I Sara Stridsbergs universum

Drottning Kristina, Valerie Solanas, Edith Bouvier Beale, Lolita, Medea, Antigone … Författaren och dramatikern Sara Stridsberg har gång på gång i sina pjäser och romaner tagit avstamp i verkliga människoöden, personer ur vår gemensamma historia, liksom i kända fiktiva gestalter, även om hon också har skrivit pjäser som inte bygger på någon välkänd person. Många av dessa gestalter är på olika sätt egensinniga solitärer, de går helst sina egna vägar. Det kan vara lätt att uppfatta dem som udda. Det är i alla fall ofta så som de brukar beskrivas. Men Sara Stridsberg värjer sig mot den typen av kategoriseringar och lyfter fram något annat: 

– Jag vänder mig alltid mot den beskrivningen, för mig är inte gestalterna jag skriver om udda. Och jag får alltid den frågan, varför jag skriver om dessa människor. Jag tror att den frågan egentligen lyder: ”Varför skriver du inte om människor i Stockholms innerstad som tillhör medelklassen?”

Efter Sara Stridsbergs romandebut med Happy Sally, 2004, kom Drömfakulteten som blev hennes stora genombrott och som hennes första pjäs växte fram ur. Valerie Solanas ska bli president i Amerika hade urpremiär på Dramaten samma år som Drömfakulteten kom ut, 2006. Det var en önskan från skådespelaren Ingela Olsson som var startskottet till den pjäsen. Sara Stridsberg var inne i skrivandet av sin roman, där hon skildrar olika händelser i den radikala feministen Valerie Solanas liv, hon som skrev Scummanifestet (som Sara Stridsberg har översatt till svenska) och som sköt Andy Warhol, när Ingela Olsson förklarade att hon ville att Stridsberg skulle skriva en pjäs där hon fick möjlighet att gestalta Solanas. Ingela Olsson hade läst Sara Stridsbergs förord till Scummanifestet och blivit fascinerad. 

– Jag vet inte hur lång tid det hade tagit innan jag närmat mig teatern på egen hand, om jag inte fått denna beställning. 

Nej, hade du gjort det alls, tror du?

– Det är omöjligt att säga. Men jag var redan då väldigt intresserad av teater, jag gick ofta på teater och läste mycket dramatik. Min mamma tog dessutom med mig på tunga grekiska dramer från det att jag var alldeles för liten. Teater låg nära mig. 

Hon beskriver det som att skrivandet av pjäsen Dissekering av ett snöfall påverkade hennes romanskrivande. 

– Så har det varit med allt jag har skrivit, att teatern och dramatiken många gånger har hjälpt mig att skriva romaner. Jag har lärt mig att lyssna till olika röster på ett särskilt sätt.

Det gäller under själva skrivandet, men också när hon sitter med under repetitioner eller ser föreställningar och hör sina egna repliker, eller tar del av andras pjäser. 

– Dramatiken har varit som en skola i att skriva romaner. 

Generellt sett tycker Sara Stridsberg det är enklare att skriva dramatik än romaner. I en intervju i Dagens Nyheter (2024-03-01) beskriver hon det som att skriva en pjäs är som att hoppa på ett tåg medan att skriva en roman är som att under en tid leva i ett träsk. En roman är helt enkelt ett större arbete som kan ta flera år i anspråk, det gäller inte pjäserna.

– Det här låter så otroligt flummigt men när jag skriver dramatik handlar det så väldigt mycket om att lyssna, att bara lyssna på de där främmande rösterna. 

Du menar att rösterna kommer utifrån?

– Ja, på något sätt. Om jag bara börjar så kommer rösterna att börja svara varandra. Det är som ett eko och får jag bara fatt i det, då kommer hela pjäsen, nästan helt på egen hand. Med en roman är det mycket ett blint sökande arbete där jag liksom famlar för att håva in berättelsen någonstans långt utifrån. 

Hon tycker också att dramatikskrivandet ofta kan kännas mer avskalat än att skriva romaner, det sistnämnda beskriver hon ”som att vara instängd i en spegelsal, i en framvällande okontrollerad flod av ord”.

