Saftiga köttben

Varför sätter man upp Edvard Albees mest kända stycke på Nationaltheatret i Oslo just nu? är den stora frågan. Man marknadsför det till och med som

ett av de mest spelade i världen. Det måste väl bero på att man har lust till att inte bara ge en modern klassiker, utan också några av sina bästa skådespelare saftiga köttben till roller att arbeta med, något som visar dem från deras bästa sidor. 

Paradroller

Paradrollerna är de vidriga och självupptagna Martha och Goerge, som är ett kattochråtta-par, liknande många andra dödligt giftiga och samtidigt sant komiska par i världsdramatiken. Deras gäster Nick och Honey, under det nachspiel som också är ett fylleslag av dignitet, är deras yngre speglar. Man kan också säga en yngre version av dem, fångade i de äldres grymma grepp.

En scen står fram som talande för denna uppsättning och på sitt sätt också för Albees text. Det är när Georg i Trond Espen Seims tolkning försöker strypa Martha, spelad av Laila Goody, och Honey reser sig ur soffan och ropar «Våld! Våld!» i en segergest med upplyfta armar. Ett ögonblick som visar hur allt spårar ur och blir galet komiskt och hemskt samtidigt. Här är det tveklöst att både regin och skådespelarna funnit tonträffen. Maria Ómarsdóttir Austgulen som Honey är verkligen briljant. Den rollen brukar vara framställd som en lite halvutvecklad dumsnut, eller som en person fångad i sina känslors kaos. Den senare en perfekt liten roll för en skådespelare med tragikomisk timing. Det har verkligen Austgulen mycket av. Seim och Goody briljerar i sina roller. Det är bara John Emil Jørgensrud som inte övertygar. Han blir för sävligt trygg i för honom missanpassade retrokläder, med hipsterskägg över en vit, höghalsad akademisk pullover.

Det att handlingen tycks stanna upp gång på gång, vilket gör att en del av scenerna blir underliga transportsträckor, medan detta i långa sekvenser gör föreställningen svår att förstå, är för att man här har tolkat Albee alltför mycket åt det psykologisk-logiska hållet. Framför allt är det svårt att förstå varför den unge mannen Nick, en akademiker-wannabee som strävar uppåt, överhuvud taget vill stanna kvar och vara med om eländet som Martha och George har riggat. Det är med andra ord en bisak som blir ett problem i sig. Det går inte ihop. Detta är inte Jørgensens fel heller. Nästan helt förlorat går det faktum att Albee är den amerikanske absurdisten, som ställer upp orimligheter mitt i det bekanta, och som talar lika mycket i allegorisk form som någonsin en Beckett eller Pinter. Hanne Tømta är inte känd för det absurda och allegoriska som regissör. När hon prövar denna klassiker gör hon som hon förut har gjort med Ibsen och Tjechov.

Speglingar

Det äldre paret är just hemkomna mitt i natten från en våt, akademisk fest, och fortsätter vanemässigt att dricka. De är dessutom till en början här ganska så fina mot varandra i sin småbrutala jargong. Martha har bjudit in det unga paret pånachspiel, och George varnar för att ta upp att prata om deras son. Men det är just vad hon gör, nästan så fort de andra har stigit in genom dörren. Den frånvarande sonen har blivit själva navet i deras relation. Det unga paret Nick och Honey är 20 år yngre, men har liknande livshistorier med barnlöshet, ärvd makt och pengar i bagaget. Mannen är i båda fallen ett impotent bihang till sin hustru, som är den som står för det relativa välståndet. Relationerna har hos båda paren gått i stå, eller är på väg att göra det.

Man kan med andra ord med fog hävda att Nick och Honey skådar in i sin egen framtid när de möter sina äldre upplagor på fylleslag. Detta försvinner helt i denna uppsättning. Dessutom, utan att det är någon spoiler, då stycket spelas så ofta – till och med på privatteatrar – så är Marthas och Georges son Jimmy det problem som står helt i centrum i stycket. Han existerar nämligen inte. Han är det uppdiktade resultatet av en perverterad relation mellan makarna i ett äktenskap som har stelnat. 

Fiktionalisering

Marthas och Georges supande underhåller det hat de har mot varandra och de hittar hela tiden på saker för att driva påoch förgöra den andre. Sonen är den stora, onda, värkande bölden. Att de är barnlösa är en av flera psykologiska förklaringar i en relation som har blivit en absurditet. En annan förklaring är könskriget. Men varför förklara och försöka förstå i en samtida verklighet som blivit alltmer absurd? Frågan är: vilken förståelse ska vi ha?

Hade Tømta (och hennes dramaturg?) tagit in att Edvard Albee ställer upp till beskådande den amerikanska självupptagenheten, att inget i pjäsen refererar till något annat än den lilla värld de lever i och till deras småaktiga liv, samt visar det som en fiktionalisering av verkligheten, då hade den kunnat bli mer samtida. För vad är det som är mer kännetecknade vid vår egen samtid, mer än 60 år efter att pjäsen skrevs, än de förvrängningar av verkligheten som pågår ständigt och jämt och överallt? Rena lögner framställs som sanningar i både könskrig och i andra krig.

Regissör Hanne Tømta försöker nu inte förklara pjäsen till varje pris, men denna extra dimension saknas för att uppsättningen ska lyckas. Tømtas upptagenhet vid skådespelarnas arbete är förståeligt, hon är först och främst en god personinstruktör, medan en av skådespelarna med denna tolkning som sagt faller utanför och man blir sittande sökande efter svar. Känslan av att man hela tiden börjar om förstärks av att man också lagt in två pauser. Det gör att de mister den nödvändiga konsekvensen, själva tempot på scenen. Det är rent av så att det går an att undra om de faktiskt är lite rädda för mörkret i det som de för fram och istället presenterar det som snärtig och briljant underhållning. Lite godmodig är den också.

Att jämföra med…

Det är alltid synd och illa att jämföra med andra uppsättningar. Men kanske ändå? De senaste två jag har sett är Martin Kušejs uppsättning från Akademietheater i München, som jag såg på Burgtheater i Wien härom året, en formfulländad uppsättning som jag upplevde som distanserad och död. Kanske det var just stanken av död vi skulle uppleva? Men fokuset på den ingrodda borgerlighetens alkoholkonsumtion blev för stark. Medan Grusomhetens Teater i Oslo för ett par år sedan visade fram en lyckad lösning, då med själva den överdrivna spelstilen, framför allt hos George. Det var fysiskt skolade skådespelare och inte psykologiska tolkningar som fick fram det absurda i Albees text (se anmeldelse her, red. anm.). 

Och så, den som ligger närmast till hands i detta fall, Mike Nichols film från 1966, där Richard Burton och Elizabeth Taylor lyckas dölja för inte bara det unga paret utan också för publiken att sonen är en fiktion, ända till slutet. Sedan drämmer George till, efter det låtsade telefonsamtalet med dödsbudet, och Martha bryter samman. Man begriper ingenting, i en film som fastnat i skådespelarnas egna privatliv.

Tre vitt skilda tolkningar. Olika också denna som spelas på Kanonhallen. Vilket visar på pjäsens potential –och fallgropar. Tømta och hennes team har nog fallit i samma grop som den då unge filmskaparen Nichols. Det är begripligt. Men det fungerar inte.

(Publisert 06.05.2024)