Som aktör var han karismatisk, ikonisk och stoisk, som människa beskrivs han av kollegerna som trygg och lojal. Han var en arbetande skådespelare, helt befriad från narcissim, skriver Roland Lysell. I forlengelse av nekrologen gjengir vi Henrik von Sydow om farens "svåraste utmaning på scenen" - rollen som Prospero på Old Vic i London, 1988, sendt i en e-mail.
Jeg tenkte at et kunstnerisk samarbeid ville være det mest effektive innlegget i den nesten uutholdelig populistiske debatten, sier Magne Furuholmen om samarbeidet med Vinge og Müller om musikkvideoen «This is Now America». Han ble introdusert for deres arbeider i 2018, og karakteriserer det som skjellsettende. Les intervju
Carte Blanche har sammen med den brasilianske koreografen Lia Rodrigues skapt en forestilling som både er menneskelig og på grensen til dyrisk, som bobler over av assosiasjoner og situasjoner. Men må man ha avanserte kunstlesebriller på om man skal se noe mer og noe annet en jukking og gnikking?
14. juni fortsetter Vegard Vinge og Ida Müller sin Ibsensaga, med Hedda Gabler, på Det Norske Teatret under Heddadagene. Intervju med Vegard Vinge, fra Norsk Shakespearetidsskrift, 2018, her:
Oslo Internasjonale Teaterfestival 2020 har börjat. Den gör sitt jobb, visar på alternativ och andra röster, som annars inte blir hörda. Samtidigt spelar den i ett ideologisk tomrum.
På hovudscenen på Det Norske Teatret er dramatiseringa av Edvard Hoems roman Slåttekar i himmelen blitt til respektfulle og godmodige portrett av nøysomme, hardtarbeidande menneske som levde i Noreg, og av dei som dro til Amerika, for om lag 150 år sidan.
In CUTLASS SPRING, Dana Michel continues her artistic quest for the ‘non-sensical’ and invites the audience to surrender to a sexual contemplation that is neither about revealing answers nor about hiding them.
Skjematisk om frigjøring og «othering» på en-, to-, og asymmetrisk tretakt.
(Bergen): I forestillingen «Ka? TARSIS!» dras vi inn i gudommelige livsanskuelser med voldsom kraft, samtidig som det hele tiden forblir uklart hva som er ekte på liksom og hva som er virkelig ekte.
(Trondheim): Trøndelag Teaters Høstsonaten åpner opp Ingmar Bergmans tekst og skaper større nærhet mellom rollefigurene enn slik de ble skildret i filmen.
(Stockholm): «The Duchess of Malfi», en pjäs av John Webster, en av Shakespeares efterträdare, iscensätts nu för första gången i Sverige. Men pjäsen bleknar bakom Suzanne Ostens lustfyllda intensiva regi, där varje sekund är laddad och riktad mot publiken. Pjäsen kommer att handla om en självständig kvinna som mot sina bröders vilja gifter sig med den hon vill – och straffas.
(København): Tue Biering og Nhlanhla Mahlangus sydafrikanske western udfordrer det danske publikums selvforståelse med whitefacing og en ubehageligt festlig slaveauktion.
(Kristiansand): Agder Nye Teater iscenesetter eksperimentelle tankesprang som vil ta oss med til den andre siden av jordkloden.
«Okkupasjonens fanger», skrevet av jødisk-israelske Einat Weizman i samarbeid med palestinske politiske fanger, er blitt renskåret og presist teater i Marius Kolbenstvedts regi. Stykket løfter respektfullt fram de av ofrene for Israels okkupasjon av Palestina som det står dårligst til med: politiske fanger i israelske fengsler og leire. STRØMMES FRA VÅRSKJERMFEST 2. MAI.
En nybarokk mangfoldslek om tilhørighet: Når det å være innenfor utenforskapet er å være utenfor et innbilt felleskap.
(Skien): I Teater Ibsens versjon står Gregers Werle tiltalt for å ha oppfordret Hedvig til selvmord. Det har det blitt melodramatisk teater av, som engasjerer publikumsjuryen nok til at de på premieren fant Gregers skyldig. Men jeg er ikke like overbevist, for den som forårsaket Hedvigs selvmord var jo Ibsen.
(Førde): «100 songar» på Teater Vestland er en enkel, men varm og musikalsk drevet forestilling om menneskeskjebner og livets lydspor når alt går opp i flammer.
Sterke dikt møter sterke sanger i «Menneske, kjære menneske». Men hvorfor koppes ikke hendene mer rundt materialet?
(Köpenhamn): De gula västarnas proteströrelse tar plats på scen i danska Mungo Parks rykande aktuella «De hovedløse». Uppsättningen ger kropp och röst åt de «vanliga» medborgare som så ofta blir åsidosatta av samhällets eliter och mer spektakulära aktörer.
Något blir kvar av klasssikerna för att hjälpa oss genom dagen, som Samuel Beckett säger i sin egen klassiker från 1961. Det är en glädje att den sätts upp.