– Det finns så många illusionstrick. Dramatiken upplever jag ofta som naknare och öppnare.

En pjäs kan hon ibland skriva på bara några veckor. Men framträder inte de där rösterna rätt snart så lägger hon ner pjäsprojektet.

– Det är antingen eller. Antingen hakar jag på och hör alla ekona eller så hör jag ingenting, och då är det kört. Med en roman vet jag att det handlar om ett mycket långsammare arbete där jag står på en plats och bara väntar. Att skriva en roman är mer som ett sätt att leva, det är som en sopstation där jag tillbringar några år, med alla infall och irrfärder. Det kanske är ett sätt att förstå världen för mig. Att skriva en pjäs är lite mer kontrollerat, lite mer utanför mig själv. 

Skrivandet tog stopp

Ett tydligt exempel på hur pjässkrivandet fick romanskrivandet att lossna för henne, är då hon växelskrev på pjäsen Beckomberga/Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet och romanen Beckomberga – ode till min familj. 

– Jag fastnade i arbetet med den romanen, på ett sätt som jag inte har gjort vare sig förr eller senare. Jag kunde inte skriva vidare. Romanen låg nere i ett år.   

Hon ville skriva ett epos över de gamla mentalsjukhusen, där Beckomberga – det största av dem i Sverige, beläget i Stockholmsförorten Bromma – var själva kärnan i boken. Det som intresserade henne var Beckomberga ”som symbol i vår kultur för den ensamma människan som går under och hamnar i mörkret och utanför gemenskapen”.

Ofta har det varit så att det hon skriver om – vare sig det handlar om ett mentalsjukhus, en familj och dess relationer eller en mördad kvinna som lever kvar och följer sina närmaste från andra sidan – blir det som ett litet kikarsikte ur vilket hon betraktar hela världen. När det gäller Beckomberga tittar hon på världen ur mentalsjukhusets perspektiv och får på det sättet syn på ett helt samhälle. 

Under sin barndom hade Sara Stridsberg besökt sin pappa på Beckomberga, som var intagen där tillfälligt. Men de erfarenheterna låg inte alls i förgrunden för henne när hon började skriva på romanen. 

– Det är så märkligt, så tror jag att allt skrivande är för mig, att jag måste göra mig blind för vissa saker för att alls kunna skriva. 

I den färdiga romanen är detta däremot något centralt – att huvudpersonen Jackie besöker sin pappa Jimmie Darling på Beckomberga, och hur den miljön och människorna hon möter där påverkar henne. 

Vad var det som gjorde att du fastnade i romanskrivandet?

– Vem jag än tittade på hade jag en känsla av att jag stod utanför och tittade in, och att det i någon mening var ett slags förräderi, att beskriva den här platsen och människorna där med en blick på dem utifrån. Människor som redan hade blivit betraktade utifrån, om och om igen och kanske inte fått berätta sin egen historia. 

Hon säger att det alltid har varit de ”friska” som har beskrivit de ”sjuka” och att hon ville komma bort från det. 

– Det blev helt omöjligt att skriva romanen. Jag förstod inte hur jag skulle kunna överskrida gränsen mellan det sjuka och det friska. Jag trodde väl inte på den gränsen egentligen, jag visste väl redan då att varje människa bär allting inom sig – att det inte finns några sjuka eller några friska. Och att friskheten kan vara bland det sjukaste som finns. 

Hur menar du då?

– Jag tror att det är farligt att vara för frisk eller för normal, att det i sig bär en sorts sjukdom, och att man kan bli förstörd som människa om man förhåller sig för mycket till yttre regler och andra människors blickar. 

Medan romanen Beckomberga låg nere började hon skriva på sin pjäs, som alltså utgick från boken. Och då lossnade det.

– Det var som att de här människorna fick komma till tals själva på scenen och någonstans formulera sig kring sitt eget liv, med sin egen röst. Det finns ju alltid en dramatiker bakom, men ändå, det gjorde en enorm skillnad. De kunde vara vildare, sannare, kraftfullare och klarare på en scen än vad de var när de var beskrivna av mig i en roman. Många av karaktärerna var för vilda för att låta sig stängas in i romanens kista. 

