästa ‹‹gag›› står på lur bakom det pågående, så att publiken aldrig får hämta andan,

Idioten

av Fjodor Dostojevskij

Dramatisering och regi Ole Johan Skjelbred

Baserad på en översättning av Geir Kjetsaa

Kostymdesign: Ane Ledang Aasheim

Scenografi: Ole Johan Skjelbred och Ane Ledang Aasheim

Ljusdesign: Mathias Lundgren

Dramaturg: Siri Løkholm

Premiär 3 februari 2023, Kilden Teater og Konserthus

alltid finner nya skämt att skratta gott åt. Det mesta är rent nonsens, en absurd, händelserik, antipsykologisk teaterlek som ser ut att plocka guldkornen ur den stora ryska romanen. I Kristiansand är det genom en fysisk spelstil romanen gestaltas, därför påminner det mest om slapstick.

Rysk överklass
IIdioten innehåller som roman en stark berättelse. Då blir en jämförelse nödvändig, som handlar om innehållet och inte om formen: Idioten i den då blivande, nuvarande Dramatenchefen Mattias Anderssons regi i Stockholm, på teaterns stora scen 2016. Den centrala gestalten Furst Mysjkin kom där att bli en slags Everyman som väcker saker hos människorna han möter, får dem att öppna sig, avslöja sig som girigbukar, lögnare, ihåliga egocentriker, alla besatta av oanade lidelser. Där, i Stockholm, var det särskilt invandrarna, i form av det anonymiserade tjänstefolket som fick en särskild blick på sig. Det var lätt att förstå hur mycket (den ryska) överklassen har fjärmat sig från den omgivande och uppenbart hårda verkligheten, som består av mycket och svår misär, den som sällan syns ‹‹där uppe››. Att det finns en grupp i samhället som inte bryr sig om så mycket annat än sig själv.

Mysjkin var den som förstod alla, och som stod mitt i alla dilemman. När han agerade gjorde han sakerna värre. Dramatenuppsättningen var därför trogen Dostojevskijs roman på flera sätt.

Fragmentiserad Fjodor
I Kilden Teaters uppsättning är det svårare att begripa varför denna roman har fascinerat så mycket att den skulle hamna som underlag för en tematisering. Någon verklig dramatisering är det ändå inte fråga om, hårt bearbetad som både text och utformning är. Resultatet har blivit en vild lek med form och berättarstoff. Temat med den goda människan blir bara delvis klarlagt, de existentiella valen bara delvis belysta.

Fredrik Høstaker är bra, men hans tolkning av Furst Mysjkin tycks grund – som att formen blivit för stark och han poserar mer som fåfäng Jesusgestalt än en ‹‹äkta människa››, som Mysjkin benämns i romanen. Han är inte heller sålöjlig som han kan beskyllas för av de som omger honom. De existentiella dilemman han ställs inför, de sociala missförstånden, blir mest gester och engagerar lite. Här ikläs han dessutom rockikonattribut. Sådana finns det gott om

Relaterte saker

Birgitta Haglund om Mattias Anndersson Idioten, Dramaten, Stockholm 2021:

https://shakespearetidsskrift.no/2021/01/den-komplexa-godheten

i den skruvade och lekfulla Ane Ledang Aasheims kostymer.

Det är stundtals vackert och skickligt: Ole Johan Skjelbreds regi briljerar ibland. Han har ett fint handlag med skådespelare, för att han själv är en framstående sådan. Scenen före paus, när en stor ridå vrids runt i mitten av scenen och ensemblen löper runt medan vridscensmekaniken rör sig åt motsatt håll, är en visuell och härlig fest för ögat. Karaktärernas självupptagenhet får sin egen rörliga tablå i något som liknar ett dödens skepp. Jag har varken sett Skjelbreds förra föreställning på Kilden, Hamsuns Mysterier från 2020, eller Bröderna Karamasov på Trøndelag Teater 2017. Att döma av stilen så är det ändå något som länkar dessa föreställningar samman med Idioten.

