Juryen har nominert tre dramatiske priser til den norske Ibsenprisen 2024. «I vårt sted» av Arne Lygre, «Salva Håndtak» av Siri Broch Johansen og «Veien sitt ansikt» av Julian Karenga. Vinneren blir annonsert 20. mars i Skien. Les pressemelding her.
Hvor kom han fra? Og under hvilke omstendigheter fikk han sitt gjennombrudd? Thomas Irmer om René Pollesch (1962-2024).
Les minneord om Stein Winge (1940-2024), fra Bjørn Sundquist, Anneke von der Lippe, Eirik Stubø, med flere. Siste bidrag: Ola Bø, Tine Schwab og Pål Sverre Valheim Hagen.
(Berlin): Thomas Irmer i samtale med Rene Pollesch om hans kommende arbeid som teatersjef, hans arbeidsmetode og forholdet til tradisjonen ved Volksbühne.
(Stockholm:) Eirik Stubøs iscensättning av Anton Tjechovs Tre Systrar undviker det profilerat ryska och det nostalgiska till förmån för introvert sökande och väntan på en oviss framtid. Aktörer i början av sin karriär förenas med teaterns mest erfarna skådespelare i en sällsynt väl sammanhållen ensemble. Rekvisitan är minimal.
I Albert Camus klassiska stycke försvinner idédiskussionen ett tag i de teatrala effekterna, men kommer tillbaka med kraft i andra akten. En lite ojämn tolkning som vinner i längden.
(Stockholm:) Med subtila betydelseförskjutningar utan större konkreta ingrepp i Klas Östergrens översättning skapar Kjersti Horn en alldeles egen version av Ibsens Gengangere på Stockholms Stadsteaters Klarascen. Men resultatet liknar konfliktfri boulevardteater.
(Stavanger): «Dracula» på Rogaland teater er underholdende og lekent – men mangler det en dose angstfremkallende virkemidler?
(Berlin/München): Matias Faldbakkens Macht und Rebel går til scenen.
«Vi er fem» på Nationaltheatret er engasjerande og humoristisk når det står noko på spel. Men altfor ofte dett eg av lasset i eit mylder av ustabile verkemiddel, grep og triks. Og som publikummarar er me aldri i risiko.
Teatersuksessen «Tatovering» frå Mungo Park i København utmerkar seg på Rommen Scene som ei gripande og humoristisk skildring av ungdomstid og sorg. Det er berre det at det verkar å vere den same førestillinga som den i København, berre med norske skodespelarar og på nynorsk. Var det meninga?
(Bergen): Agder Nye Teater har skapa eit slagkraftig talerøyr vevd saman av tekst, kropp og dans i sin oppsetting av «Hvem drepte faren min» av Édouard Louis.
Death of Theatre, Birth of Law is a discussion-artwork in-the-making.
Hvis Jenny Hvals musikk kan lignes med vaniljesaus som medgjørlig flyter gjennom scenerommet, hva skal vi kalle de visuelle, verbale og performative elementene som stikker opp underveis og forhindrer oss i å fortape oss fullstendig?
(Molde): «Medea» på Teatret Vårt er som en tung depresjon. Det er et modig prosjekt i alt sitt insisterende alvor, der vi kommer på innsiden av Medeas plagede sinn.
(Bodø): Samisk scenekunst løfter rettighetskamp og fremtidstro inn i Bodøs kulturår.
Är tiden förbi för plattformar som Ice Hot eller finns förmågan att återuppfinna sig själv? Och vad kan idag kallas hållbar dansekologi? Rickard Borgström och Rebecca Chentinell reflekterar över Ice Hot Nordic Dance Platform 2022.
(Tromsø): HT treffer en nerve i tiden med sin oppsetning av «Sluttspill»: Steile ideologiske fronter, Holocaust, Atombomben og kald krig. Simon Brobergs regi bevarer denne kjernen i Becketts skuespill.
«Anna Karenina» av Lev Tolstoj får fart og liv på Centralteatret. Regien er ren og presis, det er koreografien også. Historien fortelles effektivt med både humor og alvor. Karakterene er tydelig tegnet med omsorg og medfølelse der de baler med denne kjærligheten, og alt den fører med seg.
(Stockholm:) Henrik Ibsens dialogteknik och dubbeltydigheter går förlorade i Stefan Larssons iscensättning av «Lille Eyolf» på Dramatens Lilla scen. Språket har förenklats och kryddats med könsord och svordomar och pjäsen har skalats ner till ett brutalt äktenskapsdrama.