Något ytterligare som gjorde att romanskrivandet blev lättare var att bland de tolv roller som skulle stå på scenen kunde hon låta röster från sin egen familj smälta in i det körverk som denna pjäs på sätt och vis är.

– Det var så jag närmade mig min egen historia, att mina familjemedlemmar fick träda fram en smula i detta myller av röster. När jag sedan återvände till romanen förstod jag att hjärtat i berättelsen fanns hos ett barn som besöker sin förälder på Beckomberga, att det var viktigt. Då gick det lätt att skriva. 

För sent för böner

Svindel – Kärlekens Antarktis Revisited (en pjäs för en död kvinna) är den tredje av hennes pjäser som hon byggt på en av sina romaner, i det här fallet Kärlekens Antarktis. Som en mörk klangbotten i berättelsen ligger möjligen (även om Sara Stridsberg aldrig har talat om det själv) det uppmärksammade styckmordet på Catrine da Costa, sommaren 1984, en tvåbarnsmamma som med åren hade mist vårdnaden om sina barn – hon hade hamnat snett, var inne i drogmissbruk och prostitution. I romanen fortsätter Kristina, som huvudpersonen heter där, att följa sina närmaste även efter sin död. Hon talar så att säga från andra sidan, lever vidare.

Redan i pjäsens allra första replik, Kristinas (som i pjäsmanuset även kallas Den döda), sätter Sara Stridsberg en kuslig ton: ”Vi var alltså i skogen. Det var någon sorts skymning men ingen sol, ett brunaktigt ljus som sjönk över landskapet. Och det var bara vi, han och jag, och känslan av att vara ensamma kvar i världen var så stark att ingen verklighet hade kunnat ändra den /…/ det var för sent att be om hjälp nu, för sent för böner.

– Pjäsen är en sorts Venuseffekt, när vi tror att vi betraktar den döda kvinnan – som hela vår underhållningskultur med mordserier och krimlitteratur är uppbyggd kring – så är det istället hon som stirrar tillbaka på oss. Jag tänkte hela tiden när jag skrev: Ja, men när ni är så galna i döden så ska ni fan få döden, men då får ni stanna kvar och följa med hela vägen, och inte se bort …

Pjäsen hade sin urpremiär på Den Nationale Scene i Bergen 2022, med titeln Kärlekens Antarktis, i regi av Annika Silkeberg (som även regisserade urpremiären av Beckomberga på Dramaten). I våras spelade Dramaten denna pjäs, där med titeln Svindel, med Ingela Olsson i rollen som Kristina, och i regi av Rebecka Hemse. 

Scenrummet i Målarsalen, som är en rätt intim scen, förde tankarna till en anatomisk teater, där man förr dissekerade lik inför publik. Och i och med att publiken stundtals satt så nära skådespelarna att man skulle kunnat sträcka ut en hand och röra vid dem, kändes det på något sätt som att allt kom tätt inpå, in under huden, inte minst det krypande obehaget. Dessutom såg man hela tiden reaktionerna hos de andra i publiken, som satt i en båge runt scenen. 

Det som berör Sara Stridsberg mest i denna berättelse är Kristinas relation till sina barn, att hon förlorat vårdnaden om dem, och att hon efter sin död ser alla svårigheter som de går igenom utan att kunna ingripa, hjälpa dem. Där finns också en kärlekshistoria som gått förlorad, mellan Kristina och Shane, pappan till barnen, och en scen där de två återses.

– Varje gång jag sett Svindel har jag börjat gråta i den scenen. Den är svår att värja sig mot, tycker jag.

Hon beskriver sin roman som att den nästan är ”ett angrepp på läsaren”.

– Man tvingas befinna sig i Kristinas dödsögonblick gång på gång, eftersom jag i romanen hela tiden återkommer dit och berättar allt en gång till.

Detta har hon tonat ner i sin pjäs även om också den återvänder till mordscenen, men inte alls lika ofta.