Budrunda om kropp och själ

När Nastasia Filippovna, Nastja, romanens förtappade kvinna, som också är Dostojevskijs madonna- och horafigur i romanen, leder sin egen budrunda för köp och sälj av egen kropp och själ, är detta en av de bästa scenerna. Den visar på ett dilemma vi kan relatera till. Hon kan välja att gå under eller att överleva, starta ett nytt liv, se positivt på sin framtid, betyda något för andra. Valet får giltighet och tyngd, trots den absurda form som föreställningen getts. Isabel Beth Toming håller med självklar energi greppet om scen och salong. Hon är det kvinnliga centrumet i romanen, som alla förhåller sig till, den som man antingen hatar eller begär. De kvinnliga skådespelarna är de som briljerar mest i Idioten, även i mansrollerna. Ann Ingrid Fuglestveit lyser i rollen som den självmordsbenägne och lungsjuke Ippolit. Nastasia Filippovnas triste förmyndare och älskare, general Totskij (Ulla Maria Broch), har tröttnat på sin konkubin och säljer henne för 75 000 rubel. En stel och bitter gamling. Den filosofiske storskurken Rogosjin, spelad av Gine Corelia Pedersen, som här skulle kunna vara någon rockartist hämtad ur filmen The Planet Of The Apes, kan tas för en bild av en girig kapitalist med dolda böjelser. Kanske också gängkriminell, gränsen är hårfin. Han vill bara äga Nastasia, och Rogosjin lägger 100 000. Medan Mysjkin å sin sida bara kan erbjuda henne ett liv med en man som ser henne för vad hon är. Det faller tillbaka på honom själv när hennes yttre verkar på honom som en slags helig skönhet, värdig en rysk ikon. Hans förhållande till kvinnor tycks omoget pubertal. Senare blir Mysjkin rik genom ett stort arv, och sakerna får en ny utveckling, där pengarna styr. Överklassen fortsätter sitt liv, fjärran från verkligheten. Det visas med all önskvärd tydlighet i de många scenerna med fest och dans.

Rysk kitsch

Scenen med budrundan försvinner dock i utanverk och formspråk. Frågorna som inställer sig är flera: vad vill man säga om dagens och dåtidens Ryssland, varför så mycket rysk kitsch och ryska symboler? Texten Pussy Riot tronar överst på en kaka. Scenen fylls i andra akten av ett arkitetoniskt sagoslott som minner om Kreml och ortodoxa kyrkor. Ryska pop- och rockband från 1970-och 80-talen är en del av kostymernas kitschiga estetik. De framstår som vodkastinkande och översminkade fetischer. Varför? Är dagens Ryssland något man alls vill kommentera, eller är rysk kitsch och rysk kultur bara en fond? För vad i så fall?

Mimiska effekter

Vladimir Sorokin skrev 1997 pjäsen Dostojevskij Trip. Där kommer några narkomaner till en sliten källarlokal i St Petersburg för att få piller, och drogerna förvandlar dem till personerna i Idioten. De börjar monologisera och fortsätter in i livshotande tillstånd, med konsekvensen att missbrukarna dör av överdos. Styckets ‹‹Pusher›› kommer då tillbaka, med kommentaren att Dostojevskij är alltför stark för dagens ryssar. De får pröva med Stephen King. I det stycket finns ett slags syskonskap med det jag tror att man vill göra i Skjelbreds uppsättning, men där man inte lyckas få fram aktualiteten, den komiska knorren, den som Sorokin med små medel lyckades med.

I Kildens Idioten fungerar mimen ofta bra som en komisk figur. När man exempelvis röker utan cigaretter i händerna, serverar varandra drinkar, som med ljudeffekter också bjuder på hostningar, tändstickor som tänds så att det dånar i högtalarna, eller drillar som slås på en osynlig virveltrumma för att markera en vits. Men slapstick och mim bjuder in till enformighet, uppsättningen är tondöv i förhållande till mycket av sprängstoffet i romanen. Det är kort sagt svårt att fåtag i vad Skjelbred och ensemblen vill med sin ständigt undflyende, men för så vitt ofta underhållande, teatralitet.

Det är bara att hoppas att den spelar in sig, inte som den stora tragedi över människans själ och öde som romanen är, utan som den komedi över våra beteenden som Kilden Teaters föreställning verkar vilja vara.

(Publisert 05.02.2023)