– Det finns en gräns för hur mycket man kan säga på en scen, hur uttalad man kan vara, eftersom scenspråket är så skört. Och det finns så mycket kärlek och ljus i den där berättelsen. Jag brukar tänka att Kärlekens Antarktis är den enda bok jag skrivit som har ett lyckligt slut och det är samma med pjäsen. Den börjar med hennes död, men alla i pjäsen sträcker sig mot ljuset och kärleken, hon också. Det finns också mycket humor i pjäsen. På Dramaten har publiken skrattat mycket, även om de flesta gråter på vägen ut.

Som läsare av en roman tvingas man framkalla alla beskrivningar själv, menar Sara Stridsberg, skapa sina egna bilder. Det gör att skildringen kommer ”ända in i blodet, innanför bröstkorgen, in i huden”. Men på scen skapas en annan sorts närhet.

– Att se Ingela stå på scenen är ju också att tvingas möta en riktig människa, i det här fallet en kvinna som har levt ensam sedan hon dog och som går omkring i sitt linne och sina gamla mjukisbrallor. Då är det väldigt lätt att visualisera ”den andre”, alltså medmänniskan. Jag tror att det kanske får samma starka effekt men det är olika vägar – att ha Kristina inom sig som en röst eller att betrakta henne utifrån. 

När Ingela Olsson bad Sara Stridsberg att skriva en pjäs utifrån den här berättelsen var hon väldigt tveksam, just för det som hon nämner ovan – skörheten i scenspråket.

– Jag minns att jag sa att jag inte vet om det där kan sägas från en scen. Det blir kanske för brutalt. Och då svarade hon att det kanske inte bara kan sägas, det kanske måste sägas. Jag sa att jag har bara en enda replik klar: ”Jag saknar mitt huvud, jag vill ha tillbaka det.” Då var det som att hon nästan föll bakåt där vi stod. 

Vill vränga sig ut

Något som brukar återkomma i intervjuer med Sara Stridsberg är att hon under en tidigare period skrev mycket om mödrar och döttrar, exempelvis i pjäsen Konsten att falla som hade urpremiär på Teater Galeasen 2015. Det är historien om två numer avlidna, excentriska amerikanska kvinnor, Edith Bouvier Beale och hennes mamma, som under årtionden levde isolerade, i en symbiotisk relation, i en förfallen lyxvilla nära stranden i East Hampton. Det brukar också lyftas fram att det under senare år istället har dykt upp ett antal far- och dotterrelationer i Stridsbergs texter, som exempelvis i Beckomberga. Det märks att Sara Stridsberg blir obekväm när jag lyfter det här, hon uppskattar inte att hennes texter blir kategoriserade, förklarar hon. Det får henne att känna sig jagad. Efter att den ovan nämnda intervjun i Dagens Nyheter publicerades, med rubriken ”Jag återvänder uppenbarligen till familjen”, har hon känt att hon behöver ta sig loss även ur den beskrivningen, hitta ett sätt att inte skriva om familjen. 

– Jag tror att allt skrivande handlar om att vränga sig ut ur de här färdiga idéerna om vad en människa är, att den rörelsen finns i allt jag skriver – vidare, vidare, bort. Jag brukar tänka: Kalla det vad fan ni vill, mitt riktiga namn får ni aldrig veta. 

Hon berättar om när hon läste de första recensionerna efter romandebuten, att hon fick en känsla av lättnad.

– Jag tänkte: Men gud, vad skönt, det är ingen som kommer i närheten av att förstå vad jag skriver om. Det var faktiskt en hisnande upplevelse. Jag såg ett utrymme som öppnades för mig där jag kunde göra vad jag ville.

Och du känner dig inte besviken på att du inte blir förstådd som författare och dramatiker?

– Nej, jag vill inte bli förstådd, eller jag tror att läsarna och teaterpubliken tar in ett verk via blodet, bortom språket, paradoxalt nog, förbi intellektets gränsvakter.

När recensenter ska översätta ett konstnärligt verk till journalistik så ”blir det någon form av förvrängning”, menar hon. Och just det gör att hon känner att hon går fri. 

Men menar du att det att bli förstådd är detsamma som någon slags fångenskap?

– Nej, men jag tycker väl att det mer handlar om att etikettera och kategorisera på ett sätt som jag uppfattar som mer osant, än att jag blir förstådd. Det är därför jag skriver, för att jag inte tror på kategoriseringar, idéer om vilka människor är, jag strävar hela tiden efter en sorts frihet, både för mig och för mina karaktärer. Det kanske bara är ett försvar, att jag sitter på höga hästar och försöker rida ifrån alltihop, men jag tror det är nödvändigt för att kunna skriva. 

Hon hänvisar till ett uttalande av Susan Sontag, om kritiken som ett slags hämnd på konsten. 

– Jag har alltid tänkt på kritiken som någon form av bestraffning som man som konstnär måste tugga i sig. 

Kretsar kring grundberättelser

En annan pjäs av Sara Stridsberg som har spelats i Stockholm under våren, vid sidan av Svindel, är En grav för två – Antigone i Kolonos i regi av Natalie Ringler, där publiken på Teater Galeasen fick möta Antigone som försöker hjälpa sin pappa Oidipus att hitta en plats för hans sista vila. Det handlar om att följa sin pappa till världens slut.

– Oidipus är förskjuten av samhället och Antigone följer honom till Kolonos för att han ska hitta en fristad där, en plats där han kan få existera. 

Det kan låta mörkt men det är en uppsättning som rymmer mycket humor, som skådespelarna Lina Englund (Antigone) och Johan Rabaeus (Oidipus) förvaltar väl. Kanske är det till och med en ny ton i den här Stridsbergspjäsen.  

– Det blev en sorts komedi. Jag tror att jag kommer skriva mer komedi framöver. 

Det är inte första gången som Sara Stridsberg tar avstamp i de grekiska dramerna, det gjorde hon även i sin pjäs Medealand (från 2009). Hon menar att dessa dramer, likt Bibeln eller Koranen, är omöjliga att komma runt. De ställer frågor till oss om vad det är att vara människa, vilka moraliska och etiska dilemman vi har att brottas med.

– Det är som grundberättelser om människan. Medea till exempel, hon finns i oss alla som en idé om familjen, kärleken, hatet, brottet, straffet, Gud. Jag tror att jag i mitt skrivande håller på med massor av sådana grundberättelser. Små och stora. Berättelseskärvor som måste hanteras.

Den Antigone som Sara Stridsberg närmar sig i En grav för två är den unga, som ännu inte tagit strid med Kung Kreon angående sin bror Polyneikes begravning. Det är alltså inte hjältinnan som Stridsberg intresserat sig för, så som hon menar att Antigone brukar skildras i vår tid.

– Det är märkligt att den Antigone som går emot makten, Kung Kreon, hon intresserar mig inte alls, eftersom hon sedd med vår tids ögon bara har så fruktansvärt ”rätt”. Hur skulle någon kunna tycka att hon inte ska få begrava sin bror? Jag undrade istället var hennes övertygelse och kompromisslöshet kom ifrån, hur den uppstod, vem hon var först. När hon dyker upp utanför Kreons port i Sofokles pjäs Antigone, var kommer hon ifrån, vad har hon redan offrat?

Säregen kontakt

Att Ingela Olsson har betytt mycket för Sara Stridsberg som dramatiker har väl redan framgått, det är också något som hon talat om i tidigare intervjuer. Under det här samtalet vill hon istället lyfta fram sitt samarbete med skådespelaren och regissören Rebecka Hemse, som alltså regisserade Svindel på Dramaten nu i våras. De träffades redan 2015 då Rebecka Hemse gestaltade en av rollerna i uppsättningen av Beckomberga på samma teater – Sabina som blir tillsammans med Jackies pappa Jimmie Darling. Det var för övrigt Sabinas slutreplik i denna pjäs som ledde Sara Stridsberg in i romanarbetet med Kärlekens Antarktis. 

– Hon tar livet av sig i slutet och hennes sista replik säger hon att det kommer vara som om hon aldrig har varit här. 

Den kontakt som Sara Stridsberg fick med Rebecka Hemse från start beskriver hon som säregen.

– Hon sökte upp mig och ville träffa mig innan hon tackade ja till rollen som Sabina. Hon hade varit med om svåra saker och var rädd för att spela den rollen. Det gjorde att jag fick en särskild väg in till henne.

När Sara Stridsbergs nästa pjäs Sårad ängel sedan skulle hitta en regissör på Dramaten, fick Rebecka Hemse det uppdraget av teaterchef Mattias Andersson. 

– Hon sa till oss att ”ni får bestämma vad jag ska göra – jag kan städa lokalen, göra scenografin, spela huvudrollen eller regissera – men jag vill vara nära denna pjäs till varje pris”. Jag tyckte så mycket om den hållningen hos henne.

Som dramatiker tycker självklart Sara Stridsberg att det är enormt viktigt hur de regissörer som tar sig an hennes pjäser närmar sig dem. Men hon försöker att inte ha för många åsikter om deras val, tolkningar, vad de väljer att accentuera, utan att istället ta ett steg tillbaka. När det gäller de skådespelare som ska levandegöra hennes ord säger hon att de ”betyder allt”.

– Nu pratar jag bara om urpremiärer men jag blir så rörd varje gång skådespelarna börjar ge kropp åt mitt språk. Det är fantastiskt när texten blir en människa. Jag lär mig också så mycket om dramatik av att se tidiga rep, när skådespelarna närmar sig sin roll första gången, testar någon scen, innan det sitter. Det ögonblicket är … alldeles trolskt. Jag hör allting när jag skriver men det blir ändå en sorts överraskning varje gång att se karaktärerna leva, att de faktiskt existerar, lite som en chock. Där är teatern speciell.

Hon berättar om när hennes Jonatan följde med på en tidig repetition av Svindel, och hur han hade svårt att sluta gråta. Han sa efteråt att det var så underligt, eftersom han inte har för vana att sitta och gråta hur som helst bland främlingar och dessutom hade läst texten många gånger, att illusionen om verklighet blev så stark. 

– Det är teaterns mirakel, att det är på riktigt, det händer där och då. Det går inte att värja sig mot riktiga människor.

Släpper taget om sina manus

Sara Stridsbergs pjäser har inte spelats enbart i Norden utan även i länder som Frankrike, Tyskland, Schweiz, Polen, Slovakien, Mexiko och Brasilien. När det gäller de internationella uppsättningarna har hon sett väldigt få av dessa och har inte haft mycket kontakt med regissörerna heller. Hon tycker det är ”lite obehagligt att komma till en premiär i ett annat land och inte ha någon aning om vad de har gjort”. 

– Det kan kännas hur konstigt som helst. Om det är urpremiär här i Sverige hinner jag gå på en del rep och vänja mig vid regissörens tolkning. 

Att få se sina äldre pjäser iscensatta i nya tolkningar är inget som direkt lockar henne, hon brukar försöka släppa taget om sina äldre manus.

– Jag känner ofta att det får bli det som det blir, att det där har inte jag med att göra. Jag vill nog inte se min egen taffliga text och jag vill kanske inte se regissörernas taffliga tolkningar heller, säger hon och skrattar till.

Hon menar självklart inte alla regitolkningar, inte alla uppsättningar.

– Det är inte heller så att jag måste älska en uppsättning, den görs ju inte för min skull, för att jag ska gå och se min pjäs och känna mig nöjd.

De få gånger hon sett sina pjäser iscensatta i exempelvis Frankrike har hon mött en annorlunda teaterestetik än den hon är van vid.

– Det är så långt ifrån den skandinaviska teatern. Det är intressant.

Hon känner stolthet över svensk teater men får ibland känslan av att det kan finnas ”en brist på tillit till publiken”.

–  Som tanken att man inte ska spela långa föreställningar eller ha långa, krångliga samtal på teatern, för då kanske publiken tröttnar och tycker det är tråkigt. Ungefär som att alla måste hem och titta på Netflix efter fyrtio minuter. 

Drottning som vill vara kung

Nästa år kommer hennes pjäs Konsten att falla sättas upp på två olika teatrar i Frankrike och dessa uppsättningar kommer hon följa lite närmare. Hon har också träffat bägge regissörerna. Redan till hösten blir det dessutom en uppsättning på Nationaltheatret av hennes pjäs Dissekering av ett snöfall (från 2012) med premiär i september, i regi av Camilla Kold Andersen. På scen får publiken möta svenska drottning Kristina, som i manuset kallas Konungaflickan. Hon kröntes till drottning redan vid sex års ålder, år 1632. Det var en på många sätt normbrytande drottning. Hon ville inte gifta sig, inte föda barn, inte vara kvinna överhuvudtaget – hon ville vara kung. Pjäsen skildrar hennes längtan efter att få bestämma över sitt eget liv.

– Jag har bearbetat och skrivit om pjäsen nu, inför Norgepremiären, strukit ner den lite. Men jag tycker inte så mycket om den. Det är en pjäs som har irriterat mig ibland och så brukar jag inte känna. 

Hon tror att det kan vara så att när en pjäs har spelats så mycket som den här har gjort, både i Sverige och internationellt, så tappar hon kontakten med den själv. 

– Jag har också problem med att Kristina är så otroligt potent. Jag är trött på hennes kaxighet, den intresserar mig inte längre. 

I slutet av pjäsen ligger Kristina, rusig av alkohol, och kommenderar ut avrättningar till höger och vänster. I scenanvisningen som inleder scen 19 står det: ”Hon talar i någon sorts dvala: ’Avrätta honom. Kör bort dem. Straffa dem med stenar. Bind dem vid ett hjul och låt lemmarna krossas.’”

– Jag försöker säga att hon var en despot, en diktator, som kungligheter var på den tiden. Hon var våldsam, totalt lynnig, men det är som att bara för att hon var kvinna föreställer sig alla att hon hade något härligt, feministiskt case som drev henne.

Sara Stridsberg önskar att både den feministiska sidan hos Kristina och den despotiska, ska bli synliga på scen – få finnas samtidigt, på samma sätt som i hennes pjäs. 

– Kristina måste också få vara grym och svår att älska. 

Efter hennes fars död, när hon tillträdde som drottning, tog ett råd över som egentligen hade makten över riket, berättar Sara Stridsberg. 

– Jag tänker att en människa som inte får vara regent i sin fulla kraft på grund av sitt kön, kan som hon utvecklas till att bli en av de grymmaste regenterna någonsin. Det kanske till och med hänger ihop – att man vill äga makten för att man inte har tillgång till den fullt ut. 

I pjäsen skildrar hon också hur Descartes kommer till Stockholm för att få träffa drottning Kristina:

– Och så visar det sig att det svenska hovet är ett förfallet, totalt antiintellektuellt gäng pissråttor. Han är chockad över den låga nivån inom hovet.

Detta har tonats ned i de uppsättningar hon sett av pjäsen.

– Det här borde jag säga till den norska regissören, inser jag nu: glöm inte att få med hela berättelsen.

Avslutningsvis, finns det något som du själv tycker att dina pjäser ofta kretsar kring, teman som återkommer? Om du skulle ringa in dem på egen hand.

– Jag tänker aldrig så men jag får ju ofta höra olika idéer kring det och jag tycker att det är upp till betraktaren att ha sådana idéer. Men om man skärskådar romanerna och pjäserna så är det ett sammelsurium, samma material dyker upp lite här och där och jag har struntat i om jag upprepar mig när jag skriver. Jag har alltid bara hängett mig åt skrivandet för jag har inte tid att blicka tillbaka och se vad jag har skrivit förr. 

Så bilder kommer tillbaka utan att du eftersträvar det medvetet?

– Ja, jag tror det, som bilden av en ödla som står i ett whiskyglas och stirrar på mig, jag vet att den har dykt upp på flera ställen men jag vet inte vad den står för. Det är som att jag har en stor leksakslåda som jag skakar om och så turneras allt, vissa saker vet jag var de kommer ifrån och vissa saker är gåtfulla för mig också. 

Hon nämner sin novellsamling Hunter i Huskvarna som kom ut för tre år sedan, att hon ofta tänker att hon ska skriva ”en myllrande pjäs” utifrån dessa noveller. Det är som att de smälter ihop till en enda historia, menar hon, ett enda mastodontverk.

– Så kanske allt jag skriver kommer vara till slut, att allt är ett enda stort verk som man kan gå omkring i. Allt kanske ingår i samma universum.